Vid köksbordet .

Så här lät hon i somras.

Vid tvåtiden kommer pv:s moster och morbror, Sonja och Gösta, på besök.

Som alltid, i alla fall nu i februari, bär Gösta på två påsar med nybakade semlor.

Och så sitter vi runt köksbordet och surrar i någon timmes tid.

Med posten har pv fått ett informationshäfte angående en livförsäkring och det är vad vi kommer att tala om.

Om livet och det som kommer efteråt.

Gösta, som är en man som vet vad han vill, säger att när det är dags för hans begravning, då ska minsann systersönerna pv och hans musiker-bror, sjunga till fikat.

"Jodå, det har jag skrivit in i det Vita Arkivet!" säger han och plirar filurigt med ögonen.

Sonja, hon vill ha en tillställning bara för dom allra närmaste.

Det är så typiskt Sonja.

Hon är liksom den som aldrig tar plats.

Då säger jag att ...egentligen är det ju mycket bättre att man, medan man ännu är i livet, får ta del av alla vackra tal, för sedan är det ju för sent.

Så jag tar skeden och klingar lite i kaffekoppen och så berättar jag för Sonja vad jag skulle ha sagt.

Jag berättar om det där allra första mötet när hon inspekterade mitt handledsgips och hur inutivarm jag blev och om all vänlighet som hon har spridit och framför allt; hur oändligt välkommen jag alltid har känt mig hos Sonja och Gösta.

Och hur mycket jag tycker om henne.

Sånt.

Och Sonja ler.

Sen blir det påtår.

Insikt nr 215 ....


Under årens lopp har jag ofta raljerat lite över min australiensyrra, ja, jag har glatt påpekat att hon - i varje brev eller mail - väldigt noga berättar vad hon och maken har ätit till middag.

Så här. t.ex.

"Vi har precis ätit middag - ugnsbakad lax i dill/senapsmarinad med kokta grönsaker till. Jättegott! Och till efterrätt färsk mango, körsbär, samt naturligtvis vindruvor till Sophia (deras hund). Hon älskar vindruvor."

Eller så här:

"Här är det lördagkväll och vi har precis ätit din räkgryta med penne-pasta och sallad till och det var verkligen till allas belåtenhet!"

Igårkväll looog pensionatsvärden så här mycket och sa att det där minsann är ett släktdrag.

"Du gör precis likadant Elisabet .., du skriver nästan alltid i bloggen om vad vi har haft till middag ...", sade han.

Jaha, det kanske jag gör.

Och vid närmare eftertanke så har den informationen - för mig - alltid varit väsentlig.

I min dagbok från mellanstadietiden, den med grönt omslag, stod det ungefär så här: "Kär i Lars-Gunnar, köttbullar till lunch. Gott!"

Om man tänker efter är det väl lika bra att man fortsätter linan ut.

Således kan jag till intresseföreningen meddela att dagens middag kommer att bli ..., *ta-daaa*: denna.

På agendan ...


Höjdpunkter 15 februari

19:00 Skidor, 10 km fristil, damer. Hjälp, så spännande!

19:30 Alpint, störtlopp herrar.

21:30 Skidor 15 km fristil herrar


Och jag känner en man som har körsångs-övning med början klockan 19.00.

Jo, jo.

Ungefär som "Emmerdale Farm ..."

Ett fyra dagar kort besök på Irland ..., en tågresa från Dublin till Galway .., därefter bil till Westport och söderut igen .., och jag föll pladask!

Till Irland tänker jag återvända.

Och när jag läser Joannas inlägg om besöket hos hennes svärfar .., då blir jag än mer övertygad.

Här är ett litet utdrag:

"..... jag fick mata får och hästar och det var fantastisk utsikt från vårt sovrum. ja, pålles pappa har ett hus där alltså. man tror att rural ireland är en bluff men det är det inte. det är helt äkta. alla har rutig keps och gummistövlar. vi drack öl hela tiden. pubpubpub. och så var vi på kyrkogården där pålles mamma ligger. det var fint. och så åt vi massor av potatis. älskar potatis. på irländsk slang heter potatis "spuds"."

Resten finns här.

Måndagsfönstret ...

... ja, en gång har där nog funnits fönster .., kommer från Kapten Kjelle.

Förmodligen är bilden tagen någonstans där vattnet är turkosfärgat.

Kväller ....


.... blir skidskytte och en härligt frispråkig Björn Ferry!

Och hela tiden ringer telefonen.

Ring-ring ..., aaaalla slår en signal!

Mera skidskytte.

Det är som om Ulfbåge och bisittaren hela tiden pratar förbi varandra och jag ler.

sigge nilsson är kvällssur och biter mig rejält i handen och inte det minsta släpper han taget och till slut biter jag honom i nacken och då hoppar sigge ner och raggen står som en borste på hans rygg!

Då kommer pElle.

Ååååå, han hoppar upp i mattes knä och jag masserar halsskinnet, det som är det bästa han vet och hela högerhanden blir luden, så mycket hår tappar pElle.

sigge har krupit upp i korgstolen - han surar -.

"Ja, snart gör jag natt ...", säger pensionatsvärden som ska upp i ottan.

"Inte jag, jag blir uppe till midnatt när sändningarna tar slut ...", svarar bloggmadamen.

Och för första gången på evigheter (en evighet är i det här fallet 3 månader drygt) har jag inte ont i mitt knä efter en promenad fylld av pulsande.

Jag blir stel, men där är inte alls den där hemska smärtan.

Åååå, tänk att det kanske kommer att bli bra!!

Mums!

Så här ser det ut i landet Halland idag.


Tio varv åkte pensionatsvärden runt åkern, drygt två mil, alltså.

När han kommer hem, har jag maten klar.

Det blir rester från igår .., lamm i skivor .., potatisgratäng .., samt uppstekta/wokade morotsslantar, broccolibuketter och vitkålsklyftor modell mindre.

Lägg därtill vinbärsgelé.

Å, himmel så gott!

Till detta ett av alla röda viner som inhandlades i Tyskland; nämligen Torre Mayor .., ett Reserva-vin och på etiketten står följande att läsa på danska - jag försöker att översätta -.

"Denna Reserva är utan tvivel en av de bästa vinerna lagrade på ekfat, producerat i regionen. Vinet har en elegant djupröd färg, smaken är välbalanserad, len och karaktärsfull, med ett mycket lågt innehåll av garvsyra. Passar utmärkt till de flesta kötträtter, samt till fjäderfä och ostar."

Väldigt gott till lammet, tycker vi!

Och tungt är det ....!

På eftermiddagen spänner pensionatsvärden på sig löparskidorna, ja, nu ska det åkas längs åkern en bit härifrån (det var där vi gick i somras .., Mian, Gunnar, Kent och Ann-Marie och det var där vi upptäckte en liten fågelunge vid åkerrenen ..) och jag säger att jag gör honom sällskap, så får jag den dagliga promenaden, den som inte alltid blir så daglig.

Och eftersom själva åkervägen visar sig vara oplogad, tar jag av mot kustvägen i stället och sedan in på en byaväg med skylt som visar på återvändsgata, men jag tänker att har man tur så finns där någon gångbana ner mot Skipåshållet till.


Och jag passerar en gammal ladugård.
Aldrig i mitt liv har jag sett tjockare stockar!
Måttar med handen: minst 4 dm!
Ek, kanske?

Det finns det inte.

Så jag plumsar nerför en stor slänt och hela tiden är jag livrädd att fastna med högerbenet så där så man faller pladask rakt fram och spräcker den nya knäleden, men allt går bra, även om det är ack, så tungt!

Några hus ligger vid det som jag först tror är en myr eller möjligen en sjö, men som visar sig vara en översnöad åker.

En äldre herre kommer skidande längs ett vingligt spår.

"Heja Sverige! Heja Sverige" ropar jag och då stannar mannen till och det blir en stunds småprat, det där som jag tycker så mycket om.

(Det kanske är generna, det där hejandet? Min pappa var ofta speaker på skidtävlingar i Malå och gud, så man skämdes när han uppmanade publiken att heja lite frejdigare! Nu gör jag precis samma sak själv.)

Jag får veta att mannen och hans fru ("du ser henne där borta!" säger han och pekar på andra sidan åkern) egentligen är smålänningar, men nu bor dom här i Stensjö och ååå, det är ju så härligt att åka skidor nu när det äntligen finns snö!

"Minst tjugo mil har jag åkt!" säger mannen leende.


Undrar vad han drömmer om där ute i spåret, herr pv?
Oxberg? Eldris?

Och jag går vidare och innan jag är hemma ser jag den idogt tränande pensionatsvärden ute på åkern och jag tar den vägen och jag är så trött i benet så det känns som om jag ska ramla omkull, men det gör man förstås inte.

Man tar sig hemåt.

Och efteråt .., är man nöjd och belåten.

Och lite så där lycklig över småpratet.

Hallen ...

Mössan som vännen Bente har stickat.

I mitt barndomshem fanns en traditionell hatthylla i nån slags metall och med pinnar upptill med som en träknopp på, det var där man skulle hänga hatten, ja, om man nu hade någon.

Under hatthyllan fanns krokar att hänga upp rockar och jackor på.

Med den i åtanke bad jag mina barns pappa (när vi hade köpt huset utanför Ystad) att snickra ihop en hylla i trä, men i samma modell och jag kom att älska den hyllan!

Här på pensionatet fanns i hallen endast en Ikeagarderob till förvaring av ytterkläder.

Praktiskt, i och för sig, men också ..., bökigt ., för när gäster kommer på besök så ska dom tränga in sina persedlar i garderoben och det blir rätt så trångt.


Hyllan är längre än den ser ut att vara på bilden.
Och man kan ju måla den vit när man blir less på den nuvarande kulören.
Jag börjar allt mer känna mig som min mamma.
"Ja, ja .., vi ska alla lämna allt detta ifrån oss inom en oviss framtid, så ., det spelar inte så stor roll", sa hon som tog sitt pick och pack (en resväska och en handväska) och susade iväg till Sydamerika i tjugo års tid.
Det räcker med att tänka på människorna i Haiti, så får man perspektiv på tillvaron


Så ..., ja, ni kan ju gissa vad jag föreslog herr pensionatsvärden.

Jepp, att vi kunde sätta upp en "hatthylla" med krokar direkt till vänster i hallen.

Och den snälle pv .., han gjorde just det.

Inte precis samma modell (med runda hörn hade det blivit snyggare, men det kom jag på för sent och det spelar heller ingen större roll), men ni förstår så lycklig jag är!

Nu är det lätt som en plätt för gästerna att hänga av sig kläderna.

Inget prat om att .."ja, men lägg dom här över stolen ...".



Alldeles överlycklig är jag.

Och när jag får min nästa lön, då ska jag titta på mattor till hallen och en liten vägglampa.
Plus ytterligare några rottingkorgar att sätta ovanpå hyllan.

Sen är jag helnöjd.

"Vilket rum ska vi ta sen ..?" frågade pensionatsvärden häromkvällen.

Hmmm.

Nu är det bara att välja.

smulan sa...

Småler lite...;) Numera är det femårsplanering på det mesta som ska göras i vårt hus..;)

Just står min man och målar om kökstaket. Jag började måla (efter två års diskussioner) sedan fortsatte K. Och snart har vi ett vackert vitmålat tak! :)

Korgar på hatthyllan var en bra idé!

Bloggblad sa...

Typiska tecken på när en händig karl är nykär. Jag minns den tiden när jag bara hann halva meningen av "vi borde kanske ha en..." så var det klart.

Nu hinner jag säga hela meningen. Många gånger... men oftast händer inte nåt ändå.

Att han gått med på det här med köket hänger mest på att luckorna börja hänga på trekvart och den ingrodda smutsen uppe i takhörnen går inte längre att damma bort.
Maskiner som fyllt 20 kan också lätt börja krångla.

Och jag/bloggmadamen säger: här gäller således att skynda snabbt! Passion och sånt har, enligt vetenskapen, en överlevnadstid på omkring året .-)

Stillsamt ....

På frukostbordet ..

Men hur skulle man nå upp till porslinet där uppe vid taket?


.... finns, förutom den vanvettigt goda plommonmarmeladen från sept.-09, även ett antal tidningar.

Dagens Industri .., Göteborgs Posten .., Sköna Hem och Vasalöparen.

"Kolla här .., ett sånt här kök .., det vore för mig rena drömmen!" säger jag.

"M mmm ...", svarar pensionatsvärden.



"Elisabet, lyssna! Här står att läsa att Christer Majbäck tycker att förutom rena mästerskapsmedaljer, så är Vasaloppet det viktigaste loppet, alltså viktigare än världscupssegrar!" säger pensionatsvärden och fortsätter läsandet av denna i hans ögon så fantastiska lektyr.

Tre veckor kvar.

"Jahadu ..., så här dags om tre veckor har man kanske passerat Smågan ..", säger pv när klockan är 9.30 en söndagmorgon i februari.

"M mmm", svarar bloggmadamen.

Dagens fönster ...

Idag är det, om ni inte redan visste det, Alla Fönsters Dag.

Jaså, det visste ni inte, jo, men så är det.

Fönstret längst uppe, det kommer från fönsterfångarmadamen i Portugal.

Hon som drömmer om ett nytt hem, det kanske ni inte heller visste?



Från Solveig uppe i norr, kommer det här fönstret.

Egentligen tillhör det en s.k."kändis" och innan jag skriver ut hans namn, vill jag nog ha ett litet godkännande av avsänderskan.

Om ni klickar på länken till Solveig, kommer ni att kunna läsa en alldeles underbar dikt.
Det hände ofta när jag var väldigt ung, att min mamma högläste den.

Hej!

Det tror jag väl att du kan skriva - att det är Carl-Jans fönster! Det var ju från hans officiella salonger i Saxå Herrgård! Var där för att presentera vår bok "Snöå Kost & Kultur" -damerna i projektet som samlat recept, lagat mat mm och jag som fotat. En trevlig stund med många glada skratt och kaffe och prinsesstårta! (Han var så där trevlig som man tror!)

Och titta här!
Det är Kapten Kjelle som under sin seglar-i-grönskimrande-havet-tillvaro ... har fångat en hel drös med fönster, allt på en bild, och som vanligt vet man inte var bilden är tagen .., men det är i alla fall inte i Båstad.

Och ser man på ..., Kaptenen hör av sig och berättar om bilden:

kJELLE sa...

Hej alla som upplysning till alla intresserade är detta en krossad aningen exotisk hoteldröm På ön Bequia Västindiens Sandhamn strax söder om St Vincent. En sten lär ha fallit och landat så där 30 cm från sängen i ett rum - Jag var där och botaniserade en gång och konstaterade snabbt att det var det dummaste jag gjort i hela mitt liv - känslan satt i hela tiden att en sten kunde falla ur bågen ovanför och det är ofattbart hur dom kunde komma så här långt

Värmekälla ...


Det kommer ett sms.

"God natt min vän!" står det.

Det räcker.

Kväller ...

Det tar alltid tid innan pElle har bestämt sig.

Ska han hoppa upp i soffan eller inte?

Länge kan han sitta precis nedanför och bara titta på matte, så där som ..."äh, du kan väl lyfta upp mig ...?"

Men se det gör hon inte.

Och till slut hoppar han upp och sitter en stund och tittar sig omkring och efter kanske fem minuter lägger han sig på min höft (om jag ligger på sidan) och han är spänd som en fiolsträng, för bäst det är kan ju eländet sigge nilsson dyka upp.

Så han trampar och trampar och trampar.

"Nä, lägg dig nu pElle .., lägg dig nu .., såååja!" säger jag.

Och när han till slut kryper ihop, är han fortfarande spänd.

Men .., om jag tar då masserar honom i nacken .., då tar det inte tio sekunder förrän gammel-pElle blir som en våt wettextrasa och bara sjunker ihop och mår som en prins!

Och spinner.

Och spinner.

Det är precis vad han har gjort just under skidskyttet.

Stor besvikelse ....

... hos herr Ulfbåge och nu börjar man förstås tänka på sånt man inte vill tänka på.

Nåja, det kommer nya dagar i skidskyttespåret.

Bli-glad-av-bilder .....

... hittar ni här.

I väntan på skidskyttet .....


... tittar vi på Melodifestivalen.

(Men först ligger vi skavfötters i soffan Ektorp och sover i en timme, rakt av bara!)

Så länge .., röstar jag på låt nr 2.


Uppdaterat: och dom kom inte ens med. jaha.

Ta fram näsduken ...!

Ty ..., snart är det dags .....

Vid sjutiden ...

... på morgonen, tar pensionatsvärden bilen och kör till Småland för att hämta gratisved.

Vid tolv är han hemma.

Och han kånkar och bär in veden från släpen ..., och fixar hatthyllan så den nu är nästan klar.

Och skidorna vallas.

Nu ska här tränas .. "minst tio varv på åkern!" säger han bestämt.

Ett par mil alltså.

Ja, energin är det i alla fall inget fel på.

På pensionatet ..

... vankas det lammstek och potatisgratäng till middag.

Lammsteken är vitlöksspäckad och nu är det gratängens tur.

"Hmm, finns här någon riven ost ...?" frågar jag pensionatsvärden.



Jodå, det finns.

Alltid.

I små plastbyttor i frysen ligger det sista av ostbitarna som herr pensionatsvärden har rivit.

"Ja, man är väl snålänning ..." säger han leende.

Sånt gillar jag.

Ett första fönster från Kjelle på vift ...

Ja, knappast från Båstad i alla fall ...?

Det var väl ett par år sedan jag träffade Kjelle, ja, det var på den tiden när jag skuttade omkring på dejtingsidan och sällan eller aldrig har jag mött en man som är så ... annorlunda.

Kjelle är en riktig söderkis som har flyttat till Öland och vintertid, när han inte står i sin butik, seglar han omkring med sin båt på något grönturkosskimrande hav väldigt långt hemifrån.

Hela han utstrålar en massa livsglädje och spontanitet och det är som om han bara öppnar famnen och tar emot livet rakt av.

Och nu är han ute på vift igen med sin båt och jag mailar honom och påminner om fönster. Flera gånger skriver jag, så där så han inte ska glömma.


Det var rent otroligt så många seglare det fanns på dejtingsidan.
Och jag som har så lätt för att bli sjösjuk.
Aj, aj.

Idag hittar jag ett svar från herr Skepparen och bry er inte om att han inte har stor bokstav eller bryr sig i punkt eller komma .., jag har läst ett utkast till något som är tänkt som mer än ett brev, ja, som han har författat .., och det var helt underbart!

Så här skriver han:

Hej eliza
jag har samlat lite fönster till dig från min värld
denna gång Grenada Martinique och Cuba och Båstad
det blev rätt många
kram Kjelle
så går det när man tjatar ....


Ombord på hans båt

"Och det där tackade du nej till ...?" säger pv suktande när han tittar på bilderna av båten.

"Ja, jag hade ändå bara spytt ...", svarar jag.

Dagens glädjeämne ...


Lille Rödhaken är tillbaka vid fågelbordet.

Fast där är han ju förstås inte .., han håller sig på marken.

Uppe i ottan ...

Bilden från nätet.

Halv fyra stiger bloggmadamen upp ..., tar med sig täcket och smyger ner till soffan Ektorp.

OS-invigning .., jepp.

Tittar lite förstrött på intåget .., noterar att Sloveniens deltagare har läckra halsdukar ..,. och där kommer Peter Forsberg och bär den svenska fanan och jag avskyr den här ljusblå flaggfärgen, i alla fall på kläder ..., och det är som vanligt ganska segt och mellan varven somnar jag och vaknar till när en man och en kvinna sjunger århundradets längsta sång .. men allt är vackert och vilket ljusspel!

Somnar om.

Vaknar när elden ska tändas .., då har sigge nilsson krupit upp och ligger på min höft .., och vid halv sju hör jag steg från ovanvåningen .., ååå, där kommer pensionatsvärden och säger att han har vaknat och inte hört ett enda ljud intill sig och "jag tänkte att gud, nu är hon död!", men så var det inte och han konstaterar att det är femton-komma-nio grader i köket och det hämtas in ved och jag sveper in mig ännu mera med täcket och då är sändningen slut och i Vancouver har hockeyspelaren Gretsky tänt elden, den på stan, och nu är det olympiska spel för hela slanten och det blir P4-nyheter och där berättas om en rodelåkare som har avlidit av skadorna när han seglade ut ur rodelbanan och mitt i all glädjen är någons föräldrar förtvivlade och rodelåkarens landsmän bär sorgband vid inmarschen och det är sorg och ledsamhet innan det hela ens har börjat.

Och medan människorna i Vancouver är rusiga av glädje, tänker jag på Patrik Sjöberg som var gäst hos Skavlan igårkväll och hur sympatisk den forne höjdhopparen plötsligt tycktes vara ..., och jag tänker också på de två kvinnorna som senare på kvällen ringde till Karlavagnen .., den ena hade ett alldeles förfärligt eldfängt humör (bland annat hade hon slängt ut en bur innehållande en papegoja rakt ut genom fönstret och ner på trottoaren!) och den andra damen vittnade om hur hon hade börjat gapskratta på en begravning (kvinnan arbetade på ett gruppboende för handikappade och någon av patienterna hade avlidit och så var några från personalen med på själva begravningsakten, däribland den inringande damen som gjorde sig rolig över hur de övriga begravningsgästerna hade sjungit ...) och maken till icke-empati har jag inte hört på länge och jag hoppas innerligt att den gapskrattande kvinnan har bytt yrke!

Tankar susar hit och dit.

Och nu är det ännu mera morgon och pensionatsvärden har åkt till landet Småland för att hämta ved och själv ska jag lyssna till Ring-så-spelar-vi.

Det är väl hullerombullerlivet i ett nötskal.

Dagens fönster ...

... finns i Jörn, hemma i Västerbotten.

Fönsterfångerska var vännen ellis.

Om en minut börjar På Spåret.

Det känns bra.

Jag håller på ... ja, inte på någon speciell.

Skillnader ....

Hon som säger att hon tycker om tyget.

Och så tar jag bilen och kör raka spåret in till stan.

På vissa ställen är kustvägen till en tredjedel igendrevad av snö som kommit farande längs platta åkrar ..., och det gäller att ta det piano.

Jag parkerar som vanligt nere vid slottet och tar sikte på Stora Torg.

Det blir inköp av billiga grönsaker ( 3 st avocado mogna och fina, perfekt till guacamole, för 12 kronor!, svenska äpplen 9:90 kilot .., en ask blå, kärnfria druvor för 12 kr ...) och sedan går jag bara lite planlöst för att fördriva timmen innan pensionatsvärden ska dyka upp.

Hemslöjden får återigen besök och expediten är inte av den pratglada sorten om man säger så .., helt ärligt känner man sig inte ens välkommen och jag tackar för mig och går ut i snålblåsten.

Vid ett övergångsställe står jag intill en elegant dam i persianpäls och jag sveper älsklingshalsduken om mig och säger ..."men oj, så kallt här är!", men damen tittar på mig som vore jag nånting som katten just kommit hemdragandes med och jag förstår att hon inte har den minsta lilla lust att småprata.

Så jag tystnar.

När pensionatsvärden kommer (jag har tagit miste på tiden och fått vänta en halvtimme extra ..., den tillbringar jag sittandes i en fåtölj i Sparbankens lokaler ...) berättar jag om detta med hallänningarna eller rättare sagt: halmstadborna ... och hur annorlunda det är mot för i Skåne.

Efter sjutton år i Ystad har jag vant mig vid att människor är öppna och pratsamma och "bjuder in" .., ja, aldrig har jag mött vänligare människor än i Ystad!

Här .., är det tvärtom.

Det finns undantag, såklart finns det undantag .., kvinnan på OK där vi hyrde släpen .., expediten i Pfaffs syaffär .., dom unga töserna på Hemköp i Haverdal ..,. och personalen på vårdcentralen i Getinge!

Men den där öppenheten ute på stan .., alla leenden som man möter i Skåne .., det hittar jag inte här och jag känner hur jag .., blir rädd att jag själv ska förändras .. med tiden, alltså, för till sist kanske man ger upp?


Det där tyget som inte är det minsta i min stil.
Soffan och fåtöljerna har tillhört Gunvor och Viking.

Allt det berättar jag för pensionatsvärden när vi åker norrut - pensionatet ligger ju precis mitt emellan Halmstad och Falkenberg -, och jag berättar också att jag har tagit en bild på den fina kudden som jag fick av dottern i julklapp och att den, kudden låg i fåtöljen - den som jag nästan inte klarar av att beskåda -, men dottern, hon svarar i ett mail att ..."men ååå, vilket vackert tyg!" och när jag berättar det, då faller pensionatsvärden nästan baklänges i sätet av glädje.

"Men sicken rar tös!" utbrister han.

Och sen är vi hemma och sigge nilsson har varit ute på egen hand i tre timmar!

"Siiiiiiigge! Siiigge!" ropar vi och efter en liten stund kommer han ut genom den hemliga gången från den inglasade altanen, - som en liten tunnel är det som bara rymmer en mindre och en större katt - och sigge är visserligen sömndrucken, men oj, så glad och svansen står rakt upp, så där som röken från en skorsten en riktigt kall vinterdag!

Och detta,ååå, så härligt, är första gången på tre månader som jag inte har ont i mitt knä efter en längre promenad och det är en sån ofattbar glädje så det kan ingen tro!

Om två timmar börjar På Spåret.

Nu blir det ett glas rött vin.

Ps. Pv kommenterar det jag har skrivit och säger att uttrycket "mot för i Skåne ...", det har han aldrig hört förut. Ja, från mig, men inte annars. "Men vad säger du då?" frågar jag. " Jo .., "det är annorlunda här mot Skåne", svarar han. Ojdå. Det har jag aldrig tänkt på. Hur är det nu .., är detta nånting hemifrån, eller ..? Ingela ..., du den allvetande i dessa frågor ...?"

Det ena ger det tredje ...

Är man sjukskriven på grund av ett aningen krånglande knä, kan man ägna morgonen åt en hel massa saker.

Man kan läsa Göteborgs Posten från första till sista sidan och där upptäcka att sångaren Brolle egentligen heter Kjell, tänk, det visste jag inte ..., och bland alla bilannonserna finns en som är annorlunda än de övriga .., det är Jannessons Bil som säger sig köpa välvårdade och servade bilar, även äldre kortmilare.

Ovanför texten finns en bild av en äldre, rätt oansenlig man med glasögon; det är förmodligen herr Jannesson själv.

Det slår aldrig fel: var morgon faller min blick på herr Jannesson och se där, nu har han nått sitt mål .., här sitter jag nu och skriver om hans bilfirma!

På sidan 7 finns en liten notis som berättar om den kissande polishunden som fick annat att tänka på när den plötsligt nosade upp en isklump och markerade för husse.

Isklumpen visade sig innehålla en pistol med kaliber 22.

Och när man har lagt tidningen ifrån sig och busat lite med sigge nilsson, så där så man har fått rivsår på höger hand, då kan man titta på tv.

SVT.

Gomorron-tv.

Där samtalar Kristian Luuk med deckarförfattaren Åsa Larsson, ni vet, hon som är uppvuxen i Kiruna.

Herr Luuk läser de första raderna ur hennes senaste bok.

Å, vilken läcker inledning!

Och .., då kan det där lite förströdda lyssnandet rendera i att man på stört beslutar sig för att inhandla just den där boken.

Så det är vad jag ska göra.

I eftermiddag.

Insikt nr 214 ....


Ibland, eller rättare sagt ganska ofta, begriper jag inte hur vårt rättsväsende fungerar?

Eller hur man tänker?

Och när jag läser detta, då blir jag - om möjligt - än mer fundersam.

Morgon i ett gult hus i landet Halland ..

Just det, stickesockar eller fårskinnstofflor är vad som gäller.
Foten tillhör lilla Ebba.

Femton grader varmt i köket.

Eller kallt.

Eld i pannan!

Ett ägg som kokar.

Och snart är kaffet klart.

Och så här tyckte vi ....

Rutan sa...

Men vad skulle hon säga? Skulle hon plötsligt svänga om och meddela att nu gäller en annan ordning än vad hovet bestämt för länge sedan? Hon försöker i inslaget säga på ett diplomatiskt sätt att hon inte styr tilltalet utan att den som tilltalar henne använder det som för den känns bekvämt.

Jag tycker inte det är ett dugg konstigt att man använder titel. Det är bara att spela med. I officiella sammanhang spelar hon alltid sin kronprinsesseroll. Varför skulle jag ta ifrån henne den?

cruella sa...

Det skulle hon väl i och för sig kunna antyda eller låta förstå. Att när jag blir drottning går kvasten över ett och annat.

Nu blev det bara halvbakat och faktiskt rätt oförskämt, trots att hon eventuellt menade att vara diplomatisk. Men så generös är inte jag. Jag tilltror dem inga särskilda sociala färdigheter efter en så skruvad uppväxt (och avel;-).

Hedgren sa...

Ja, jag skulle inte sakna kungahuset en sekund...

cruella kom på ännu mera ...

Härregud. Men jag är inte förvånad. Och vad listigt hon bollar över ansvaret för tilltalet till den som talar med henne. Är du så tölpig så du inte hajar vad som passar sig får du väl säga vad du vill. Men skuggan faller på dig själv.

annannan sa...

Senkommen kommentar från landet som firar republikens hundraårsjubileum i år och från staden där det hela tog sin början. Ja, inte urrepubliken förstås, men den portugisiska.

Det där med tilltal diskuteras ju hos Magdalena Ribbing titt som tätt. Du eller ni och unga generationers sätt att försöka ta till sig ett ni. Jag har fått lära om som vuxen, till ett språk och sätt som aldrig lagt av med ni och min fru och herr Oliveira.

Och lite lite grann saknar jag det i Sverige. Det känns inte längre självklart naturligt att säga du till en mycket äldre människa som jag aldrig träffat förut.

Men dit jag ville komma är att just eftersom vi faktiskt aldrig annars använder titlar eller andra tilltalsord än du i Sverige så ter sig kungandet och drottningandet och kronprinsessandet mycket märkligt. Det var en del i det normala när man också magistrade och systrade osv, men så är det ju inte längre.

cruella sa...

Kloka röster här, jag gjorde slag i saken och gick med i Republikanska föreningen som en principmarkering på förlovningsdagen. Maken till svassande, svansande och infantilt fjäsk - rysligt.

Och pilutta alla monarkister att en avfälling som jag får fira födelsedag ihop med kungliga bröllop stup i kvarten vart trettiofjärde år. Jag kommer att ha annat att göra den 19 juni:-)

anna of sweden sa...

Jag röstar för "du". Är inte så mycket för det där med att ers majestäta hit och dit. ;)

gunnar i vaplan sa...

Så klart, utan tvekan så är det "du" som gäller!
I övrigt så tycker jag att kungahuset ska avskaffas omedelbart.
Kolla sidan:
http://republik.nu/index.php

Turtlegirl sa...

Du så klart!

Japp

Monet sa...

Jag såg det där också. Och tycker, att hur "modern" Victoria än är, så HÄR är hon indoktrinerad av gamla mossiga hovrutiner. Kronprinsessa mig hit och dit, vad är det för trams egentligen? I hennes kompiskretsar är det förstås du hela tiden, som mellan alla ungdomar idag.

Jag tror att Silvia ligger bakom mycket av det här. Tyvärr. Jag var förr en stor beundrare av henne, idag tycker jag hon är stel, formell, inställsamt mjuk och en person utan personlighet längre. Och jag tror att det är hon, mera än knugen (förlåt) som ligger bakom de här förlegade stelheterna. Som det kan bli när man kommer upp sig.

Måtte Victoria slippa gå den vägen och bli en riktigt modern monark när det nu blir. Och slippa sitta där med sina fnissande syskon och försöka få en reporter att känna sig bortgjord. Inte bra!

Love, literature and gardening sa...

Ha - himlen ramlar ner i huvet på en om man säger DU till en kunglighet - ajabaja.

Min äldsta väninna har t ex aldrig duat sina föräldrar utan alltid kallat dem mor och far. Det blir många omskrivningar men hon och hennes systrar är vana vid det och det faller sig helt naturligt.

Men jag har ju följaktlgen aldrig kunnat dua hennes föräldrar heller fast jag känt dem sen jag var 7 år. Och hur skulle jag tilltala dem då var det tänkt?

PV sa...

Kan bara hålla med, Gunnar.

Ett sånt barnsligt trams borde vi göra oss av med snarast.

Inte för att spara pengar men för att det är gammalt och förlegat.

PV

Bert sa...

Ner med monarkin.

Ner med fjäsket.

Vilket totalt fjams!

Det säger jag.

smulan sa...

Ja, suck... håller med alla här. Det är riktigt pinsamt med Viktorias argumenation för att kallas kronprinsessan. Så ärkekonservativt!!

Riktigt pinsamt att se. Skamligt också av en ung människa.

Nej, bort med monarkin! Alla i kungafamiljen är förlegade statyetter. Det är verkligen dags att avskaffa monarkin!!

Elisabet sa...

Jag håller med Monet och sa precis det till pv .., "tänk på att hennes mamma är tyska (förlåt Tuvstarr, jag räknar inte in dig ...) och där är det viktigt med titlar har jag förstått, jag menar, man säger inte du hur som helst.

Jag tycker att inslaget var PINSAMT och den som har humor är ju den yngsta damen.

Alldeles tydligt tycker ju V inte alls om att bli duad.

Det läggs hela tiden till ett "väl" .., ja, man får väl säga det som känns bäst, men helst kronprinsessan.

Så besviken jag blir!

Det skulle ALDRIG falla mig in att säga Kronprinsessan och inte Kungen till kungen heller.

Möjligen att jag hade gjort det till gammelkungen, men då mer av någon slags respekt för att han var född i en annan tid.

Kungahuset är förstås helt förlegat, men jag kan lova att jag ska titta på bröllopet!

Dagens fönster ...

Från södra Frankrike kommer flera kyrkfönster.

Det här är det första .., och så här skriver avsändaren, madame Monet.


"Detta är den stora basilikan i St. Maximin de la Sainte Baume som ligger några mil norr om vår by

Här finns en berömd krypta med Maria Magdalenas kranium också.

Ljuset faller mycket vackert från de stora kyrkfönstren uppe i taket."

Ja, vad säger man egentligen ...?


Ers Majestät?

Kronprinsessan?

Eller rentav du?

Vad tycker ni?

Väldigt intressant inlägg finns här.

Blomkruka

Pensionatsvärden har massor av ytterkrukor, såna som jag minns från min barndom.

Till en början tänkte jag "nej!"

Nu börjar jag vänja mig.

Eftermiddag ...

Egentligen hade jag skrivit "på väg till busshållsplatsen" som rubrik.

Men så blev jag osäker.

Pensionatsvärden uttalar det som busshållplats och jag busshållsplats.

Och plötsligt visste jag inte vad som var rätt.

Och ni ...?

Och så bestämmer jag mig ...

... för att ta en promenad och möta pensionatsvärden vid bussen.

Solen på väg ned.

Total tystnad.

Och jag passerar öde sommarhus och villor där det ryker ur skorstenarna.

Vid busshållsplatsen är det tomt.

Kanske är jag för tidig, rent av alldeles för tidig?

Så jag bara fortsätter längs gamla kustvägen ., promenerar i lagom takt .., hör något enstaka litet fågelkvitter .., och ser spår av harar nästan överallt.

Och där är segelbåten som väntar på sommar och där är det gula huset på kullen.

Då är jag hemma.

Oväntat besök ..

Tulpaner har dom med sig också.
"Ja, hälften av dem är till pv som skottade vårt altantak ...", säger Gösta.


Och så knackar det på dörren helt plötsligt och där står Sonja och Gösta och med sig har dom två påsar med semlor .., en till oss var, och den fjärde får vänta tills den semleälskande pensionatsvärden kommer hem från stan.

I någon timmes tid eller mera blir herrskapet Pehrson här.

Åååå, som det pratas!

Åååå, som jag pratar!

Som en kulspruta är jag .., som det allra värsta maskingevär .., och jag inser att här finns nog ett uppdämt surrbehov.

Och nu ska jag - i total tysthet -, ägna mig åt att renskriva Göstas på band inspelade memoarer.

Det ni.

Tanken var ...

... att jag skulle ta bilen och köra en sväng .., kanske till Steninge eller Falkenberg.

Inte för någon särskild anledning, mer som bara för att komma ut.

Men pensionatsvärden har glömt struntade blankt i att backa ner Saaben till vägen och jag skrapar rutorna noga och föser bort vassa snökanter .., ty jag vill inte att det ska bli som sist, när jag fastnade i snödrivan, så där halvvägs vid målet.

Och så sätter jag mig i bilen, startar motorn och vänder mig om för att ha koll.

Då inser jag vad som är problemet!

Volvon, den var låg baktill och hade stor bakruta = inga som helst problem att backa nerför en slänt.

Saab 9.5 är som en ankstjärt baktill och när jag vänder mig om, ser jag bara en blå himmel.

Ja, men sidospeglarna då ..? tänker ni förstås.

Jovisst, men allt är vitt .., jag får inga tydliga konturer och minst av allt har jag lust att vara med om att bilen tippar på sidan och hamnar nere i slänt-svackan.

På sidan.

Så .., det blir ingen utflykt till vare sig Falkenberg eller Steninge.

Jag blir hemmavid.

Brygger en kopp kaffe och sätter mig ute på stentrappan och vänder ansiktet mot solen.

Det går det med.

(För övrigt skickar solfångarna in 110-gradigt vatten i tankarna. Nu blir nog pv glad!)

På bordet ...

Talgoxepjut utanför fönstret ... och pElle som sitter på bordet och putsar pälsen.

Lokal utsikt ....

Bild: skuggor på Ven.


Morgon på pensionatet.

Tolv minusgrader ute betyder ett idogt eldande.

Och rimfrostiga träd.

Jag kurar på soffan Ektorp och tittar på nyheter hit och dit.

Det finns ett ämne i skolans värld som heter "Svensk-Engelska" och ett antal elever intervjuas och alla säger att under dessa lektioner behöver man i princip inte göra just någonting.

Det pratas i mobiler ., två flickor delar hörlurar och sitter sammanlänkade likt siamesiska tvillingar .., andra klottrar förstrött i kollegieblock.

Jahaja .., tänker jag ...., och minns min egen skoltid.

Allt förändras.

Och i Grekland råder ekonomiskt kaos och landet har en "gigantisk statsskuld", berättar nyhetsuppläserskan.


Herr Lefteris.

Då går tanken till ägaren av hotellet där vi bodde, den alltid så vänlige herr Lefteris, och man undrar hur han och hans familjs tillvaro påverkas av krisen.

Och kvinnan i restaturangen alldeles intill hotellet, hon som så generöst gav mig canadensiska "painkillers" mot den förfärliga tandvärken ..., hur har hon det?

Sen blir det OS-prat - alpina skidåkerskan Lindsay Vonn har ont i ett smalben, men hoppas ändå på start - och sigge nilsson har krupit under täcket och ligger med huvudet mot mitt högra ben ..., ibland tittar han ut, liksom för att se hur matte har det och jo, hon har det bra .., hon ska bara lägga på mera ved och därefter vankas frukost och såklart en ostskiva till lille sigge och från rummet intill hörs pElles trygga snarkande och solen är på väg upp och tänk ..,.på flera dagar har jag inte sett skymten av lille herr Rödhake.

Kanske har han frusit ihjäl?

Ungefär så är det.

Torsdagsfönstret ...

Vad tänker hon på, kvinnan vid bordet?


... är ett caféfönster och finns i Portugal.

Avsändare är madamen med alla n:en.

annannan

Jag får alltid räkna antalet n när jag skriver det ordet.

Bara krångel ...

Anslagstavlan i Skipås.

Det visar sig att båda fjärrkontrollerna till pensionatets tv-apparat har avlidit.

Samtidigt.

Och som pricken över i ringer pensionatvärdens morbror - Gösta - och berättar lyriskt om sin gode vän som i fredags fick ett nytt knä och som nu är uppe och springer.

Den nyopererade mannen är dryga sjuttio år.

Kanske sjuttiofem?

Det förvånar mig inte om han åker Vasaloppet om några veckor.

"Men du vet Bettan, det är ju så olika det där hur läkningen går ...", säger Gösta som till tröst.

Godnatt vänner!

Nä, duvor matar hon nog inte ...?

Ebba, hon fyller 103 och tycker om att åka i öppen sportbil.

Minns ni kommentaren där vi fick veta att min kusin Maria var över sig av lycka den dagen familjen fick inomhustoalett?

Ebba, hon minns minsann också.

Irland, Samos ... och kanske Norge.

Genom bilrutan åker kameran upp.
Irland ..., det vackraste av vackra.
Och vilka vänliga människor!


Bild från nätet.

Nu pratar vi om sommarsemester i Norge.
Atlanthavsvejen, till exempel.


Och likadant med denna.

Och Geiranger .., där har pensionatsvärden aldrig åkt bil.

Det har jag.

Och jag är höjdrädd ....

Hur smarrigt som helst ...

Bilden togs på ön Kefalonia i Grekland.


Flera gånger i veckan bjuder pensionatet på världens godaste sallad.

Och så enkel!

Bara att strimla vitkål - hur mycket som helst - och lägga i en bunke/salladsskål.

Häll på en skvätt olivolja, lite vitvinsvinäger .., massor med grovmalen svartpeppar och lite salt.

Och så smakar man av och känns det bra, får alltsamman stå en stund och dra.

Billig vardagssallad och nyttig, inte minst.

(Ibland blandar vi med rårivna morötter .., då blir den ju lite mera färgglad).

Hoppsan ...!


Medan jag står vid spisen och föder barn steker lever, råkar jag lyssna till en trailer med Elin Grelsson i Radio Sjuhärad.

Eva på Frösöns dotter.

Se där .., nästan som en bekant känns det som.

Såja.


Nu har jag reprislyssnat till Karlavagnen från häromkvällen, då temat var "Mitt livs viktigaste beslut".

Hur intressant som helst!

Och medan jag ligger på soffan Ektorp och vickar på tårna .., funderar jag över mina egna beslut.

Dom som har varit och dom som väntar.

sigge nilsson sover middag ...

Och intill, i korgstolen, ligger pElle.

"Äntligen lite lugn och ro ...!" tänker han nog.

Vårtecken ...

Och när jag har promenerat i tio minuter i strålande solsken, då tänker jag att ..."ååå, jag är ju helt bra i mitt knä, halleluja!"

Efter ytterligare tio minuter tänker jag något helt annat.

Men det kommer att bli bra.

Sånt som man blir glad av ...


Ibland behövs det bara någon enstaka liten mening ..., och så blir allt till en massa glädje.

Precis så är det när jag läser en reseberättelse från Brasilien och många av er som tittar in här, ni har förstås redan besökt den sidan, men det finns säkert andra som har missat det hela.

Skutta dit .., läs hela alltet, men framför allt vad som kan hända om man har en mobilsignal i form av en musicerande cikada!

Underbart är det!

Och här finns en annan sorts läsning som går rakt in i hjärtat.

Och här. Förstås.

Förmiddag i ett gult hus på en kulle ...

Efter körsången kommer pensionatsvärden hem med blommor.

Och hon som tidigare blev våldsamt generad över dylika små presenter .., (kanske en rädsla att känna sig "köpt" ..?) hon har lärt sig att bara ta emot och bli glad.


Och förmiddag blir tidningsläsning.

"Hör här .., Johan Näslund i Göteborg skulle skotta ett tak och så halkade han och föll över kanten och blev hängande tjugo meter upp i luften, ja, i sin livlina ..,. och han berättar att han såg livet passera revy när han närmade sig marken och han bara väntade på rycket som aldrig kom, nä, det blev som en bungyjump-effekt!" säger pv som högläser vid frukostbordet.

Och han läser vidare.

"Johan Näslund blev hängande med ryggen åt Gamla Ullevi. Han knackade på fönstret till Arbetsförmedlingen. En förvånad kvinna tittade upp och såg Johan hänga utanför i linan. Hon öppnade fönstret och och Johan Näslund kunde kliva in.
Kvinnan fann sig inför det överraskande besöket. Hon pratade om Gevaliareklamen och frågade om jag ville ha en kopp kaffe, säger Johan."


Morgonsol mot altandörren.
Solfångarna sätts igång.



På slagbordet trängs allt möjligt.
En hatthylla som ska laseras .., en blomkanna, ett syskrin .., en tumstock .., en cd-skiva med Leila Pinheiro .., sparbanksdosan .. och två vita pärlörhängen.

Och så fotografiet av ättapjötten .., taget vid en resa till Rhodos för evigheter sedan.