Det pratas namn och vi får veta att Anna Mannheimer heter Anna Fransiska.
Det hette min mormor också .., Anna Fransiska, ja, och så .., Elisabet.
Här sitter Anna Fransiska Elisabet på kyrkogården i Dikanäs vid sin bortgångne makes grav .., det måste vara något halvår efter hans död på nyårsaftonen, jag tror det var år 1925.
Längst till vänster står min mamma, lille Ivan som var blind sitter i mormors knä ..., och den kavata moster Margit står längst till höger.
Och pelargoniorna blommar.
3 kommentarer:
Väldigt fint kort, undrar vad Anna Fransiska (vilket fint namn) tänker och känner här, hon ser både stark o sammanbiten ut och så håller hon samtidigt så fint om lille Ivan. Fin bild som ger en känsla av ödmjukhet inför livet!!! Åsa
Vilken spännande bild!
Åsa och Eva: ja, det var nog hårt att bli änka med tre småttingar, men mamma har berättat hur otroligt släkten ställde upp! Mormors svågrar och svägerskor hjälpte till på alla sätt och vis .., och det var en stark sammanhållning. Hon var en stark kvinna själv .., drev butik, hade uppfödning av blårävar .., och lagård att sköta om.
Hon var inte den som gick i samlad tropp, kan jag säga ,-)
Skicka en kommentar