Sitter i solskenet ute på altanen och äter frukost.
Kokta ägg .., kaffe .., Sonjas hembakade bröd.
Blå himmel och solsken.
Harry gömd under vinrankans skuggiga blad.
"Vi kan väl ta väl ta ett morgondopp när vi har fikat klart ...?" säger jag till pv.
Han sitter där med ett korsord.
Tekoppen intill.
Den gröna.
"Det långa ordet blir pusselläggning ...", säger han lite för sig själv.
Jag bläddrar förstrött i morgontidningen ..., fastnar på sidan 21.
Tittar på bilden av den unge norrmannen Tore Eikeland.
Han, som inte längre finns.
Läser texten, skriven av Ulrika By.
"Vill du höra här ...?" säger jag till pv och det vill han.
Så jag läser högt.
Det är knappt att rösten bär.
Den svajar - likt en hängbro i vinden -.
En underbar text är det.
Och jag tänker .., att livet, nej, aldrig att man förstår sig på livet.
Det är vad jag tänker.
Efteråt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar