Elisabet

September 2019 ....
en summering

I början av september letar jag en bild och hittar en annan.
Jag blir lika ..., nästan chockad varje gång jag ser den.
Inte undra på att jag hade ont!!

Så småningom ska jag få den högra protesen utbytt och då blir det nåt helt annat.
Jag har aldrig ont.
Kan röra benet hur som helst.

I början av september blir det premiär för den allra första cykelturen för lille Edvin, han som inte är så liten längre. Cykelhjälmen har han fått av sin morfar.
Och den inte så lille killen har börjat i förskola och plötsligt har Hilda mer än ett jobb, ja, nästan tre!

Den här månaden får Europapodden ny programledare - Claes Aronsson till vänster på bilden - och Susanne Palme (t.h och EU-expert) är med i nästan vartenda program och jag är överlycklig .., tycker att programmet har blivit sååå mycket bättre!

Minstingen i Skåne har i september fått börja i nåt slags baby-sim, där han får lära sig att inte bli rädd när han hamnar med huvudet under vattnet och allt sånt. I det skånska badrummet hänger hans badbyxor som får mig att bli såååå .., ja, så glad!

Och Maja visar hur babyvakten fungerar. Nu kan man sitta i vardagsrummet och ändå ha koll på om ens baby sover eller har vaknat. Han har vaknat. Där ligger han och jollrar för sig själv och vi ler.

Och när han är vaken får han ligga mot pv:s bröst och då har det gått flera timmar och den där lille krabaten är på gång att somna.

I september lämnar vi in väggklockan som en gång fanns i mitt barndomshem, ja, vi lämnar den hos urmakaren i Falkenberg - herr Glamheden - ty klockan har behagat insomna lugnt och stilla.
För ett par tusen kronor väcks den till liv igen och går nu som tåget.

Det blir en hel del inhopp i affären den här månaden och det tar tid att lära sig vart nycklarna går .., till vilken låda, men det fixar sig.

Till hamnen i Skallkroken kommer en dansk seglare som har köpt en begagnad båt och nu är på väg till Estland, men så blir det grundstötning utanför Haverdal och i någon veckas tid blir den här lite annorlunde mannen boendes i sin båt i sin båt och hur det egentligen gick med den där seglatsen, ja, det vete sjutton. Kom han någonsin fram till sitt hus i Estland?

En dag i september ska jag skoja med äldsta dottern och skicka ett meddelande på kinesiska till henne. Jättekul! Ja, det vill säga, tills jag inser att jag inte kan vända tillbaka och få svensk text!
Till sist lägger jag ut ett rop om hjälp på Facebook och en av dotterns bekanta - Peter Lundström - svarar nästan bums och blir en sann hjälte i mina ögon, ja, när han lotsar mig rätt och så, efter någon halvtimmes knåpande, är allt som vanligt. Stor lycka!

I september dyker den här bilden upp på Malåsidan och den gör mig så glad.
Det är Frida Lundström och min mamma. Hur gammal kan mamma ha varit här?
Femtiofem, kanske. Hon blev aldrig riktigt gråhårig och är här på nåt slags kalas.
Kanske fyllde Frida år? Och att hon är blind syns kanske?
En ask Marabou Paradis ligger på en hylla där bakom.
Och mammas äppelkinder har gått i rakt nedstigande led till mig.

I september har såväl pv, som min rödvitrandiga syster och min före detta man - alla har dom födelsedag den här månaden -! Ja, även den lurvige i Helsingborg.

Och Gerd och Kjell i Norsjö fyller förvisso  i n t e  år den här månaden, men dom åker till Grekland - till Samos - och i bergsbyn Manolates fångar Gerd det här fönstret. Gerd vet hur mycket jag tycker om den här ön, där jag en gång semestrat med såväl Emil som pv.

Det får bli septemberfönstret det!