Min pappa var alltid noga med att man skulle ha sidbena i håret!
Exakt på pricken minns jag hur han kammade håret; hur han tog upp kammen ur högerfickan och liksom måttade för att få benan rak.
Bilden är tagen vid Solviksbadet hemma i Malå.
Hela min uppväxt har varit fylld med hundar!
Mest hamiltonstövare.
Där var Lola, Buster, Sessan och Tina och småvalpar varje vår - pappa hade kennel -.
Så småningom kom taxen Snobben i familjen och en släthårig foxterrier fanns där också.
Sen blev jag vuxen och fick egna hundar.
Där var på 70-talet en härligt matglad labrador från Krägga utanför Stockholm, en rymningsbenägen finskstövare från Norsjö .., en vit spets som hoppade från svärmors balkong på sjätte våningen i Angered utanför Göteborg och så .., 1993 kom en glatt svansviftande cocker spaniel från Kungälv till familjen. Då hade vi flyttat till Ystad.
Två gånger har jag blivit hundbiten.
Första gången när jag var sex år .., det var grannen Stures släthåriga tax som högg mig i ansiktet - just under vänster öga och här kan man verkligen tala om "nära ögat ..."- och ärret är väl synligt än idag. (Sedemera bet han sin husse i näsan och så småningom, men alldeles för sent .., togs hunden bort).
En annan gång blev jag biten i benet av en ilsken liten krabat som jag råkade passera med min cykel.
Hunden på bilden, den som nosar mig i håret, tillhörde Eskil Mattsson som under en kort tid arbetade på Domänverket i Malå.
S o m jag älskade den taxen!
Och s o m jag älskar lille Harry!!'
Just nu ligger han vid mina fötter här under bordet .., glad och nöjd efter att ha fått smaka lite av en Lithells varmkorv, men han fick den kall.
Ååå, han sover så gott och han gör mig så lycklig!
Ja ..., det var väl mest dit jag ville komma.
10 kommentarer:
Hm, alla gånger du har skrivit hos mig att du saknar hund... Nu är det ombytta roller!
Haha... du har också nakenbild på dig själv idag!
Jag hade också alltid mittbena, men jag hade ALLTID en stor rosett som huvudprydnad. Alltid. På varenda bild finns den förbaskade rosetten som halkade ner. Jag var så himla lycklig när jag slapp den då jag började skola. För att inte tala om när jag övertalade pappa om att klippa lugg på mig.
Kolla på min översta bild idag, så får du se en som också är lycklig och njuter av varje stund när allting är som det ska.
Vi hade hund när jag var i tidiga tonåren och den var jag livrädd för. Alla andra hundar har jag också varit rädd för, och aldrig att jag kunde tänka mig att skaffa hund! Tja, så tänkte jag att ett bra sätt att slippa hundrädslan kanske är att skaffa hund. Så kommer man ut också och tänker dessutom inte på vad sonen gör när han inte är hos mig. Fungerar perfekt på alla punkterna + att jag fick en fantastiskt glad och trogen liten vän. Otroligt!!
Har alltså full förståelse för din kärlek till lille Harry!
Jag har ju sagt till dig att lycka, det är valpar. Du ser att jag inte lurat dig.
Ja vad var det med den där benan som skulle vara spikrak på 60talet?!
Min älskade Golden har bitit en människa en gång - min stackars svägerska. Men å andra sidan har hon blivit hundbiten tre gånger så jag funderar ändå lite vems "fel" det var. Om man nu får lov att fundera på det viset. Och även om jag inte tar min vovve i försvar heller riktigt.
Men hur gick det med spetsen?!
Jag trodde hundar fattade lite bättre att de inte kan flyga.
mossfolk: ja, nu är det verkligen ombytta roller ,-)
Bloggblad: mina systrar hade också alltid rosetter ..., på studiobilder när dom var små - se där - en rosett i håret! Det slapp jag åtminstone ,-)
Amber och Dinah: ja, det är verkligen l y c k a! Ibland tänker jag på honom när jag står bakom kassan och jag blir såååå varm i hjärtat!
Cecilia N: svärmor skulle få överta den här lilla hunden, just för att hon förlorat sin schäfer och var så deprimerad. Efter tågresan från Bastuträsk till Göteborg och bilresan till lägenheten, skulle hon öppna balkongdörren och släppa in frisk luft.
Balkongräcket var helgjutet i betong och hunden var hoppig i sig själv .., och skulle väl titta vad som fanns på andra sidan ...., och seglade ner och dog på fläcken.
Så gräsligt förfärligt!
Cecilia: ja, det var fruktansvärt! Fem minuter kanske, hann hunden vara hos farmor!!
Skicka en kommentar