Igår berättade jag om hortensian som växer så där fint i det som liknar ett "stenskravel".
Eller ett slags röse.
Ingrids stövel.
"Den köpte jag på Netto i Heberg", säger hon.
Där, vid hortensian, träffar vi en kvinna som är ute och promenerar lite.
Hon rör sig f ö r s i k t i g t.
Det visar sig att kvinnan är nästan blind - det är nånting med gula fläcken - och efter en stunds småprat berättar hon om en tillvaro som har blivit så annorlunda.
Att läsa tidningar eller böcker går inte längre och ska hon titta på tv, ja, då får hon nästan krypa in i tv-rutan, säger hon aningen sorgset.
Kvinnan, som heter Ingrid och har arbetat som lågstadielärare, bor i sommarstugan nere i slänten.
"Ja, inte permanent som förut, vi har skaffat lägenhet i stan, det är för tungt för oss numera här ute .., vi - eller egentligen maken - har planterat massor av fruktträd, ett för varje barnbarn, och ja, just det, det är nog honom du menar ...?" säger hon, när jag frågar om det är på deras tomt det finns en hel del träkonst.
Det är alltså maken som har varit så kreativ.
Så här, till exempel.
Så enkelt, så enkelt.
Så fint, så fint.
Drivved .., några stenar .., ett rep.
(När jag tar på mig läsglasögonen ser jag att det inte alls är ett rep! Det är en gren av nåt slag.)
Och sommarblommor.
Ingrids mittemotgranne har det så här.
Massor av sten .., och kattmynta som har vuxit sig jättestor!
Vackert det också.
Strax intill är grinden och ljungheden ner mot havet.
"Vi bor också på landet, men brukar åka hit .., det är så vackert här vid havet och man blir så rofylld!" säger Zeldas farmor som har arbetat på en statlig myndighet men gick i pension vid 63 års ålder, då arbetet blivit så ..., ja, mycket mer datoriserat.
Och krångligt.
"Du förstår, jag fick sömnproblem och mådde inte alls bra .., nej, pengar är inte allt här i världen!" tillägger hon.
Nästan hemma möter vi en farfar och farmor som är på utflykt med barnbarnet Zelda.
Åååå, så den lilla tösen tycker om hundar och nu vill hon klappa harry - om hon får alltså - och han i sin tur vill gärna noooosa och helst pussa lite också.
"Vilket ovanligt namn .., Zelda ..?" säger jag.
Det visar sig att tösens pappa i sin barndom ägnade mycket tid åt ett tv-spel, och där fanns en flicka som hette just Zelda, och aldrig hade väl den då unge gossen sett nånting så vackert.
Och just därför fick hans dotter det namnet.
Så var det.
3 kommentarer:
Ja, tevespelet har jag sett i olika versioner, men aldrig trättat på ett barn med namnet. Men nu undrar jag, när du stöter på ett barn sådär, ger farmorn och farfarn sin tillåtelse att hon får vara med på bild på bloggen? Jag tycker fortfarande att det finns en så stor osäkerhet när man pratar om bloggar. En "nja, nä, jag vill inte finnas på bild på nätet inte"... Även om förstås ganska många tycker att det är okej också, i allafall de som är yngre.
Filmen i inlägget nedan är för övrigt underbar! Jag skrattar så tårarna rinner åt det det inte sällan återkommande "Nej Harry" ;D
mossfolk: som regel frågar jag HAR småbarn med, om det inte är släktens och det är helt okej.
Den här bilden tvekade jag länge om hur jag skulle göra med. Jag försökte sudda ut hennes ansikte, men det fixade jag inte (och jag gjorde det efteråt ..., inte precis när jag lade in bilden) och jag velade igårkväll också.
Så nej, den här gången frågade jag inte och jag ska nog åtgärda det på nåt vis.
Mossfolk: NU har jag lärt mig! Visserligen fick jag skugga på pv också - haha -, men det spelar ingen roll!! Jag får öva lite mera på andra bilder.
Skicka en kommentar