.... som ett tag allmänt kallades för Carpe Diem.
Själv tog jag en paus.
Satt där mot solvarm klippvägg och lyssnade till fiskmåseskrin .., och räknade till sju svanar.
Längre bort simmade några ejdrar och jag tänkte på hemifrångrannen Margareta Nilsson som inte längre finns till och hur mycket en enda människa kan komma att betyda i en ung människas liv .., jag tänkte på hennes "lakasoppa" och på tryckkokaren som så ofta stod på spisen och närapå skrämde vettet ur mig - som en tickande bomb tycktes den -.
Och medan fåglarna flög av och an, tänkte jag också på kvinnan i min ålder, hon som var så mjuk och rar .., och som själv valde att avsluta sitt liv.
"Så hemskt .., så förfärligt hemskt ...!" sade jag till hennes mamma.
För vad säger man?
"Ja, det är värre än hemskt, det är hundra gånger värre .., och jag förstår inte hur jag någonsin mer i livet ska hitta tillbaka till glädjen ...", sade mamman.
Och hon vittnade om alla skuldkänslor.
All ångest.
På spiselkransen stod ett fotografi av kvinnan.
Ett tänt ljus vid sidan om.
På detta tänkte jag där ute vid havet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar