Så här såg det ut häromdagen när harry och jag själv tog vägen genom hästhagen (hästarna har nog fått komma hem nu, där är tomt i hagen) .., men idag är det gråmulet och regnet hänger i luften.
Nåja, det är inte kyligt.
Ett besök på åtevinningen i Falkenberg hann vi med igår och det tar sig .., numera tycks pv inte drabbas av svår ångest när det är dags att försöka röja i garaget eller annorstädes. Källaren har han redan klarat av och igår kom han självmant ut från garaget (eller carporten, garaget är ännu längre in ..) bärandes på allehanda "rat" som inte längre skulle vara kvar.
Det var knappt jag trodde mina ögon!
På återvinningen finns som ett berg av virke som kastats och som förmodligen går till förbränning.
Oj, så han (pv) suckade vid åsynen av denne helgedom .., där hade vi haft ved till hela vinterns eldande ., men ajabaja .., man får inte plocka med sig, vilket ju är lite synd.
En man med hästsläp stannade till så där lagom så släpvagnen skymde all utsikt från delar av stationen där personal finns .., ja, den mannen försåg sig i alla fall med virke som pytsades in i släpvagnen ..., och liiiite avundsjuk blev han allt, den käre herr Göransson.
Svängde in i Ullarp på hemvägen och köpte den finaste mangold jag någonsin hittat, plus en halva spetskål. På väg därifrån upptäckte jag - i en halmförsedd låda intill kylen - den här krabaten som sov så gott, helt obekymrad om att där var kunder i lilla, lilla butiken. Så fin! Så fin!
Annat?
Ja, här är Britt och Eckes hus, sett från när man kommer längs lilla stigen, den där man har bäcken på sin vänstra sida om man kommer från havet till.
Genom den grinden brukade Nelly skutta; hon tog sig galant genom spjälorna.
Men .., så blev hon lite rundare om magen och fastnade och oj, så häpen hon blev!
Lillpigan, som jag fortfarande saknar nåt så hemskt.
Kan man vara finare?
Jo, alla som har hund tycker förstås att deras är den allra finaste och tur är ju det!
Men den här lilla pigan, hon är i alla fall den finaste för mig.
Igår knackade det på dörren och där stod sommargrannens mamma Katarina.
Till henne hade jag lånat ut Marie-Louise Ekmans bok "Få se om hundarna är snälla ikväll" och nu kom Katarina med en bok till mig; Alexandra Pascalidous "Mammorna", där 20 mödrar, bosatta i vårt lands fattigaste och mest utsatta områden - mammor som alla förlorat sina söner - vittnar om just sina liv och hur det blev som det blev.
Ja, jag kan ju säga att det är ingen lättsam läsning.
Den första mamman som berättar heter Maritha och är så tuff och kaxig, så jag blir mest bara irriterad när jag tar mig igenom sida efter sida och då känner jag mig som en usel människa (för att jag retar upp mig på hennes jargong, alltså), ja, det är bara att bita ihop och fortsätta.
Och på måndag är det dags för filmstudion igen.
Nu visas den här filmen, "The disaster artist".
James Franco, USA 2017, 104 minFilmen är baserad på en bok, som i sin tur kretsar kring inspelningen av den film som ofta kallas för världens sämsta – The Room. Vi får följa den mytomspunna och excentriske Tommy Wiseau som tillsammans med sin vän Greg Sestero drömmer om att lyckas i Hollywood. När det inte utvecklar sig riktigt som de tänkt sig bestämmer de sig för att ta saken i egna händer. The Disaster Artist är en hyllning till kärleken för filmskapande, och visar hur långt en människa kan vara beredd att gå för att tillhöra en specifik kulturell krets.
Där nästa film - Faces places - ser jag v e r k l i g e n fram emot!
Agnès Varda, JR, Frankrike 2017, 94 minDokumentärfilm som utspelar sig på franska landsbygden i trakterna kring industribältena. Den 89-åriga filmskaparen Agnès Varda och fotografen JR möter olika människotyper i deras vardag, där samtal och fotograferande ingår. Människorna fotograferas i deras egna miljöer med en ambulerande studio. Därefter skapas gigantiska affischbilder som sätts upp på olika husfasader, väggar och containrar. Platser, och människors ansikten, sätts samman i en kontext och berättar om människoöden som vanligtvis inte lyfts fram. Denna delvis gräsrotsfinansierade film har vunnit flera priser, bland annat i Cannes. Varda fick 2017 en heders-Oscar för sitt livsverk inom filmen.
Nu ska jag dammsuga!
Ajöken, sa fröken!
2 kommentarer:
Faces places såg jag på svtplay ganska nyss. Jättefin!
Men varför en fransk film har ett engelskt namn i Sverige begriper jag inte. Det är urfånigt.
Cecilia N: det kan man fundera över .., och ofta blir det helt obegripliga titlar, även om jag tycker att den här inte var av det värsta slaget. Den titeln är ju ändå rätt talande.
Skicka en kommentar