Sammanfattning ...
Uppgivenhet.
Morgonstudio.
Ekorrar och bofinkar.
Blåser bubblor i sugrör och i pipen.
När medicinen ska tas, råkar jag ta även pv:s blodtrycksmedicin.
Aj, aj.
Plockar bort allt enris och slänger i en hög.
Klipper ner vissnade blommor från i höstas.
Sen är det godnatt eller slut på orken.
Pv kommer hem och gör rårakor, jag fixar rödkålssallad.
Fotboll på tv.
Sigge ligger nära-nära med huvudet på min hand.
Alltid på min hand.
Älskade Sigge.
Planer läggs upp.
Inte mina, men pv:s.
Kanske blir det varvet i Bohuslän efter påsk.
Frågar pv var han ligger - procentmässigt - rent fysiskt?
Nittio, nittiofem, svarar han.
Vi enas om att för min egen del kanske det rör sig om fyrtio.
4 kommentarer:
Är du inte ens halv?
Jo - det måste du vara. Jag menar rödkålssallad; det tar ju på krafterna. 😉
Och kanske skulle ni köpa varsin dosett, så att ni vet vilka mediciner ni tar.
Bert Bodin: på förmiddagarna, fram till ettiden, då är jag nog halv. Men sen går det brant utför ,-) Nåja, det blir väl bättre. Tur att man är friherrinna.
Apropå dosetten. I vanliga fall har vi var sin tablett och dom är enkla att särskilja. Aldrig några problem. Men vi säger båda att vi har nån slags hjärndimma, så var sin dosett är nog det bästa. (Pv berättade igår att igår att han igår TRE GÅNGER glömt samma sak ..).
Jag var tvungen att skaffa dosett, när jag för första gången i livet började ta medicin regelbundet. Till slut gick det per automatik, vilket gjorde att jag ibland inte för mitt liv inte kunde komma ihåg om jag tagit min tablett eller inte.
Om dosettens fack var tomt - då visste jag.
Bert Bodin: precis så är det!
Skicka en kommentar