Nästan alltid när jag läser hemtidningens dödsrunor, känner jag en slags inutivärme sprida sig.
Och alltid förundras jag över vad det är vi minns, av den som inte längre finns kvar.
Det är sällan det där storvulna, mer det lilla.
När jag tänker på min pappa, då tänker jag på hans alltid så varma händer .., och sättet hur han satt på det näst nedersta trappsteget och knöt sina skor.
Och hur han, med hjälp av Keratin hårvatten, fuktade det lilla av hår som fanns kvar.
(Den blå flaskan stod alltid dold bakom gardinen i köksfönstret).
Eller hur han ..., med kupad hand måttade kaffet i den sotiga skogspannan.
Sånt.
Doften av eter (finns eter längre?), får mig också att tänka på mamma.
Och mamma?
Ja, inte är det hennes arbete i Sydamerika inte!
Nej, det är hur hon alltid stod med rumpan i vädret och vaskade golven .., schwisch - schwish - lät det!
Eller hur hon satt vid snurrbordet i vardagsrummet (det som gick att höja eller sänka, genom att man helt enkelt snurrade bordsskivan) och knöt ryamattor enligt löpande-band-principen.
Jag minns också hur hon satt i soffan och läste bibeln, alltid med en penna till hands, så där så hon kunde göra understrykningar.
Och hur hon stod vid diskbänken och sjöng med sopranstämma .., så där som jag själv gör, vilket alltid får pv att le .., jag tror inte att han njuter fullt så mycket av sången som jag själv.
Idag i hemtidningen läser jag om Inga-Marta som har avlidit i en ålder av 77 år.
En bild av en glad och positiv människa träder fram mellan bokstäverna.
Så här står det, bland annat:
"Inga-Marta älskade människor, unga som gamla. Hon var en varm och enkel person, alltid nära till ett hjärtligt skratt och med spontana kommentarer till hands. I hemmet var det ofta musik och Inga älskade att sjunga. Tävlingsmänniskan Inga kom fram vid bocciaspel men även andra spel som hon oftast vann. Inga-Marta bjöd alltid på fantastisk mat, men beskrev den ofta själv som lite för torr eller osalt. Åren efter pensionen var hon en frekvent dansare och reste runt i Sverige tillsammans med maken Göte."
Det är när jag läser om den fantastiska maten som blev för torr eller för osalt, som den där värmen sprider sig.
Just sånt kan det vara som vi minns.
Småttigheter, som ändå betyder så mycket.
Som formar minnen.
Som värmer efterlevandes hjärtan.
Vad minns du själv av den som inte längre finns?
Om du vill berätta, så får du såå gärna.
Jag lägger i så fall in det allt eftersom.
(Har du en bild till, så får du mer än gärna ta med den också. Adressen är bisse151@gmail.com).
5 kommentarer:
Jag minns massor av min mormor, men mest sånt omtänk som att hon rensade sardinerna till mig när jag skulle få smörgås - och även om sardinerna i tomatsås hemma hos mig är utbytta mot makrill så ÄLSKAR jag och min lillunge fortfarande just den mackan:-)
Och så hade hon alltid karamellskål i ett skåp och när vi kom för att hälsa på så SPRANG vi ungar upp för att hinna få karamell innan våra föräldrar hann med att säga nix;-)
När man sov över fick man ett vinrött tungt vaddtäcke över sig och överlakan. Och mormor sov bredvid i bäddsoffan.
Min morfar var född 1897 och drabbades av tidig Alzheimer så i hans ögon blev jag aldrig mer än så där två år. Att hälsa på honom på den gamla sortens långvård var ganska hemskt för han hade liksom ingen koll. Men jag minns en gång när jag hade en ny röd toppluva, någon gång i mellanstadiet, och hur han plötsligt glimtade till och satte den på sitt eget huvud och gjorde en liten skidcharad med stakning där i sjukhusrummet.
Minnena av mormor är fortfarande för färska för att de ska gå att sortera. Just nu känns det som att jag minns allt.
När jag känner doften av träslöjdsalen brukar jag tänka på morfar och hur roligt det var att vara med honom i han verkstad och hur noga han var att vi skulle vara försiktiga runt maskinerna. På hur han alltid glömde bort att slå av blinkersen i gammSAABen efter att han hade svängt. Och hur han kunde börja prata med vem som helst som han mötte. Och den där gången när jag sprutade vatten i baken på honom, hur vågade jag? Jag sprang in ingen fortare än kvickt och morfar stod kvar och skrattade. Eller när han låg på soffan och tog igen sig, hur löständerna alltid ramlade ner en bit i munnen och liksom glappade på utandningen.
Såna där hårda fyrkantiga fruktgodisar får mig alltid att tänka på gammelmormor. Vi fick alltid såna när vi var och hälsade på. Hon hade några granntanter i 80-års åldern som hon brukade passa när hon var ung. När hon på gamla dar skulle gå och hälsa på dem sa hon alltid att hon skulle gå över till småflickorna :-)
Och farfar. Hur han for med munnen när han rakade sig med rakapparaten. Alltid satt han vid köksbordet, under klockan. Och den där tummen som var skadad. Vi fick aldrig veta vad han hade gjort med den. "Jag slogs med en björn" var det enda han sa.
Kring jul brukar jag tänka på Anders som jag trodde var Lasse Berghagen när jag var liten. Han hade en bonad som satt uppe året runt i köket "Snön lyser vit på taken. Endast tomten är vaken".
Käre värld vilka minnen du väckte med det här inlägget :-)
Jag minns min pappas visslande. Han visslade jämt på någon oidentifierbar melodi. Och hans sätt att ropa när vi ringde på dörren, JAAAA, ropade han (och ville att mamma skulle öppna). Jag minns hans varma och pliriga blick, så glad och kärleksfull.
Oj vad mycket man minns när man tänker efter. En massa små minnen som dyker upp i olika vardagssituationer.
Jag minns hur farfar ägnade timmar sittandes i sin skinnfåtölj i vardagsrummet med morgonkaffet och dagens tidningar.
Och jag minns hur han satt på terassen och visslade på fåglarna som hämtade ost ur händerna på honom. Talgoxar och blåmesar.
Och när han hängde upp hängmattan mellan fruktträden i den stora trädgården.
Och jag minns hur han sade "Aja du" på bredaste skånska med ett utdraget u. Det var liksom gångbart i alla situationer och sades, beroende på betydelsen, med lite olika glimt i ögat.
Skicka en kommentar