Och så ett kvällsfönster ...

Man skulle kunna tro att bilden är tagen hemma i Västerbotten, så där vid någon insjö eller större tjärn ute i skogen.

Så är det inte.

Bilden är från Dalarö och den som tog den var Kjell, han som brukar ägna vintermånaderna åt att hissa segel i turkosfärgat vatten - långt borta -, på andra sidan klotet.


Då kan det se ut så här.
Båten heter Tre Viljor.

Just nu, i början av oktober, skulle man väl lätt som en plätt kunna tänka sig att dyka rakt ner i det där härligt turkosfärgade havet.

En dag på jobbet ...

Fredagmorgon vid åttatiden.
Tvekar en aning .., ska jag ta bilen eller moppen?
Det är nästan storm ute, men uppehåll .., och jag väljer moppen.
Vinglar ibland lite hit och dit, men den där frihetskänslan uppväger allting.
Åååå, så härligt det är!


Stannar till i Steninge och fångar himlen för ett ögonblick.
Släpper förbi några bilar.
Känner lagårdsdoften från Stigs kor.


Att vara kassörska, är nästan det bästa som finns, i alla fall ibland.

Och det är full fart på morgonen .., kassorna ska tas fram och alla morgontidningarna och plötsligt kommer kvällstidningarna med sina bilagor och allt ska skrivas in och det som är överblivet returneras ..., och från ATG har det kommit nya kuponger som ska sättas fram i tipsavdelningen och chefens underbare svärfar Sven-Åke hjälper mig att fixa dörrarna som inte vill öppnas som dom ska och så kommer förstås kunderna och det ska hyras släp och lösas in spelvinster och skickas paket .., en hemstickad tröja, två virkade grytlappar och en bok av Camilla Läckberg .., allt detta paketeras i en grön kartong som ska skickas till släktingar i USA, ja, fast inte mina.



Vid halv elva blir det fikarast.

Igår hade vi KU (konceptuppföljning)-besök.
Det betyder att en kontrollant från Hemköp kommer på besök och inspekterar butiken .., kontrollerar att vi håller efter bäst-före-datum, att där inte är tomt i hyllorna, att vi har rätt storlek på etiketterna och att där finns etiketter till varje vara .., han kollar om soptunnorna är rena och så där så vi inte har oordning i butiken och så får man ett visst antal poäng och blir man inte godkänd så noteras detta och kontrollanten återvänder för ny inspektion inom några veckor.
Ett mail går ut till alla hemköpsbutiker och där får man då skämmas, dvs, om man inte har klarat poängen och därmed inte godkänts, ja, butikernas poäng redovisas.
Ni kan ju gissa vilken press detta är!
Och ni förstår ju också att vi blev godkända igår.
Tårtan från Östras Bageri bjöd chefen på och den var himmelskt god!


Personalrummet är litet och som alla andra personalrum i butiker .., inte särskilt ombonat.

På anslagstavlan sitter försäljningssiffrorna .., där finns en lapp om insamling till arbetskamraten som har blivit mamma för första gången .., någon har tackat sommarjobbarna för att dom varit så rara och trevliga och någon annan har besökt Kivik och sett den jättelika äppeltavlan; det är den - äppeltavlan,, dock inte årets - som är på vykortet.

Och på bordet varuprover .., nya brödsorter .., kex från en ny leverantör.


I charken arbetar idag Ann-Marie och Peter.



Såja, nu är jag tillbaka till kassan efter fikat.

Nej, det är inte särskilt ombonat här heller och ibland tänker jag att i mitt nästa liv, då skulle jag verkligen vilja arbeta i en vacker miljö!
Nåja, detta är verkligheten.
Längst till vänster syns postdisken, sen kommer ATG-maskinen och intill den Svenska Spels apparat.
Ni kan ju tänka er att en kund har spelat på hästar för 166 kronor och så diverse spel på Lotto/Keno för 344 kr och så har han eller hon handlat varor för 189 kr.
Alla dessa summor ska separeras och läggas i respektive kassa, men så kanske kunden vill betala med sitt Visakort - ja, alltsammans - och säger då att FÖRUTOM att spelen och maten ska betalas, så vill han/hon dessutom ha ut 350 kronor mera än det totala beloppet.
Då gäller det att man har koll, det vill jag lova, för rätt summa ska sedan till rätt kassa.



När klockan är två och jag tänker att åå, nu är det bara en timme kvar (benen värker!), kommer Carina och säger att nu är det dags för mig att gå hem för dagen.

Va? Vilken lycka!
Jo, jag har läst fel på schemat.

Ute på lagret kämpar chefen med att sätta ihop ett ställ.
Vid pilen hänger vårt allra viktigaste arbetsredskap: sprättkniven!


Och jag tar på mig anoraken och halsduken och tittar in i köket.

Där sitter Ann-Marie (ansvarig för charken) och prickar av sina varor på följesedeln, medan Peter (också i charken) gnuggar sig i ögat.

Peter och Ann-Marie är u n d e r b a r a arbetskamrater!


Och så hemåt i blåsten!

Möter Sven-Åke och Elvy som kommer körande och vinkar så glatt .., och se där kommer en byggare med sin firmabil och han vinkar också .., och sist av allt blir jag omkörd av Ann-Marie som också har slutat för dagen.
(Hon är inte bara charkansvarig, hon är bondmora också.)

Det är då jag tänker att det är just sånt här, som gör att man känner sig lycklig.
Eller att j a g känner mig lycklig.

Ibland hör jag människor som säger att ..., "å, det är så skönt att vara anonym".
Så är det inte för mig.
För mig är det en trygghet och en hel massa glädje; detta att man är en del av ett större pussel .., att man blir igenkänd .., bara en sån enkel sak som att någon vinkar glatt och hälsar.

Eller som den gamla tanten som idag bad Carina - som just då stod i kassan - att hon skulle hämta mig från fikarummet.

Jag tog för givet att jag hade gjort fel, slagit in fel vara eller nånting sånt, när Carina kom och hämtade mig.
Så jag gick till kassan och där stod den lilla tanten (som hade höga kindkotor och såg ut att kunna vara av samesläkt) och jag frågade om det var nånting jag kunde hjälpa till med?

"Nej, jag ville bara säga .., du vet, jag är från Arjeplog egentligen, ja, några mil utanför Arjeplog och jag vet ju att du också kommer från det hållet ., ja, det vara bara det jag ville ..", sa tanten och looog så varmt.

Det är det jag menar.
Att vara en del av nånting.

Förmiddag ...

... eller morgon, i landet Halland.

Och detta är den bästa dagen; det är dagen när man vet att tre lediga dagar ligger där som guldkorn framför en.

Återstår nu att arbeta till klockan tre och därefter är det bara att susa iväg hemåt!

Och alla ni som - liksom min australiensyrra -, heter Birgitta: grattis på namnsdagen!

Fredagsfönstret ...

... finns i f.d. smedens lilla hus - i byn Eftra -, som inte ligger så värst många kilometer från det gula huset på kullen.

Där stod jag och försökte titta in i en annan värld.

Ett annat liv.

Sen åkte jag hemåt.

Efteråt ...

Den trötta arbetskamraten "skor sig".

... när vi har handlat och gjort allt klart med tidningsreturerna och det övriga som ska tas om hand när vi stänger för dagen .., byter vi om i personalrummet.

Eller mer som omklädningsrummet.

Alexandra, som hela dagen varit så trött och berättar att hon inte sover bra om nätterna, har på eftermiddagen inmundigat en energidryck och när det väl är dags att säga hejdå, då börjar hon piggna till - men om man samtidigt som man arbetar pluggar på högskolan -, så är det kanske inte underligt att man blir utmattad? tänker jag.

I morgon är hon ledig och å, så jag hoppas att hon får sova gott i natt.

För ovanlighetens skull kör jag bil hem - pv har hämtat moppen -, och väl hemkommen bjuds jag på en himmelskt god fisksoppa, made by pv ..., och det är ungefär då som jag från tv:n i vardagsrummet hör att Tomas Tranströmer har tilldelats nobelpriset i litteratur och då blir man så lycklig så det rent spritter i själen!

Jysses, vilken glädje!

Hällregn ...

... och vi tar "fabrikörsrundan" och regnet vräker ner och jag har tagit fram vinterkappan med stor kapuschong och duschat och gjort mig klar innan det är dags att ge sig av till affären, men det var helt onödigt, för regnet kommer insusande från väster och rakt in i kapuschongen och inom loppet av en minut har jag lockig lugg och harry springer hit och dit och halkar på mossiga stenar och mest av allt vill han hem, till värmen.


Långt där borta till höger brukar man kunna skymta Falkenberg, men inte idag.

Det är grått och ännu mera grått.

Och nu ska jag ge mig av!

Torsdagsfönstret ...

... finns - just det - i det lilla gula huset i landet Halland.

Det här med hopplösa fall ...

Och apropå jobb, ska jag säga nånting annat.

Den som varit med här ett längre tag, vet hur hysteriskt orolig jag var när jag bytte arbetsplats i Ystad; från den lilla, lilla kvartersbutiken, till stora Ica Supermarket.

Och sen, något år senare, när jag skulle bli kassaansvarig och räkna och bokföra kassorna och allt vad därtill hörde.

Ny sväng igen .., och jag kräktes och var hemma i två dagar och chefen sa ..., när jag kom tillbaka: "har du haft maaagsjuuuke?" (han är gotlänning) och jag svarade ... "nä, mental härdsmälta!"

Men det gick ju bra allt det där och jag kände mig trygg i jobbet.

Och så fick jag arbete på Hemköp och nu var det ännu värre; nu var det spel på hästar, Lotto, Keno och gud-vet-allt och det var släpvagnsuthyrning och postärenden och jag ville bara försvinna från jordens yta och hade mardrömmar och ångest och att moppa till jobbet kändes som om jag vore på väg till slakthuset!

Och nu?

Men å, så roligt jag tycker att det är med postärenden och jag läser i Postens Handbok och försöker lära mig ännu mera och jag gör fel och lär mig av misstagen och nej, jag kan inte allt om spel på Lotto och inte har jag helkoll vilken dag som V65 går på, men det gör inget, allt löser sig och det är så väldigt kul alltsammans!

Min välkända enjängdhet och mitt behov av trygghet i vardagen, det är stort, det inser jag.

Men tänk .., att till och med för en sån människa, så löser det sig.

"Allt går i Västerbotten", brukade min modiga mamma säga.

Så även i Halland, tydligen.

Ja, det var lite uppmuntran till den som ibland känner just så här.

Jag kan väl knappast vara den enda människan i världen som reagerar så våldsamt på det som är nytt och främmande .., och mest av allt är - eller var - det förstås rädslan att göra fel .., att skämma ut sig.

Just så.

Igår ....

... kom den första flaskan med julmust seglande på kassabandet.

Idag ytterligare två flaskor.

Ja, lika bra att säga det på en gång: God Jul till er alla!

Kvart i nio till tre ...

Det absolut bästa jag har gjort i mitt liv - arbetsmässigt -, är att ha gått ner rejält i tid.

Under hela tiden i Malå arbetade jag kanske 80 % .., under tiden i Ystad var det ungefär något liknande, men mera tid när jag blev ensamseglare och det var då som blodtrycket sköt i höjden och jag började känna hur det susade i huvudet.

När jag i december förra året sökte arbete på Hemköp, meddelade jag på en gång att jag inte var intresserad av heltid. Det skulle aldrig fungera .., jag får för ont i knäet, i benen och i fötterna och blir alldeles stel som en pinne om kvällarna.
Allt detta kom som ett brev på posten efter knäledsoperationen.

Så nu arbetar jag oftast antingen förmiddag från 8.45 - 15.00, eller eftermiddag, från 13 - 19, eller 14 - 19. Det är helt u n d e r b a r t!

Söndagarna är längre; då är det 9.45 - 17.15, men det går det med.

Skulle jag klara mig på den lönen om jag hade bott kvar i Ystad och haft min lilla 1:a?
(Där fick jag ofta ut kanske två tusen kronor mera var månad och kände mig som miljonär och det är ändå löner som andra kanske gapskrattar åt.)

Ja, det skulle jag, allra helst som jag är så enjängd och går i samma anorak och blus stup i två, dvs, inte lägger särskilt mycket på klädinköp.

Och inget studielån finns som ska återbetalas, bara en sån sak.

Sen är det ju också så, att vill jag ha ett l i v och inte vara konstant trött, så är detta - för mig - ett perfekt alternativ.

Jag brukar ibland tänka på kvinnor i Indien eller andra ställen på vår jord; kvinnor som arbetar tolv, tretton timmar per dag och sju dagar i veckan, och kanske bor dom i plåtskjul utan rinnande vatten .., utan elektricitet .., där finns ingen tvättmaskin, ingen dammsugare, ingen spis att laga mat på.

Oj, vilken oerhörd gåva och förmån att vara född i den här delen av världen!

I morgon är en ny dag och då börjar mitt arbetspass klockan två och nu kan jag alltså ta vara på hela den här eftermiddagen och kvällen och halva morgondagen .., och bara njuta.

Ack, så ljufvligt!

Onsdagsfönstret ...

.... finns i det lilla gula huset nedanför kullen, allt uti landet Halland.

Huset, vars ägare (en av dem) är uppvuxen i Ystad.

Ägarens hustru är en av de absolut vackraste kvinnor jag vet och närmar sig nog 75-årsstrecket.

Uppdaterat: ojdå, här har jag råkat lägga in två dagens fönster, upptäcker jag, ja, så kan det bli när man lägger in dem i förtid och glömmer kolla datum ,-)

Dagens fönster ..

Här kommer fönster susande från när och fjärran!

Det här finns i Vadstena, nämligen i klostercaféet.

Fönsterfångerska: den alltid så flitiga Ulrika.

Olikheter ...

I tv:s 21-nyheter får vi veta att det har "hållts förhör" .
Hållts?

Det är vad pv också säger.

Hållts.

Jag, som i många andra stycken pratar helt galet, säger hållits.

Nu skulle det vara intressant att veta hur långt upp i landet det sägs "hållts"?

Vad säger ni?

Utläst ...

Såja.

Nu har jag läst ut boken som handlar om herr Persson.

Vad tycker jag?

Jo, en intressant början där man får följa författarens uppväxt, men sedan blir det mest en en enda lång redogörelse om den strålande karriären, om missbruk av olika slag .., om kärlekshistorier, föräldraskap och den omtalade Geijeraffären, inte minst, vilken jag nästan hade glömt bort.

Det känns som om den här boken är skriven för män; ja, för en viss sorts män.

Kanske författarens grabbkompisar?

Betyget?

Tjaaaa .., på den där tiogradiga skalan, så säger jag .... 4.

Egentligen gav den här boken mig - ingenting -.

// Jag är urusel på att "recensera" böcker, att få bokstäverna att säga vad jag egentligen menar.
Och så är jag så orolig att författaren ska googla på sitt namn och råka läsa det man har skrivit och hur roligt kan det vara att bli sågad jämns med fotknölarna, oavsett hur berömd man är?
(Minns när Johan Wester hade gjort just det och hamnat på min blogg! Nu var det ju tvärtom bara rosor, men ändå.)
Och vem är jag till att tro mig veta hur nånting ska skrivas?
Därtill vore det ju aningen penibelt om jag är den enda som tycker att en bok är urusel och den samfällda kritikerkåren hyllar samma bok till skyarna! (Jo, sån är jag).
Nåväl, när jag hade skrivit inlägget här ovan, googlade jag på recensioner av boken och det här var den första jag ramlade på.
Hon skriver e x a k t det jag själv tycker och jag är fylld av beundran för sättet hon formulerar sig på .., det är precis på pricken mina tankar!

Tre nya ....

Lycka ....

... för en avlång hundvalp: att gräva en grop eller två.

Lycka för hans matte: att kalasa på mjukt tunnbröd.

Apropå bysthållare ...

"Hej du!

Med tanke på ditt behå-inlägg som orsakade mängder av kommentarer, så kommer här en bild som visar på ett utmärkt sätt att bli av med en uttjänt bh!!

I oktober 2010 samlades 2000 behåar in i Trelleborg och hängdes upp i centrum som ett inslag i Rosa Bandet-kampanjen. Visst ser det helt galet ut?

/Kram Lena."


// Å, så läckert och påhittigt! hälsar Elisabet.

Bra reklam .....

.. det är nånting som jag gillar skarpt.

Sen är ju frågan vad som är "bra reklam", för allt är ju så oerhört subjektivt.

Ni vet .., såna här tävlingar som Marabou brukar ha, där man ombeds skriva en häftig slogan och så utses en vinnare som får åka till Maldiverna på holiday .., det känner ni ju till?

Har ni tänkt på att man ytterst sällan får se hur vinnarens slogan såg ut och får man någon gång göra det, så tänker man .., "jaha .., men det var väl inte så märkvärdigt?"

Nu är ju tanken säkerligen den - från företagets sida - att tusentals människor/kunder ska sitta hemma vid bordet och filura på en härlig reklamtext där man väver in hur fantastiskt bra den här varan är och därmed är ju saken biff.

Varunamnet har trummats in .., det är kunden själv som talar om hur bra varan är och gissa två gånger om det kommer att fastna någonstans bland hjärnvindlingarna!

I lilla affären där jag arbetar, finns förstås inte utrymme för såna annonskampanjer, men jag tycker ändå att det görs bra reklam för butiken.

Till exempel kom två byggjobbare igår in och handlade fikabröd, men så var frågan .., fanns det inget café i närheten, så där så dom kunde få sig en kopp kaffe?

"Nja, närmaste café ligger i Harplinge, så där fem kilometer härifrån ...", sa chefen.

Ja, det var ju inte så bra.

"Men jag kan hämta två koppar kaffe åt er, slå er ner vid tipshörnan, vi har ändå kaffe på gång ..", fortsatte chefen och bjöd dom två arbetarna på kaffe.

Det var inte första gången heller.

Sånt tycker jag om och det blir förstås också reklam, men på ett annat vis.

Men en reklamansvarig som verkligen borde få löneförhöjning, det är mannen eller kvinnan eller både och .., som har kommit på den fullkomligt geniala idén med körtävling (inte rally, Ulrika ...) inför Coop Forums jubileum.

Först övar mängder med körsångare på texten (i det gula huset övade pv ...) och så visades detta upp .., och så lyssnar släkt och vänner och kompisar på Facebook och nu skriver jag om det .., och hela tiden trummas budskapet in!

G e n i a l i s k t!

Här finns flera smakprov och fast jag är ombedd att rösa på pv:s kör Västanvind, så är jag nog benägen att tycka att den här är bland de bästa! (Det är själva överraskningsmomentet som jag tycker om).

Pv som handelsanställd hittar ni som kör nr 11 och LindaLottas kör som nr 5.

Så trevligt med nya kollegor!

Någon är pilsk i det gula huset ...

... och det är inte jag.

Det är harry.

Han är djupt förälskad i sigge nilsson, som är den söööötaste och finaste katt man kan tänka sig.

(Notera hur pElle får nog av denna hejdlösa uppvaktning - detta "snuskande" - ja, man vet aldrig var det slutar .., så han går helt enkelt och sätter sig i ett annat rum. På a v s t å n d.)

Dagens fönster ...

Ack, vilka vackra byggnader och vilka sagolikt vackra fönster det finns i Västmanland!

Tack Ulrika som alltid har kameran redo i fönsterfångarläge!

Och så var det slut ...

Det dyra exemplaret.
Bilden togs för flera år sedan.

Idag gick min behå i graven.

Ja, i alla fall närmade den sig graven.

Och den som har varit med på den här sidan under ett par års tid, minns kanske den här bysthållaren som kostade nästan en förmögenhet!

Den inhandlades hos den alltid så vänliga innehaverskan på underklädesbutiken Tätt Intill i Ystad och eftersom den passade perfekt vid första provningen, sa jag genast att "ja, den här blir bra!" och så tog jag fram betalkortet.

Nästan åttahundra kronor kostade den och det var inte långt ifrån att jag föll avsvimmad till golvet ... (ja, det är en fördel om man tittar på prislappen först ...), men jag höll god min och låtsades som om detta nu inte alls var ett högt pris för en, tja, inte så där våldsamt penningstinn kassörska.

Just därför - för att den var så okristligt dyr -, har jag använt behån flitigt, för att inte säga dagligdags.

Men nu är det slut på det roliga.

Nu är den i atomer och av den eleganta spetsen på sidorna återstår endast tunna trådar och någon tjusig form har minsann inte bysten fått under de senaste två åren - i alla fall inte med hjälp av den exklusiva behån -.

Under besöket i Stockholm häromsistens, inhandlades en långt mycket billigare variant.

Knappt 200 kr kostade den och oj, så skön och bekväm den är!

Den gamla uttjänta varianten, ska få en fin begravning i pannrummet.

Den ska kremeras.

Medan ägget kokar ...

Och medan frukosten fixas, lyssnar och slötittar jag lite på gomorron-tv.

En politiker med mustasch är inbjuden till soffan.

Det pratas skuggbudget.

Den mustaschprydde politikern må vara hur sympatisk som helst, men ibland låter han som en floskelmaskin.

Ja, det är han förstås inte ensam om.

Men just nu - i den här stunden -, tycker jag att han leder den tävlingen.

Dagens fönster ...

"Börjar så smått återvända till världen utanför våra fyra väggar.

Under en hel veckas tid har vi stått på huvudet i kartonger och funderat på hur vi vill ha det.

Eftersom vi flyttat till ett hus som är nästan dubbelt så stort som vårt gamla så borde vi ha gott om plats, men vi undrar istället hur vi fick plats på förra stället..

Nu väntar vardagen imorgon med jobb och dagis igen.
På kvällen kommer vi hem till vårt nya hem och då är det den här utsikten som finns utanför köksfönstret.

Man kan vänja sig vid sämre saker.

Puss.

Linda."

Ett kvällsfönster från Närke ...

Ni tittar väl i bildens nedre kant ...?

Ser ni så fina får där är?

Fönsterfångerska var ingen mindre än Ulrika - rallymadamen -.

Och så några listor ...

Här pratar vi Ordning & Reda, tror jag.
Fint i garderoberna.


Och här .., en äldre kvinna som lärde sig att hålla samman orden när man skrev skrivstil.

Utekväll med jobbet ...

Utanför teatern.

Först jobb från halv tio till kvart över fem och sedan raka spåret till Halmstad, där vi slöt upp på puben Bull, där större delen av styrkan satt och väntade på mat. Och på oss.

Det var tre olika alternativ: räkbomb (den största räkbomb jag skådat!), Ceasarsallad och hamburgare. Dom flesta hade valt hamburgare och så var det vin eller öl eller vad man nu ville ha till.

Mycket prat blev det.

Och sen promenad till Halmstad Teater som verkligen är v a c k e r och en fullsatt salong välkomnade David Batra till en nittio minuter lång eller kort - eller helt perfekt lagom - föreställning!

Så himla bra det var!

Intill mig satt Carina och det ska jag säga; att förlänger ett gott skratt livet, då kommer Carina att leva i evighet! Det är precis en sån människa man ska ha vid sin sida när man tittar på nånting roligt.

Efteråt skjuts ända till husknuten - Carinas man Inge körde butiksbilen med röd text Ankaret Haverdal på långsidan - och då hade även Lena, som bor i Steninge, lämnats av.

En verkligt trevlig kväll blev det!!

In i dimman ...

När jag igårkväll skulle köra (läs: moppa) hem från jobbet, hade dimman återigen lagt sig som ett täcke över världen. I alla fall över landet Halland.

Sikten var m i n i m a l; ett tiotal meter kanske?

Inte långt från Steninge stannade jag till och tog upp kameran, väl medveten om att det var mörkt för att få en riktigt bra bild, men det var själva känslan jag ville bevara.

Trädsilhuetter i allt det dimmiga.
Ett landskap som liksom hade försvunnit.

Vissa stråk var helt öppna och så - lika plötsligt - låg dimman tät igen och just där kom höstkylan svepande.

Och väl hemkommen hade pv lyckats hitta näten ute på havet och till middag blev det nystekt skrubba (nån slags plattfisk) och våra egna potatisar och morötter (små och knubbiga, men ack, så goda!). Nu är han ute igen och tar upp nät och själv ska jag göra mig klar för att arbeta till klockan fem, därefter väntar David Batra på Halmstad Teater, tillsammans med den övriga personalen.

En skön söndag önskar jag er alla!

Upphittat ....

Framsidan.


Och där bak.
Eller tvärtom.

Dagens fönster ...

"Hej Elisabet!

Har ni också sommar idag?

Första oktober och det är som en sommardag här i Jämtland.
Vi har tagit en promenad på Andersön, en ö som ligger några mil sydväst om Östersund.
Det är ett naturreservat, inga bofasta men några sommarhus finns det där.

Jag stannade till vid ett av dem, ett gammalt timmerhus precis vid vattnet.
Tänkte mig hur det skulle vara att vakna upp där en sommarmorgon, ta sitt kaffe och sätta sig vid sjön och se ut över fjällen.

När jag gick runt knuten på huset såg jag att i ett av fönstren var inte fönsterluckan ditsatt.
Och se där, ett litet kök. En Gevaliaburk i plåt, där färgerna hade bleknat av solen. En termos. Nog hade det kokats kaffe där allt.

Köket var pyttelitet, en bänk med en kokplatta på, var det hela.
Jag, som inte hade tagit med någon matsäck och var så kaffesugen, kände kaffedoften ända ut där jag stod.
En hägring mitt i det Jämtländska landskapet.

Sedan blev det hemfärd, för där fanns det kaffe.

Varma kramar Eva."

//Se det var väl ett härligt litet brev till fönstret? hälsar Elisabet.

Eländes, elände ...

Å, vilken klåda harry har!

Det blir värre och värre.

Till veckan blir det besök hos veterinären Karin.

Sist vi var där sa hon: "ja, det är ett stort bekymmer hos labbar och andra raser, det här med allergier ...".

Och jag tänker genast på Lurvig och dig Mossfolk.

Upphittat ...

Ingen säng i korridoren ...

Så ska sjukhusen få böta upp till 1 miljon kronor om man ställer sängar lite här och där, ja, där dom inte bör vara, typ i korridoren eller sköljrummet.

Då tänker jag så här: det måste finnas en anledning till denna trängsel?

Förmodligen för många allvarligt sjuka patienter och för få sängplatser på olika avdelningar?

Men vad blir då bättre av att man får enorma bötesbelopp?

Jag förstår det inte.

(Jo, jag fattar att detta ska sätta press på sjukhusledningen, men om jag kommer in allvarligt sjuk så ligger jag gärna på en säng i korrdoren, hellre än att skickas hem eller sitta i ett väntrum, bara jag har läkare/sköterskor inom någorlunda räckhåll. Och nya sängplatser är väl inte det enklaste att skaka fram? Och om patientantalet bara ökar och ökar ...? Och ja, jag inser också att det blir svårarbetat för personalen och om det skulle bli utrymning på grund av brand osv, men ändå .., jag tycker att det här resonemanget om skyhöga böter är helt obegripligt.)

Lördagsfönstret ...

... finns i smedens lilla hus (eller före detta ...) i Eftra, inte långt härifrån.

Där stod jag och kikade in genom små fönster och detta var - bland annat - vad jag såg.

Och alla dessa ljuvliga speglingar som blir utan att man tänker på det.

Som livet självt.

Står i köket ...

... och slänger ett öga ut mot havet till.

Det som inte syns från köket, men man vet ju att det finns där.

Upptäcker däremot världens solnedgång .., solen som apelsin där mellan björkarna .., och jag skyndar mig att hämta kameran, stänger dörren till köket (harry är sugen på köttfärsen ...) , iväg på moppen i bara blus och jeans .., rakt ner mot havet.

Ingen hjälm.

Och kyligt är det.

Men se .., när jag kanske trettio sekunder senare stannar vid första kurvan, då är det kört.

Solen har redan försvunnit.

Men så här såg det ut, innan jag kom dit.

Ungefär.

G l ä d j e ... och en larv.

En dag i slutet av september ...

Grannen Eckes klematisar har förvandlats till nånting som liknar "tuperat hår".


Och i vattnet simmar strån omkring .., och bildar mönster.


Blåstång simmar för sig själv ...


Och lite här och där upptäcker jag maneter som liksom andas ut och in och sakta seglar iväg.


Länge står jag och följer den med blicken.


Nej, någon "atoll" är inte detta, säger Bert från Norrbotten.
Ja, ja, men en liten ö, då ,-)

Idag, när det är högtryck och alldeles, alldeles vindstilla, har havet dragit sig ut från land.
Här finns verkligen ebb och flod - om än knappt märkbart, i alla fall för mig -, men just idag kan man tro sig vara i Frankrike eller England!

Plötsligt uppenbarar sig små "öar" eller "atoller" några meter från land .., sånt som i vanliga fall aldrig syns.

När jag har tagit av mig skorna och går omkring där i vattnet och ser små, små, små pyttefiskar som simmar i stim (och vips, kommer jag ihåg samma sak nere vid sjön i Malå .., hur jag som lillflicka gick i vattnet nära land och såg små abborrar och mörtar av minsta modellen som simmade hit och dit ...), tänker jag att den här lilla "atollen" är väl som fiskarnas ryamatta.


Efter en stund, när jag vänder mig åt andra hållet, rakt västerut - mot Danmark -, har ljuset förändrats.

Hela tiden denna föränderlighet.


Och det känns som om hösten har kommit på allvar.

Som om den stått och tvekat vid dörröppningen - så där som grannar som bara tvärtittar in i något ärende och tackar nej till kaffe, men sen ändrar sig och slår sig ner vid köksbordet -.

Precis så.

Medan jag står där med kameran, hör och ser jag björklöven falla till marken.

Dagens inköpslista ...

På det stora bordet där jag nu sitter och skriver, där ligger ofta pElle.

Mest för att han ska slippa den där envetne harry nilsson.

På bordet ligger även en drös med upphittade inköpslistor (ja, såna finns lite överallt här i huset .., vid mikron, på byrån i gästrummet - det vi kallar för Gunnars Rum -, i hallen och i bokhyllan .., ja, man kan hitta tillknycklade listor i min ryggsäck också .., och i lådan där pv förvarar sina recept!) och det var där, på den högen, som pElle hade lagt sig.