måndag 12 april 2021

Ny vecka, ny giv ...


Ja, en sak är säker .., inte är det underligt att man blir ståendes som förstenad - alldeles som Lots hustru - när det någon enstaka dag  I N T E  blåser! Ständigt denna blåst och nästan alltid från väster förstås. 

Tog i alla fall Harry och gick ner mot stranden. 
Våldsam motvind och då blir det genast knepigt. 
Pulsen stiger! Halsduken viras ännu ett varv runt munnen. 
Men jag ser sädesärlan nere vid vattenbrynet - den första som  j a g   ser i vår - och det gör hjärtat varmt. 


I väster är himlen ljust blå, men mot öster ser det ut så här. 
Och jag minns när vi hade varit på vår första charterresa till Rhodos i Grekland och planet flög in över Sverige (vi hade rest från Göteborg) och vi hade västkusten under oss, ja, men då blev det så tydligt att ute till havs eller nära havet, där var himlen blå och solen strålade, men bara liite in över land, där  låg det stora molnbankar! 
Så är det ofta här också, att vi som bor nära havet, vi klarar oss från regnet.


Det här att gå i motvind, det är inget som fungerar numera. 
Alltså blir jag så slut på - totalt slut på - så jag slår mig ner vid dom här bänkarna och borden, dom som finns uppställda intill parkeringen, den som för dagen är helt tom. 
(En solig dag i somras räknade pv till totalt över nittio bilar, dels här - som på bilden - men också längs Ejdervägen!)

Skickar - för tusende gången - en tacksamhetens tanke till "pendockribbon" - Eva Eklöf - som bara så där utan vidare stickade dom här härliga vantarna vilka kom i ett paket. 
Oj, vad jag har använt dem! 
Och  s o m  jag älskar dem! 


Efter en paus på kanske tio minuter - mer behövs inte - tar jag mig hemåt. 
Konstaterar att blåsipporna ännu pryder marken nedanför Ecke och Britts häck .., syrénerna knoppas allt mer och när jag stånkat mig uppför Kilimanjarobacken här hemma, sätter jag mig i trädgårdsstolen och pustar ut. 

Nåja, det går bra ändå. 
Harry är så fin .., håller sig nära matte och efter en stund återvänder krafterna och jag gör ett tappert försök att fånga dropparna i den lilla, lilla bladrosetten i rabatten. 
Sååå vackert! 

Så har i alla fall halva dagen varit. 
Nu är klockan snart halv fyra.
Ajöken, sa fröken.

2 kommentarer:

WalkaboutSweden sa...

Haaavet...

Elisabet. sa...

Jag säger samma sak! Det är en sån frihetskänsla! ❤️