För några dagar sedan - det var när jag lyssnade till detta med att så många på äldreboenden har avlidit i sviterna av det eländiga viruset - kom jag att tänka på personalen på Ejdern där mamma tillbringade sina sista åtta år.
Allra mest tänkte jag på Marie, mammas kontaktperson.
Och som alltid översköljdes jag av tacksamhet över hur fin och ömsint personalen var, så jag slog mig ned här vid datorn i akt och mening att skicka ett postens vykort (sånt som man gör själv) och än en gång säga "tack, för att ni fanns där!"
Men det gjorde jag inte.
Jag letade i stället upp Maries telefonnummer (upptäckte att hon stod som endaboende på adressen och tänkte att hon och hennes man kanske hade separerat) och slog henne en signal.
Det blev ett bra samtal.
Först det där från-hjärtat-tacket, men sedan om allt annat.
Själva livet.
Nej, hon och hennes man hade inte gått skilda vägar, han hade drabbats av sjukdom och gått bort inte långt efter pensionen och själv arbetade hon kvar på gruppboendet, ja, hon är kanske tio år yngre än jag själv.
Jo, livet går förstås vidare.
M å s t e gå vidare.
Men nog var det ledsamt.
Någon coronasmitta hade - hittills - inte kommit in på boendet, men Ejdern består bara av två avdelningar; den ena med åtta boende och den på övervåningen .., där är det patienter som numera kallas "äldre-äldre", ofta väldigt sjuka och med patienter som långt tidigare skulle ha hamnat på långvård.
Jag tänkte att det här med att isolera dementa människor på en avdelning, det måste vara nästan omöjligt. Hur ofta gick inte mamma och de övriga (de som kunde vara uppe och promenera) runt, runt, runt i korridoren eller ibland - av misstag, när dom inte hittade till sitt eget rum - in till någon annan? Att låsa dörrarna till respektive patient var inte tillåtet - är det kanske inte nu heller -.
På Ejdern var det samma personal i stort året runt, förutom under semestertider och det är klart, att då får man säkert in rutiner som sitter på ett annat sätt.
"Ja, Elisabet .., vi har verkligen klarat oss bra!" sa Marie, denna pärlornas pärla.
Tolv år.
Det känns som .. tre år sedan.
Fem, kanske.
Men inte tolv.
Och min tacksamhet till Ejderns personal, den är precis lika stor nu som då.
2 kommentarer:
Min mamma bodde på äldreboende de tre sista åren i sitt 97-åriga liv. Hon trivdes.
Bland skötarna utsåg hon en favorit (men hon var egentligen inte missnöjd med någon), en man från Serbien, som alltid var glad och skojfrisk. Språksvårigheter kunde väl "ställa till" det nån gång. Men det blev aldrig något reellt problem. Oftast bara något att le, eller skratta åt i efterhand.
Jag träffar honom då och då på stan och han vill alltid prata en stund.
Bert Bodin: det betyder ju hur mycket som helst att ens anhörig trivs och blir vänligt bemött när hen väl hamnat på ett boende. Jag upptäckte för någon vecka sedan en anteckningsbok där personalen noga fört dagbok över mammas intag av mat och dryck. Jag kan säga att det var stor skillnad när ordinarie personal var där, än sommartid med många vikarier.
Och jag minns också mammas uppenbara glädje när en kvinna från Colombia vikarierade på boendet. Hon pratade spanska med mamma och helt ofattbart var det ju att mamma öht kom ihåg spanskan; den lärde hon sig ju från sextio år och framåt! Och den kvinnan målade mammas naglar så röda och granna .., det var första gången jag sett mamma i nagellack .., och så glad hon var!
Skicka en kommentar