Fem över tolv var klockan.
Gårdag.
Vi är på väg till Slöinge .., sitter i bilen och pratar om snön som har kommit och så - plötsligt - piper det till i mobilen.
Jag öppnar meddelandet och där står bara en enda mening.
Fyra ord.
Och allting liksom stannar upp.
För så är det, att Per-Erik finns inte mera.
Rara, goa, lugne, snälle, trygge, filurige Perra.
Perra som spelade och sjöng på bloggträffen i Steninge.
Perra som i höstas under besöket här, ja, tillsammans med Anitha, sa "men sä djäääävulskt gott!" om lammsteken .., och som tog om och om och om och jag sade att en så härligt tacksam matgäst har jag aldrig i hela mitt liv haft.
Och aldrig någonsin har jag mött ett par som var så mycket Ett Par, som Anitha och Per-Erik.
Aldrig!
Och jag minns hur Anitha - det var i höstas när dom var här - sade .., att det bästa hon visste, det som gjorde henne allra, allra lyckligast, det var att vakna upp på morgnarna och upptäcka att Perra, som tidigare drabbats av hjärtproblem, var där intill henne - i livet -.
Och nu är det slut.
Anitha skriver: "Halva jag har försvunnit!"
Ja, precis så måste det kännas.
Och tänk .., att Per-Erik inte längre finns!
Så ofattbart är det.
Och en ä r a var det, att ha fått träffa honom.
Per-Erik och Anitha utanför mitt fönster i Ystad.
Alldeles omöjligt är det att skriva om Perra, utan att ta med Anitha.
I ett inlägg från ifjol, skrev jag så här, - angående bilden här ovanför -.
"Jag brukar ju leta Lyckliga Par när jag står bakom kassan.
Det här är ett sånt. Ett lyckligt par.
"Men vad baserar du din tro på om par är lyckliga eller inte ...?" frågar somliga.
Jo .., när man märker att människor SER varandra .., att det verkar så ENKELT och naturligt alltsammans.
Att människor verkar ha trevligt tillsammans och respektera varandra; en slags omtänksamhet."
9 kommentarer:
Ofattbart är det!
Tänker på när vi träffades i Ystad och stod på trottoaren och skulle vinka av Anitha och Per-Erik. Vi pratade och pratade. Bl a om deras lilla husdjursvän:) som var med på resan.
Varma tankar till dig Anitha (om du tittat inom här).
Så otroligt sorgligt. Just så som jag också alltid tänker....att så skönt att få somna och vakna tillsammans.
Hoppas någon finns där för Anitha i hennes sorg och kan stötta. Så omskakande att mista sin kärlek.
Så ofattbart och så sorgligt. Svårt att förstå men något som även jag tänker på ibland. Tänk om...Varma, varma tankar till Anitha (som jag inte känner men som jag skänker en mängd tankar idag).
Man fattar inte.
Fattar. Inte.
Man brukar säga att alla människor är unika.
Perra var extra extra unik.
Så o e r h ö r t snäll. Och rolig!
Filurig. Och oändligt generös. På alla sätt.
Ofattbart att han är borta.
Så oerhört sorgligt!
Jag träffade dem ju bara en gång, men åh så mycket glädje de hade med sig!
Riktigt varma tankar till Anitha.
Anitha, en varm kram...
Önskar att du har vänner omkring dig nu. Som bara kan finnas där. För dig.
Jag träffade Per-Erik och Anitha på bloggträffen i maj-09.
Kommer särskilt ihåg när han och pv spelade/kompade tillsammans på kvällen och vi sjöng lite allsång.
Härligt minne.
Oerhört svårt att begripa att han inte längre finns. Sorgligt.
Mina varmaste tankar går till Anitha som mist sin fina livskamrat.
Även jag träffade Perra första gången på bloggträffen i Steninge. Det jag minns bäst är faktiskt härlig sång och gitarrspel av pv och Perra. Underbart och nu har den trösten tystnat!!! Det känns verkligen sorgligt.
Tack Elisabet för dina fina ord om min älskade, älskade Perra. Jag läste och tårarna rann.... Livet blir aldrig detsamma.....Jag tar ett steg i taget nu....fast benen känns som bly....
Tack alla ni övriga. Er omtanke värmer i denna stund.
Skicka en kommentar