Igårkväll, när vi satt i den där grillkåtan uppe på Tärnvägen, säger Anna-Karin plötsligt att hon har med sig nånting till mig.
Ingenting förstår jag.
Och så försvinner hon en stund och kommer sedan tillbaka med det ni ser på bilden och jag bara häpnar .., för såna ripor, gjorda av gips eller keramik, hade jag på 80-talet hemma i Malå .., och jag kommer för mitt liv inte ihåg vem konstnären var.
"Den här gav du till Eva någon gång ...", säger Anna-Karin.
Eva var alltså min svärmor, men finns nu inte längre i livet.
Nu har Anna-Karin "dödsstädat", ja, så uttrycker hon det .., och då tänkte hon att den här får Elisabet tillbaka.
Nu finns här alltså i det gula huset tre små vita fjällripor och oj, så glad jag blev!
9 kommentarer:
Vilken symmetri! Mjuka linjer - vackert!
Ulla Einarsson tror jag.
Fin!
♥
Åh, så underbart fin! Jag köpte en liknande, fast mycket minre och bara en, när vi var i Kiruna för några år sedan. Den var gjord i renhorn och ripan satt på en "gren". Allt i ett enda stycke.
Vår dåvarande Max, Jack Russel, långt förbi valpstadiet, snodde den en dag och tyckte väl att det påminde om hans märgben. Der var inte mycket kvar av varken ripa eller gren efter det!
Vad roligt! Tänk så många männsikor den glatt medan den var "utlånad" - och nu får den stå hemma hos dig och pysa ut lite "hemma" då och då.
Så roligt att få en present, som man givit i present en gång. En del presenter är mer betydelsefulla än andra:)
Så roligt att få tillbaka, jättefina!
Dödsstäda är ett yttryck jag hört först de senaste månaderna. Inser att det är vad jag håller på med sedan ett år. I mycket långsam takt. Men ack så viktigt, så att inte barnen ska behöva gå igenom en massa oviktigt man samlat på sig, bara för att inte missa viktiga grejer mitt bland det.
Undrar när man börjar dödsstäda? För mig blev det ett halvår efter pensioneringen - var tvungen att vila upp mig efter det långa arbetslivet först :-)
/Biggan i Sthlm
Så underbart vackra! Vilken fin present.
Skicka en kommentar