Igenkänning ...

Mannen som ska returnera ett paket är väl i dryga sextioårsåldern och jag frågar om han är norrifrån .., han har en sån där lugn och stillsam hemifrånröst, men nej, det är han inte.

"Men nu vet jag vem du är ...", säger han leende.

Det visar sig att han är gift med min f.d. svärmors syster, Annika .., och henne har jag inte träffat på säkert trettio år, men jag vet att dom har lämnat Göteborg och flyttat till Steninge och mannen säger att Annika sitter i bilen, så jag följer honom ut på parkeringen och där står hon och ser ut som en yngre kopia av den kvinna som varit min svärmor i evigheters evighet, i alla fall i trettiofyra år ..., och jag blir så innerligt glad och varm av den där kramen som kommer ...., och lite småprat blir det förstås och vi säger att vi måste träffas och dricka kaffe nån gång.

Förutom min syster i Hörby, så är släkten spridd för vinden och två av barnen bor i Sthlms-trakten och sonen i Malmö, ja, jag känner jag mig ofta som ett ..., rö i vinden bara .., och varje tecken på att Höra Samman - till nästan vilket pris som helst - fyller mig med sådan otrolig glädje!
Det där fyrtioårskalaset hos äldsta dottern, då vi var samlade allihopa, det var nästan det bästa jag har varit med om.

Och den känslan, höra-samman-känslan (fast man knappt har träffats) ., den kände jag just då, där ute på parkeringen utanför Hemköp.

Sen kom jag hem vid halv nio och bjöds på ostgratinerad kassler i nån slags lite hetare sås och nu ska jag sträääcka ut benen och titta på film, allt medan pv lagar en innerslang till cykeln.

Bilden visar hur det såg ut hos mina barns farmor.
Hon hette Eva, född Lindberg, var född och uppvuxen i Gargnäs i Västerbotten och var en reslig kvinna som inte hymlade.
Hos henne rådde minsann Ordning & Reda, precis som hos grannen Bengtsson.