Elisabet

Min sambo, vad han nu heter ....

... han är av och till tämligen disträ.
Otaliga är den gånger han förlagt nyckelknippor eller sin mobil eller letat sin plånbok, men på något mirakulöst sätt, brukar allt det som försvunnit dyka upp.

I måndags var nycklarna till skolan försvunna. Och även byxorna, där han hade nycklarna!
Efter mycket letande kom han på att jodå, han hade lagt dem i segelbåten när den skulle tas upp; han visste  p r e c i s  att han tagit av sig nyckelbandet med alla nycklarna och jobbarbyxorna innan det var dags för upptagning.

Men i segelbåten fanns vare sig nycklar eller byxor och jag skojade om att det kanske ändå inte är jag som - först av oss - hamnar på ett gruppboende, men jag lovade att hälsa på honom. Kanske kunde jag ta med mig lite gott fikabröd också, sånt tycker han ju om.

Alldeles nyss kom det här mejlet till min inkorg:

"Har haft mailväxling med Malin i hamnen nu.
Hon minns hur jag rullade ihop byxorna och la dem i en plastkasse i fredags. I kväll får jag låna nyckeln till klubbstugan och kolla om kassen hänger där inne. Hoppas kunna ta bussen 16.44, om gud vill. Om regnet öser ner kanske du kan hämta vid Skipås 17.34.
Men jag hör av mig mailledes, tror att jag glömt telefonen i min blåa jackas bröstficka. Hrrrm.
Puss, vad du nu heter."