Då tar jag harry (som igår fått maskmedicin och mår tämligen risigt idag) och går åt precis andra hållet, ja, i jämförelse med i vanliga fall. (Egentligen tänkte jag skriva som jag pratar: "mot för i vanliga fall", men då får jag väl uppläxning).
Då kommer jag från avtagsvägen som skymtar till vänster på bilden och om man fortsätter nerför backen och rakt norrut, kommer man till Ugglarp, Heberg och så vidare mot Falkenberg och Varberg.
Snart är cykelvägen helt klar och jag är sååå imponerad av hur fint det blir!
Det är asfalterat och klart, men här, på en sträcka av kanske 150 meter, har det kommit upp räcken och det är nog tur, för det är brantare än det ser ut på bilden och cyklar man omkull kan man lätt dråsa ner mot kustvägen.
För flera år sedan tog vi skott från ormbunkar som växer vilt här vid dikeskanten och ååå, så dom har växt och blivit stora och alldeles gratis får man mängder med skott också. I fjol köpte jag en ormbunke hos Trädgårdskompaniet .., tänkte väl att den skulle bli ännu finare och den var inte billig, men se, den avled innan sommaren var tillända.
Bäst att hålla sig till det som växer bra där man bor!
Svängde vänster in på Svanvägen och tänk, så fint naturen fixar det hela, alldeles på egen hand!
Grindar av allehanda slag kan man möta längs vägen. Här är en.
Lasse och Christina bor i nånting som jag tycker påminner om ett Emil-i-Lönneberga-hus och husets herre är omåttligt trädgårdsintresserad och har gjort så fint på tomten. Det gula på bilden lär inte vara ginst, som jag trodde från början, utan harris.
Uttalas har-ris.
Och jasminen blommar för fulla segel ..., för det är det väl ..?
Inte långt från Lasse och Christina, i korsningen mellan Svanvägen och Vitabergsvägen, ligger en K-märkt länga i tegel. Den är underbar!
Och en bit ifrån, snett mitt emot, ligger ett annat hus med en väl använd grind.
Jag upptäcker nu att det lite snirkliga längst uppe på grinden, ungefär ett sånt mönster hade vi på altanen i mitt barndomshem.
Flera nybyggen(som mest liknar lådor) har tillkommit bland alla dom gamla husen, bland annat det här.
Jag har väl aldrig sett ett sånt totalt själlöst hus och med så få fönster.
(Jo, det finns ett som är ännu värre .., längs vägen från Steninge till Getinge).
Där inne hade jag drabbats av klaustrofobi!
Nåja, det kanske blir fint när allt är klart?
Uppe i slänten skymtar sommarhusen på Ekebacksvägen.
Och det vimlar av ormbunkar som kanske är nån slags bräken, så är det säkert.
Vid hönserit ser jag tusentals och åter tusentals höns och några galande tuppar som går ute i det fria, om än instängslade (men dom fria ytorna är e n o r m a!). Men som med oss människor, så finns det förstås dom som inte alls vill gå i Samlad Tropp, utan knatar på lite för sig själva.
Som den här lilla hönan som gick och sprätte bland nedfallna träd och annan bråte.
Nu är jag nästan hemma .., det gula huset ligger strax efter det vita på vänster hand.
Vi genar uppför backen, tar inte den riktiga uppfarten.
Harry kan förstås vägen .., och maskrosorna har tjoppat fram i hundratal och stackars pv lär få ett sjå att hålla dem borta. Han tror varje sommar att han ska lyckas. Gör han det? Nix.
Och nu ska jag börja med middagen, innan Eva från Tyresö och hennes Långe Man kommer på besök.
Ajöken, sa fröken.
(Nu har jag ännu en dag inbokad för arbete i sommar .., en tisdag, - och en söndagförmiddag.
Halleluja!)
