Och pensionatsvärden är hostig och kraxig och ligger på soffan Ektorp.
Vi tittar på tv, - på det fantastiska programmet där man får följa sex finländare som fotvandrar till Santiago de Compostela i Spanien - och vi får ta del av deras tankar och känslor och jag tänker att Pentti, en av vandrarna, han som har haft såna problem med sitt ben, verkar vara en sån varm människa.
I en bildsekvens sitter Juha och Keija vid en bäck och pratar om förlåtelse och i vattnet kryper en kräfta och mitt eget minne susar baklänges och jag kommer ihåg ett prassligt par-avion-brev med små, textade bokstäver i blyerts .., ett brev från en god vän från evigheter tillbaka och hur han beskrev en bussresa i Irland och hur han, en dag, slår sig ner på en gammal, välvd stenbro och sitter där och tittar ner mot den lilla bäcken och hur han ser krabbor krypa omkring där på botten.
Det är konstigt, det där vad man minns.
Och medan vi nu sitter här i ett gult hus på en kulle i landet Halland och följer sex finländare på deras sjuttiofem mil långa vandring, kurar pElle ihop sig på pv:s ben.
Som en liten boll ligger han där.
Allt känns bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar