Igår var det så dags för debut i den för mig nya filmklubben med namnet Halmstad Ciné Club.
Samma biograf - Röda Kvarn i Halmstad - men en annan salong.
En stor skål med suga-länge-på-karameller fanns vid ingången och grundaren av klubben tog emot vid dörren, tillsammans med en kvinna som kanske var - eller är - hans hustru.
Precis som i Halmstad Filmstudio så var där i det närmaste fullsatt i salongen.
Jag slog mig ned i mitten och fick ett par i min ålder till höger om mig och två kvinnor i samma ålder på min vänstra sida. En snabb blick bakåt och runt omkring fick mig att gissa på en medelålder kring sjuttio år och jag tänkte att ungdomar går förstås i skolan och medelålders människor har väl fullt upp med arbete den tiden på dagen och så detta att min generation är vana vid biobesök och tycker kanske bättre om att se en film sittandes i en mörk biograf, än hemma i soffan?
Kanske, kan det vara så?
Det blev lite filmprat med kvinnan på min högra sida.
Hon och hennes man hade i många år varit trogna Halmstad Filmstudio, men tyckte att det blev lite väl eländiga filmer (läs: såna som befrämjar ens tungsinne) och nu hoppades dom väl på något annat.
Personligen tyckte jag oerhört bra om förra årets urval av filmer .., mer än hälften gav jag närapå full pott!
Presentationen av själva filmen var längre än den hos Filmstudion, det var väl egentligen den enda skillnaden, ja, och så godiset.
Hur var nu den här filmen?
(Trailern här ovanför är på italienska, men jag lägger in den ändå).
Ja, hade paret på min högra sida hoppats på "något annat", så blev nog besvikelsen stor.
Inte så att det var deppigt värre, men inte långt ifrån.
Själv hade jag svårt med ständiga över-hela-filmduken-flimrande-närbilder där ungdomarna dansar förbi i olika balettpositioner och det hände gång på gång att jag fick blunda; det blev för tröttsamt för ögonen.
Helt fantastiska skådespelare .,. främst huvudrollsinnehavaren Lara (som föds som pojke men känner sig som en kvinna och på så sätt påbörjar hormonbehandling inför ett könsbyte), suveränt spelad av en ung belgisk amatör - Victor Polster-.
Laras pappa spelas av Arieh Worthalter, född 1985 (för övrigt samma datum som min pappa, på Marie Bebådelsedag) och han agerar verkligen på ett i mina ögon trovärdigt sätt! Eller så påverkas man för att han tycks så klok och sympatisk.
Himla bra var också Valentijn Dhaenens som spelade nån slags .., ja, kurator eller läkare kanske, jag begrep inte vilket.
Girl har fått många utmärkelser, här vid utdelningen av en av dem - i Cannes -.
Och själva handlingen: ja, den visar alltså komplexiteten i detta att inte vara bekväm i sin kropp och om gången med ett könsbyte och hormonbehandling och allt vad det innebär.
Den visar också betydelsen av en stöttande och icke dömande omgivning.
Mitt betyg?
Ja, på en tiogradig skala ger jag den .... en åtta.
Varför inte full pott?
Nej, jag hade svårt med dom väldiga närbilderna och flimret av ben och fötter, även om jag inser att det ju tillhör själva handlingen.
Obs! Här en intervju med regissören Lucas Dhont, där han berättar om hur det gick till när det var dags för casting och hur man äntligen fann rätt person att gestalta Lara.
(Det pratas bland annat flamländska i filmen och det är helt otroligt så mycket man då förstår, utan att man behöver titta på texten! Nästa veckas film är den här.)
6 kommentarer:
Jag har också svårt för de där e x t r e m a närbilderna på stor duk. Jag får blunda ibland.
Filmen Girl har gått här, men den har jag missat.
I förrgår på Folkets bio, var det faktiskt ungdomar med i salongen. Men medelåldern är rätt hög, rent generellt. De unga vill väl helst se bio på sin platta, kan jag tro. Ingen stämning alls.
Bert Bodin: kanske handlar det mest om vana? Jag tycker ju att film på bio (där publiken vet att sköta sig ,-) är nåt helt annat än på dator eller padda (som jag inte har), eller än värre, i mobilen.
Jag gillar film på bio, men 14.30 en torsdag är en knepig tid tycker jag. Nu som medelålders med ett 9-18 jobb så skulle det inte passa alls (vi kan ju låtsas att jag bor i närheten), men även när jag gick på gymnasiet så hade jag inte kunnat komma. Vi hade lektioner till runt 15 eller senare varje dag.
I Södertälje där jag växte upp så hade vi också en filmklubb, Bio Kontrast, som visade film en gång i veckan på Folkets Hus. De år som det inte var samma kväll som min orkesterövning var guld :-).
När jag bodde i London på nittiotalet så fanns det flera biografer som visade äldre filmer och min favorit var en som visade film som hade ett tema varje dag - tex att de två filmerna på kvällen handlade om liknande saker eller att regissören var samma. Då klämde jag ofta två filmer på en kväll, en eller två ggr per vecka... De hade dessutom studentvänliga priser.
Cecilia i Houston: ja, det är en knepig tid, men ändå perfekt just för mig, då pv är klar med sina lektioner och kan lifta med mig hem. Men för så många andra måste det vara svårt just den tiden.
Halmstad Filmstudio har ett i mina ögon genialiskt upplägg: en film varje måndag och man fyra valmöjligheter: kl 13.30, 16,00, 18,30 och 21,00.
Men det kan ju vara så att den andra fick ta vad som fanns över, den har inte funnits i många år.
Det där med temavisningar, t.ex .samma regissör, låter hur intressant som helst. Då får man ju också se hur regissören utvecklas.
Om det är populärt kanske den nya filmklubben också kan erbjuda fler visningar. Halmstad verkar vara en filmintresserad stad! Houston är sådär för film. Mest vanliga biografer med begränsat urval, men det finns ett par sk arthouse biografer och det stora konstmuseet har filmvisning. Där är det en blandning av äldre film enligt teman, de visade tex Ingmar Bergman filmer förra året under ett par veckor, och nya filmer. Ibland har de nya filmer enligt teman :-), iranska filmer tex, och så visar de en del konstrelaterade filmer. Här om du vill kolla lite: https://www.mfah.org/films/
Cecilia Houston: inte om filmstudion, men rent allmänt;: vad har du för favoritfilmer? Om du vill dela med dig. Berätta gärna!
Skicka en kommentar