En tanke ...
Den där alldeles outsägliga glädjen när jag kör moped från Haverdal till Stensjö och ser Jesus-kommer-moln och känner doften från Stigs kor och från havet och möter människor som hälsar lite - så där vink-vink!
Ibland undrar jag när den ska avta.
Om den alls gör det.
Glädjen, menar jag.
5 kommentarer:
nej, hoppas den inte gör det, aldrig nånsin. och vet du. jag läser ikapp lite härinne och jag bara älskar dina berättelser. Jag blir oxå jätteledsen för myrorna och jag har funderat så över dem och precis som dina barns pappa funderat på om vi faktiskt är så "stora" som vi tror. och sen dina berättelser från kassörskaperspektivet får mig nästan att säga upp mig o söka jobb i affär igen.... det är underbart så fint det är och vilken ynnest...att få ta del av det där. och visst är det jobbigt oxå, att känna att man inte finns nästan, men det är ju oxå det som ger så mycket, därför människor vågar dela där och då...kanske hänger det ihop. fint är det iallafall och jag är så glad att jag hittat hit. verkligen väldigt glad. Kram
Haha. Vet precis hurdana moln du menar. :)
Och den där vardagsglädjen. Den är fin.
fröken blund som slår dank: ja, jag tycker verkligen att kassörskejobbet kan vara det mest underbara som finns. OCH det tyngsta ,-)
Tack också för snällord!
anna of sweden: visst är den!
Jag tror inte att den glädjen någonsin tar slut för dig Elisabet. Du har ju funnit den och den finns där. Till skillnad från hos många. Och du har också förmågan att förmedla just den här vardagsglädjen att se en myra eller en gås på ett ladugårdstak och glädjas över det och kunna förmedla det till oss andra som verkligen behöver sätta oss ner och se det stora i det lilla.
Jag förstår fröken blund och är glad att hon hittat hit. Du Elisabet står för mycket av min vardagsglädje och mitt Sverige och gör att jag bottnar både där och här i Frankrike.
Och eftersom jag inte vet när jag kommenterar kring min fransk/svenska sängkammare - de som är nästan identiskt lika - så kan jag säga till dig som undrar: rummen är likadant planerade med dörr och fönster och säng- och tv-plats.
Förutom att det franska rummet är större och har plats också för en fåtölj och alla bokhyllorna. Men annars är det samma säng, samma överkast, samma gardiner, samma nattygsbord och lampor och samma fårskinn nedanför på golvet. Klart man förirrar sig då och då. Men sen räcker det med att se ut genom fönstret och se berg istället för hav så vet man. Lika fint båda! Och skönt att känna sig hemma.
Monet: jag hade inte tänkt svara nu, för då tror ju människor som läser att man inte har nåt liv .., att man sitter här för jämnan ,-)
Och det gör man ju.
Tack som berättade om sängkammaren och tack själv, för dina berättelser om ett Annat Sorts Liv, i Frankrike!
Tänk, så mycket man har fått lära sig om hur det är i ett annat land, tack vare dig och anna of sweden och andra som vågar sig ut på nya äventyr!
Skicka en kommentar