tisdag 28 april 2015

Tidsmaskinen ...

En liten AP med egenhändigt klippt lugg och så storasyster.

Igår kom med posten nära två kilo av mig handskrivna brev - skickade till min svägerska utanför Göteborg -, plus mängder, mängder med krönikor till hemtidningen Norra Västerbotten.
Tala om att åka baklänges i tiden!

Och där var några bilder .., töserna som småflickor .., och Anders - knubbig och go som knapp ettåring -! Länge blev jag sittande och tittade på bilderna och värmdes i hjärtat.



Dom flesta breven var skrivna i januari/februari 1986 då vi - mina barns pappa och jag själv - reste till Australien. I minst fyra veckor var vi borta och hemma i Malå tog mamma och moster Margit hand om småtöserna. Anders låg i min mage.

Och tänk, så mycket som fallit i glömskans djupa hav och som nu tjoppade upp till ytan!
Och så typiskt mig att i breven snöa in på detaljer .,. varenda hotellrum är avritat .., vem brydde sig?
Jo, jag möjligen.
Men nu väcker det minnen  till liv .., ja, just ja .,var det!
Och det här var innan digitalkameran var uppfunnen, den var i alla fall inte i vår ägo .., så förmodligen sparade man nog på korten?

Och jag skriver om ett litet hotellrum i Anglesa, 11 mil söder om Melbourne.
"Badrummen ligger separata och är ett kapitel för sig. Ett badrum med badkar med två kranar, märkta H och C, eller var det W och C? Sedan två duschkrypin med gammal dusch som gjord av en bleckburk med hål i, stor och otymplig, men allt så charmigt, enligt mitt sätt att se det.
Efter middagen tog vi nån slags siesta ., jag låg på sängen i det lilla rummet ., fönstret var öppet, gardinen fladdrade .., och där utifrån hördes musik från en bandspelare .., det var Walk on life med Dire Straits, ja, dom är tydligen på turné här just nu."


Och jag berättar om resan från Melbourne till Adelaide och hur vi då kommer till en  kyrkogård, det är vid Flagstaff Hill och på ett anslag kan vi läsa om skeppet Loch Ard som den 1:a juni 1878 led skeppsbrott utanför klipporna och nästan alla ombord omkom, endast en man och en kvinna klarade sig, det var Tom Pearce och Eva Carmichael (på minnesstenen står det Evaline ..).


Skeppet Loch Ard.



Den unga miss Carmichael som vid förlisningen förlorade sina föräldrar, sina tre systrar och två bröder! Hon kom själv att räddas av den ende överlevande från besättningen, nämligen ...



Tom Pierce .., det är han som syns på bilden.

Om detta, som ju måste ha varit ett fasansfullt drama, kan man läsa här.

Av hela resan till Australien, är nog besöket just där, vid Flagstaff Hill, det som etsat sig fast mest av allt. Vilket öde!

Nu ska jag arkivera alla dessa brev och ägna mig åt verkligheten.

5 kommentarer:

Monet sa...

Du har bytt handstil sen dess ser man!

Elisabet. sa...

Monet: ja, jag har blivit betydligt slarvigare ,-) Först trodde jag att det var mamma som skrivit breven.

Babsan sa...

Underbart att dina brev har sparats!!!!!

Ruta Ett sa...

Vilket fantastiskt paket att få bara så där! De kommer du att ha glädje av läääänge!

Elisabet. sa...

Babsan: ja, nåt så omtänksamt av svägerskan!

Ruta Ett: det tror jag med. Nu är jag ledig i tre dagar och ska läsa igenom breven mer noggrannt.