fredag 5 april 2013
Börjar man, tar det aldrig slut ...
När jag letar filmer från Utrecht, hamnar jag på alla möjliga ställen!
Jag ser en man bli uppäten av stor fisk (vilket ju naturligtvis är fejk ...), under någon sekund ser jag en kinesisk man flå en levande orm ..., jag får följa med på en cykeltur genom en europeisk stad.
Och så hamnar jag här.
Våren 1969 gick jag ut nionde klass och vi åkte då på skolresa till Hamburg.
Minns jag inte fel, promenerade vi just här?
Den här lilla filmen är sannerligen ett tidsdokument: speakerrösten .., musiken .., männen som ser ut precis som min pappa gjorde, då, i slutet av 50-talet.
Och kvinnorna ....
Jag undrar hur deras liv kom att bli ..?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Jag blir helt försatt i en känsla som är svårbeskriven. Ingredienser av vemod, glädje, svunnen tid..
Tack för du visade.
bettankax: du beskriver precis på pricken min känsla!
Den där gatan, Herbertstrasse, finns fortfarande kvar. Med järnportar i varje ände. En lång period fick bara män promenera igenom. Hur det är nu eller var just när du var där - det vet jag faktiskt inte. Jag minns i början av 80-talet, då var det en av kvinnorna som i många år hade erbjudit sina tjänster i ett av fönstren där som hoppade av och blev känd då hon började belysa och arbeta för en förbättring av kvinnornas villkor. Jag tror att hon kallade sig "Domenika".
Skicka en kommentar