Elisabet

Sextiofem år ...

Ja, vad blev det av den där lilla madamen med lockigt hår och snedbena, det som hennes pappa - men bara han - tyckte var så fint. Och nötta skor och strumpor som hasade ner och klänningen som grannfrun tant Rut hade stickat. Fotot taget hos Burwalls i Malå, av farbror Åke.
Ja, vad blev det av henne, den där lilla fröken med dom nötta skorna?

Hon växte upp och blev stor .., träffade Tommy från Lycksele, flyttade till Stockholm och fick tre barn, två töser och en pojke. Hon flyttade till Ystad och efter ett antal år där, ja, då blev hon ensamseglare och hamnade så småningom i ett gult hus på en kulle i landet Halland.

Vad tycker hon om sitt liv .,. om dom här sextiofem åren på jorden?

Jo, tack, hon tycker att det har varit ett bra liv.
Inget särskilt spännande eller på andra vis exotiskt liv, men ett bra liv.
Hon har trivts alldeles utomordentligt med sitt arbete som kassörska och har, mellan varven, tyckt att det nu var det bästa tänkbara jobb man kunnat tänka sig.

Hon är ganska förnöjsam av sig; behöver inte så mycket för att bli lycklig.
Fågelkvitter .., några ekorrar som var morgon kommer och norpar solrosfrön .., en hund eller två och nån katt .., och kanske mest av allt: det här att känna sig älskad av dom allra närmaste.
Att duga, trots alla fel och brister.
Och glädjen i att ha trogna vänner som hör av sig med hälsningar - med vykort eller brev eller sms eller på messenger  eller facebook -.
Instagramvänner.

Och nu är hon - som är jag - sextiofem år och pensionär på riktigt.
I morse kände jag mig som etthundrafem, just nu som ..., tja, sextiofem.
Kvinnan jag möter i spegeln påminner om min mamma och håret om min mormor.
Nej, det blir inte fint silvrigt grått, det blir mer som granit.

Det har tillkommit rynkor och valkar- ögonbrynen har tackat för sig och låren är sladdriga, precis som hon en gång drömde om att dom skulle bli, då, när hon som väldigt ung tittade i sin storasysters album från tandsköterskeskolan i Umeå och där en av systerns klasskamrater fotograferats vid nån maskerad och där denna - då unga tandsköterskeelev - drog upp kjolen lite längs låren och det var då jag tänkte att ..., ååå, såna lår vill jag också ha!
Nu är jag bönhörd.

Och nu ska jag ta bilen och köra till friherrinnan och dricka elvakaffe.

Tack alla ni som förgyller mitt liv med och på många sätt har blivit som de allra finaste vänner!
Nu hoppas jag på fler år!