Oväntat besök ....

Eller som mossfolk skriver i sitt inlägg: "äppelplockarbesök".

Om jag säger att jag blev aningen förvånad när jag kom in i tvättstugan, slängde ett öga ut genom fönstret och såg två lite rufsiga älgkalvar stå och kalasa på våra äpplen.

Ahaaaa, det var kanske dom som varit där natten mot idag och fått smak på Ingrid-Marie-frukten .., och nästan helt orädda var dom!

Jag öppnade fönstret och sa .."hallå, hallå .., tror ni att vi har äppelträd för ert höga nöjes skull?" och kalven till höger tittade bara lite förvånat på mig, ja, det tycktes som om det var  j a g   som vore inkräktare.

Harry ställde sig på bakbenen och tittade ut.
Sen skyndade han sig till soffan, säkerligen lättad att inte behöva jaga iväg dem.

Trädgårdsbesök ...

Att vi har frekventa besök av grävlingar - eller en grävling - det vet vi.
Men nu på morgonen .., då såg det ut så här under äppelträdet.

Tandspår i Ingrid-Marie-äpplet ..., jaha, det dög inte!

Och bara avslitet!
Jo, jo.

Harry nosade väldigt länge runt det lilla trädet .., gick av och an och inspekterade spår i det daggiga gräset .., och lite ragg visade sig i pälsen.

Dagens fönster ....

Å, vilket sagolikt vackert fönster! som ellem i Skellefteå har fångat.

 "Ett fönster från vänners hus i Stockholmstrakten", skriver hon.

Tack du rara ellem! skriver jag.

Söndag ...

Kommer ner från övervåningen och möts av solstrålar nästan överallt, men så är det ju inte, solen går upp i öster förmodligen singlar strålarna in via badrumsfönstret och sprider sig till hallen, köksdörren och mot hatthyllan där våra jackor hänger.

Allra mest lyser solen på den lilla tavlan som Emma en gång gjorde till sin mormor som ju är jag.
På bilden har jag håret utsläppt (måste ha varit när jag var nyskild ,-) och bär långbyxor och röd - eller möjligen rosa - tröja och där är blommor och en stor sol.
Den lilla tavlan är jag så rädd om och den möter jag varje morgon, eller så snart jag går in i hallen.

Strålarna når även till hatthyllan.

Tidigare på morgonen låg jag kvar under täcket och lyssnade till Söndagsintervjun - idag med den före detta diplomaten Rolf Ekeus - ett program som gärna hade fått delas upp i två, eller tre delar, så mycket hade han att berätta, nu blev det mest att skumma på ytan.
Född i Kristinehamn i Värmland .., och så resan ut i livet och allt vad det innebar.
Åttiotre år, men vilket intellekt.
Vilken nyfikenhet och vilken energi!

Ännu tidigare, vid fyrasnåret, vaknade jag som alltid och kände mig pigg .., lyssnade till reprisen av Naturmorgon - kanske inte hela programmet, men en stor del av den -.
 Fönstret stod på glänt och harry låg vid mina fötter.

Och nu är det förmiddag, eller mitt på dagen.
Medan jag har ägnat någon timme åt att läsa boken - den som blir allt bättre -  "Vi möts på museet", sitter pv med lördagskrysset från DN. Det längsta ordet tog han snabbt, men där hade jag också hjälpt till. I vanliga fall är vänstersidan den som tar längst tid, idag är det tvärtom.
Själv tappade jag intresset.

Och jag har berättat för Harry och Sigge att i hela fem dagar ska matte vara borta och hur ska nu husse komma ihåg att koka fisk till Sigge och inte bara ge honom vanlig kattmat och soffan kommer förstås att vara ett slagfält, för aldrig att husse drar till och gör fint med överkastet från Ikea och kommer blommorna att få vatten?

För övrig tycks det bli en fin söndag, en som innehåller middag tillsammans med Sonja och Friherrinnan (här, hos oss) och tvätt av alla överkasten. Två är klara. Nu återstår ännu ett som ska slängas i maskinen.

Söndagsfönstret ...

... från Lovö kyrka och det var Ulrika som var på alerten.
Tack snälla!

(Har du flyttat nu?)

Vi var två ....

Först jag själv som tvekade länge och gick ut på klipporna - men försiktigt, försiktigt -, så till sist valde jag ändå att gå i från stranden .., bytte om, lade kläderna under en sten och gick så ut i havet.
Man får gå ganska långt innan det går att slänga sig under ytan och det var svalt i vattnet, men inte för svalt och allt var som det skulle, det vill säga: man blev lycklig.

När jag var på väg upp och just klev över och i tångruskorna som låg som en tjock matta vid vattenbrynet (ännu mera på andra sidan), såg jag mannen komma gående. Han är kanske i åttioårsåldern och hade mörka badbyxor - inte shorts - och gick med beslutsamma steg ut i havet, innan han slängde sig rakt ut i vattnet och låg i ett tag.

Efteråt pratade vi en stund.
"Jag blev inspirerad av dig förstår du, min fru såg dig på Hemköp idag och då hade du nyss doppat dig i Haverdal och när hon berättade det, då tänkte jag .., kan hon, kan jag!" sa mannen, som bor uppe bland allt det gröna på bilden. 

Och nej, aldrig att jag upphör att fascineras över hällarna.

Åt andra hållet, där jag i vanliga fall går i.
Ungefär vid klockan 1 på bilden, skymtar koppartaket på fabrikör Johanssons hus.

"Blev det inte bra annars, så är det i alla fall ett perfekt landmärke när man är till havs!" säger pv ibland.

För övrigt såg jag sädesärlor, prästkragar, blommande trift och hemma hos oss har luktärterna börjat blomma, liksom spireabuskarna som jag klippte ner i somras!

Hur gör du ...?

Det har, mer än en gång, hänt att jag t.ex.tittat på Gokväll och där lyssnat till en bokrecension som får ett sååå fint omdöme och då tar det inte mer än tio minuter, så kanske jag tittar in hos Adlibris och beställer boken. Sååå många gånger har jag blivit besviken!
(Ja, jag är impulsiv).

Jag tror att de var i början av veckan som boken "Vi möts på museet" recenserades i just Gokväll och det var kvinnan som har exakt samma dialekt som Hildas mamma Mymmel, som berättade om boken. Nåväl, jag beställde den och den kom hem bara några dagar senare.
Omslaget påminner om nånting som Maeve Binchy skrivit (och jag tyckte om många av hennes böcker, det är inte det ...) och här får man veta vad det hela handlar om

Än så länge har den inte fått mig i sitt grepp, men det kanske kommer.

Ann-Christine med dottern Ester Roxberg.

Enklare var det med den här boken.
Det var Eva från Tyresö som lånade ut den och sa att "jag tror verkligen att du kommer att tycka om den!" Många har säkert läst eller sett far och dotter i något kvällsprogram där dom berättat om resan som inte varit alldeles enkel; en pappa som är präst i svenska kyrkan och som allt eftersom åren går känner att han vill vara kvinna och allt vad det innebär.
Eller kanske mera att han alltid har känt det, men nu blir det nästan ohållbart att hålla upp fasaden av att vara man. Slutligen tar han steget fullt ut.
Han heter Åke, men byter namn till Ann-Christine.

Vilken tänkvärd bok detta var, författad av dottern Ester Roxberg!!

Och jag tänkte på hur jag själv skulle ha reagerat, om jag hade varit i samma situation som dottern.
Min pappa var för mig en riktig karla-pappa.
Han var varm och trygg, åkte tidiga höstmorgnar iväg med geväret på axeln och kom hem med nån skjuten hare som sedan hängde i bakbenen - och med granris i magen - ute på altanen.
Egentligen var han hela vår familj; han var den som höll ihop oss. Och inuti var han mjuk och känslig, men det visste jag inte då, när jag var riktigt ung.

Ja, jag inser att det här väl är schablonbilden av en man i Västerbottens inland, men det var ju det jag växte upp med. Pappa var ..., pappa. Beständig. Tryggheten. Pappa var doften av skogsrök och talldoft .,. han tyckte om att köra bil och var en bra talare och hade massor med humor och skratt inom sig. Han var nylonskjortor, skogskläder och björnskinnshandskar .., han var dansant och doftade Tabac herrpparfym. Och han var alltid noga med att tvätta öronen.

Men tänk om pappa en dag plötsligt hade sagt att han hellre ville vara kvinna och gå klädd i klänning.
Tänk, om han plötsligt började låna mammas läppstift (det som hon aldrig använde) och örhängen och så skulle vi tillsammans ha gått till Pressbyrån för att handla Aftonbladet och en rulle Center choklad. Jag hade förmodligen skämts ögonen ur mig. Hela min värld hade nog rasat.
Och vilken uppståndelse det skulle ha blivit hemma i samhället!
"Har ni hört, att Ivar Nilsson kom klädd i klänning igår ...!"
Och tänk, om han meddelade att han ville heta Ulla.

Det är såna känslor den här boken handlar om och jag läste den rakt av och tycker att den var helt enkelt fantastiskt bra! 
Och hur ofta läser man en bok som sååå stämmer till eftertanke och rannsakar ens eget samvete?
Ja, den var verkligen bra.

Så nu undrar jag ., hur gör ni?
Faller ni för recensioner, eller går ni mer på känsla?
Litar ni mer på era vänners omdömen?
Och har ni läst dom här två böckerna och vad tyckte ni?
Berätta, om ni vill!

Dagens fönster ....

... tillägnas Eva på Frösön som säkerligen har haft en oförglömlig vecka, men inte för att den varit så vansinnigt ljuvlig, utan tvärtom: den har väl innehållit allt från chock till dödsångest, då, när hon så hastigt fick besked om att hon drabbats av leukemi.

Ville det sig illa, så där så den skulle vara i den akuta fasen, hade det inneburit flera månaders behandling i Umeå och från Östersund till Umeå är det en bra bit, nästan fyrtio mil!
(Apropå människor som förfasar sig över några få mil till närmaste sjukhus. Universitetssjukhuset i Umeå är alltså länssjukhus för jämtlänningar!!)

Men så igår .., får Eva av läkaren veta att nej, det är  i n t e   den akuta fasen, det är den kroniska och i vanliga fall kanske man inte slår volt av en sån upplysning, men alternativet .., ja, men åååå, då blir man väl ändå så glad, så glad och så tacksam!!
Och framför allt: lättad!

Så lät det när jag pratade med Eva igår .., som om hon nu kunde ställa ett fönster på glänt och släppa ut all ångest och oro!

Båda fönsterbilderna har hon tagit.
Humlan som vill ut ..., som inte förstår att det är en glasruta mellan, men som ju ser friheten.
Och den andra; från familjens semesterresa till Kroatien .., ett fönster som står öppet .., sol och värme .., själva livet!

Så underbart för dig Eva!

Dagens fönster ....

I förrgår var det väl som jag skrev att Guy och Walkaboutsweden har en förmåga att skicka fönsterbilder som påminner om varandra. Eller ger lite samma känsla. Aningen strama.
Inget pjoller. 

Bert i Luleå har lite av samma stil han också, när han tar fönsterbilder.
Den här övre bilden är tagen av Walkaboutsweden, alltså Barbro i Brämhult.

 Och så ett fönster fångat av Guy i Arvidsjaur.

Och den här skickade Bert in för flera år sedan.
Visst påminner dom om varandra .., inte bara färgmässigt?

Nu fick det bli reprisbilder här ett tag, men det gör väl inget?

Goda grannar ...

Vilken trevlig kväll det blev igår!
Vi var nämligen, tillsammans med Britt och Ecke och Britts systerdotter Marie från Hässelby, bjudna på surströmming till grannen Birgitta, hon som bor bara snett nedanför oss. Birgitta blev änka för ett eller två år sedan, men har fortsatt att tillbringa det mesta av sommaren och hösten här i Stensjö.
Det var för övrigt Birgitta som visade upp sin favoritmugg, den med fåren på som många tyckte var så  fin!

Lika så gott att jag presenterar er.
Längst till vänster, vid min sida, sitter Ecke.
Han är snart nittio år, har arbetat som lärare, är född i Ystad (kan allt om kvarteren där jag bodde) och en av Eckes föräldrar, jag tror att det var mamman, var född i Hälsingland.
Ecke är en på många sätt kraftfull man, men snart blind - har pyttelite synrest kvar -ändå rensade han sin surströmming betydligt snabbare än jag själv!

Vid bordsänden sitter Eckes fru Britt.
Britt har också arbetat som lärare (och berättade nåt så underbart om när hon gått i pension och hur hon om kvällarna åkte till skolan och bara pysslade, så mycket längtade hon tillbaka!) och sommartid går hon varje dag ner till havet och tar sig en simtur och hon är en av de vackraste kvinnor jag vet, men det beror lika mycket på att hon har sån otrolig utstrålning!

Sen, lite skymd av motljuset, sitter Britts systerdotter Marie.
Hon är jämnårig med mig, bor i Hässelby och arbetar - eller har arbetat - på universitetsbiblioteket just i Hässelby. Mjuk och rar och skulle återvända norrut nu på morgonen.

Ännu en motljusbild!
Sen är det pv förstås som glatt lyfter snapsglaset för att att hylla Renée Norén i Malå, hon som tipsade om var vi kunde få fatt i Släppträskbrödet och det brödet fick göra oss sällskap till middagen.
Och så till sist värdinnan själv: Birgitta!

Birgitta har arbetat som kanslist på högskolan i Halmstad (ja, med annat också), kommer från Östergötland och är en sjusärdeles madame på att laga mat! Och stilig är hon också och hade på sig en sååå vacker blus!

Först bjöds det på två olika sorters "snittar" samt rosévin.
Man kunde tro att vi var tjugofem personer som var bjudna .., det var vi inte.

Och så ännu ett fat med ljuvligheter!
Dom små tomaterna var hemodlade och inlagda i en lag med kryddor ..., dom var nåt så vanvettigt goda och detta låg på en botten som bestod av cashewnötter som först legat i olja eller vatten (jag kommer inte ihåg vilket) och därefter malts .., ja, det var nåt så ljuvligt gott och härliga kryddor!

I flera timmars tid blev vi där och jag tänkte att egentligen måste det vara himla trevligt att bo i ett kollektiv - eller sånt här pensionärsboende där var och en har egna lägenheter - men där det finns gemensamhetsutrymmen! För tänk, så intressant det är att sitta och språka med andra människor och ta del av andras erfarenheter och sen, när man är less eller trött, så går man hem till sig.

Ja, det var verkligen så trivsamt och surströmmingen var perfekt och mandelpotatisen kokt efter konstens alla regler, dvs, inte ett pillevitt sönderkokta, som dom annars så lätt blir.

Tidigare på dagen hade pv och jag själv åkt in till Halmstad, då jag föresatt mig att köpa en jacka eller kappa och bra skor att promenera i, ja, inför resan till Sthlm.
Vi inledde med att hämta ut min tågbiljett (ja, jag vill ha en fysisk biljett  o c k s å ), sen bjöd jag schangdobelt på fika nere vid sjömanscaféetet, alldeles intill där Sonja och Gösta tidigare bodde.

Harry fick göra oss sällskap och där satt vi och surrade (harry hade fullt sjå med att utforska alla nya kissdofter i buskarna intill!) och vi tittade på olika båtmodeller och hur man enklast och smidigast tar sig ombord. Man kan konstatera att det hade varit åtskilligt enklare (i alla fall för mig) om vi hade haft en motorbåt; dom saknar ju mast, denna mast som ständigt är i vägen när man ska krångla sig ombord.

Sen iväg till nya köpcentret Hallarna (som inte är så värst stort, men ändå) och ååå, vad jag fyndade!! Ja, nga skor och ingen jacka.
Däremot två sjalar (nu har jag väl snart dussinet fullt) som blir härliga att ha runt halsen (men nu spår SMHI att det till veckan ska bli högsommarvärme i Stockholm!), och en svart mjuk sticketröja fick också följa med hem, plus ny mascara.
Som vanligt, alltså.

Och nu är jag hemma, ensam med Harry.
Pv har påbörjat sitt vikariat för mattekollegan Caroline som opererat sin fot, så nu vet han vad som väntar den närmaste tiden .., jo, klockradion går igång fem om morgnarna, men då sover jag ju glatt vidare.

Det var så här den såg ut, värdinnans favoritmugg!

Nu har jag deletat och rensat ut i hjärnans byrålåda.
Nu kan man fylla på igen!

Ajöken, sa fröken.

Nej, inte helt slut.
Frågade min syster i Australien om hon hade röstat i det svenska valet och hur det är med deras medborgarskap, det visste jag faktiskt inte.
Jo, så här var det: hon hade kunnat lägga sin röst i vårt val, men avstod, då hon efter fyrtio år i Australien inte tycker sig vara tillräckligt insatt i det hela. Däremot är alla med rösträtt i Australien TVUNGNA att rösta, annars blir det böter.
Birgitta har dubbelt medborgarskap, såväl svenskt som australiensiskt.
Sonen däremot nekades dubbelt medborgarskap (från Sveriges sida, om jag förstod det rätt) och fick nöja sig med det australiensiska, vilket var en besvikelse, då han ju reser land och rike kring och då inte är med i EU med allt vad det innebär av att inte behöva söka visum.
Så var det.

Dagens fönster och det här med Em ...

Ja,  här kommer ännu ett av alla de fönster som Guy tagit under årens gång; det här tror jag var från ett besök i Vietnam, närmare bestämt i Hanoi.

Någon frågade hur det gick med insamlandet av pengar (eller mer: vad hände med honom?)  till den då unge pojken Ems utbildning. Egentligen hette han Winai. Jo, det höll på i ett par år och här på bilden står han och visar upp sig, då var det inte långt kvar av hans utbildningstid, som verkstadsmekaniker.

Bild från skolan ....

Och allt började med att Guy - då boendes i Thailand - skadade sitt ben/knä och Em då hjälpte honom med det dagliga livet (det är det bilden visar) och Guy berättade om pojkens situation hemma och jag tänkte att det borde vi väl kunna ändra på. Vi var ett gäng på kanske åtta, tio personer som varje månad skickade pengar till ett visst konto (vi fick god hjälp att administrera det hela från början, ja, av Wipharat) och först ville Winai/Em gå på nån fotbollsskola, men där kom han inte in, det blev en riktig mekanikerutbildning på ett par år.

Om det är  n å n t i n g  jag verkligen känner mig tacksam över, så är det att vi fixade det!
Och att vi litade på varandra!
Det var ingen riktig förening, inga märkvärdiga protokoll, inga jurister inblandade, pengarna gick in på ett särskilt ica-konto (det var inte det lättaste att hitta ett sätt att skicka pengar där hanteringskostnaden inte var stor) och så vidarebefordfrades pengarna var månad till Winai/Em.
Jo, det kändes verkligen bra!

Sent igårkväll ....

Hos Eva ...

... när jag hade krupit under täcket och harry låg längst ner vid fotänden av sängen, upptäckte jag en "vinkning" på messenger .,. ni vet, en sån där hand som visar att nån hojtat till lite.
Jag vinkade tillbaka.
Det var från Eva på Frösön.

Och sen, bara någon minut senare, kom ett meddelande där hon berättade att hon äntligen fått komma till läkare (minns distriktssköterskan som meddelade att det inte fanns några tider för Eva ...) och att det nu - efter provtagning - visat sig att Eva drabbats av leukemi.

Jag blev alldeles ... mållös.

Efter en stunds chattande, frågade jag om hon låg ensam i sitt rum och det gjorde hon och då slog jag henne en signal. Det blev en stunds prat .., om livet, chock, fint bemötande, rädsla, skräck, förhoppningar, ja, lite sånt.

Nu allra käraste Eva, så ska du veta att vi är många som håller tummarna för dig!

En bamsestor och varm kram kommer här susande genom rymden!

Onsdagsfönstret ....

Snart hemma. En lång och intensiv dag i Uppsala och på det fem timmar tåg. 

Allt gott!

Cecilia N

 

//Här är det minsann inget svamlande .., hälsar Elisabet och säger "tack du rara Cecilia!"

Bert tipsade om .....

..... en blogg som han trodde att jag kanske skulle tycka om.
Jo, det ska bli intressant att följa den.

Ett av blogginläggen är som gjort för dig, kära friherrinnan!
Det här.

Apropå det förra inlägget ....

... så gjorde jag slag i saken .., letade upp Guy Folke i vår tids telefonkatalog och så ringde jag upp honom. På telefonsvaren lät han femton år äldre, men efter en stund ringde han upp och då var han precis som vanligt!

Och jag berättade om dagens fönster och hälsningarna från er som kommenterat och så frågade jag lite hur han har det just nu.

"Jo, just nu går jag och styr en kundvagn på Konsum här i Arvidsjaur .", sa Guy och berättade att han känner sig frisk och kry, men har - efter sin stroke - problem med balansen; det blir platt fall om han snavar .., svårt att hinna ta emot sig.

Att Guy numera lever ensam har jag kanske  anat vetat och han berättar att han och hans före detta fru - Wipharat - är goda vänner. Sånt betyder mycket.

Ja, nu vet ni lite.
Högst oväntat var det att Guy och jag själv har gemensamma anor, det visste jag inte förrän han berättade det, men så är det. Nu kommer jag inte ihåg om det var på min mormor eller morfars sida. (det var på min mormors mammas sida).
Jag frågade vad hans pappa hette .., eller jag sa "hette din pappa Folke?"
Jo, så var det och han svar snickare.
Guys mamma hette Rut och var bland annat hemsamarit.

Bilden här ovanför är förstås tagen av Guy och vilka underbara färger där är!

Under årens lopp har jag fått sååå många underbara fönsterbilder av Guy; jo, jag tror att jag ska göra ett litet galleri med dem, eller nåt sånt.

Tack för att du ringde upp Guy!

//Och så här skrev Guy när det gällde slätkskapet. "Jag tittade också på Per Olovs fru och hittade ett släktband, nu på min farfars sida där det finn en hel del sameblod. Vi är ordentligt släkt även om det är så pass länge tillbaka så blodet numera är rätt utspätt.

(Per-Olovs fru var alltså min mammas mormor).

Dagens fönster .....

Det finns vissa bloggvänner vars fönster man genast känner igen.
Eller mer så här: man känner igen deras sätt att skapa bilder.
En är walkaboutsweden (Barbro i Brämhult) och den andre är Guy i Arvidsjaur.
Båda tar - enligt mitt sätt att se det - ganska strama bilder utan krusiduller.

När jag igår letade efter en annan bild, såg jag den här och inom loppet av en tiondels sekund tänkte jag att "det måste vara Guy som tagit den!"

När jag tog på mig läsglasögonen och böjde mig fram mot skärmen, såg jag att så var det också.
Längst nere till höger står det Jom Manilat och det var ju så det var från början.

Och jag tänkte att jag tycker så mycket om den här bilden .., så den får komma tillbaka, många år senare. Jag undrar hur du har det Guy?  Här kommer i alla fall en varm hälsning från landet Halland.
Å andra sidan kanske du aldrig läser bloggar numera.
Kanske skulle jag slå dig en signal.

Tisdag i september ...

Det mest frekventa frågan innan man gick i pension, det var: "vad ska du göra nu då ...?"
Ja, säg det.

Jag kan säga att idag har inte mycket blivit gjort, å andra sidan är klockan bara halv tolv.
Regnet   ö s e r  ner och det blåser friska vindar ute!
Sigge har till vår förvåning skippat att ligga i garaget, nej, nu vill han sova i korgstolen här framför mig och harry ligger och kurar i soffan, som alltid.

Och vi själva?
Ja, vi läser morgontidningen ..., dricker kaffe ., tittar på en slags dokumentär som handlar om Kustbevakningen i Stockholms skärgård och där är rejält berusade män (-niskor) som kör motorbåtar och knappt vet var dom är och än mindre hur dom ska ta sig hem och där är två poliser som arbetar tillsammans och jag tänker att mannen som är chef, han är så otydlig och har så lite pondus, eller så vill han bara verka trevlig inför dem som senare ska se honom i tv-rutan.

Och jag kollar mejlen och upptäcker inget brev från min syster i Australien.
Tittar i "skickat-korgen", jaha ja .., det är min tur att skriva, då förstår jag.
I Australien är det vår .., i hennes mejl från i förrgår läser jag att vinrankorna har beskurits och att hon aldrig mera tänker kliva på en stege; det var ju hon som ramlade ner från en sån när hon lekte trädgårdsmästare och så slog hon huvudet i en betongkant, hamnade på intensivvårdsavdelning, svävade ett tag mellan liv och död, men kom tillbaka!
Enda fördelen med fallet var att hennes tidigare så ofta återkommande migränanfall tackade för sig. Nu, när hon är änka, hjälper en av trogna vännerna i svensk-gänget henne med beskärning av träd; han heter Bosse, är över åttio år och räds inte stegen.

Den som läst här ett par år, vet att jag älskar humle.
Så här såg den alltid ut i slutet av sommaren, då, när den växte vid ytterdörren.
Det var som om bladen åts upp och bara nervtrådarna blev kvar.
Sol på morgonen och därefter aningen skuggigt där den växte.
Pv har inte alls delat min förtjusning över humle och önskade nog att den antingen skulle självdö, eller helt sonika förpassas till evigheten!

Men se det gick inte!
Den nya inte så illgula färgen på huset .., den har känts så ..., (i alla fall i visst ljus) kall, och då tänkte jag att med humle mellan fönstren måste det bli mer "ombonat" och så fick humlen flytta lite och titta, så fint det blev!
Bakom - eller inne bland allt det gröna - finns belysning och på kvällarna är det så vackert när ljuset silar genom humlebladen.
Och tänk, här, mot västerväggen, här klarar sig humlen helt perfekt!
Hur kommer det sig att man tycker särskilt mycket om vissa växter?

Min mammas barndomshem  ....

Kan det möjligen bero på att det hos mormor växte humle vid hennes farstukvist?
Och att jag tyckte att det var så fint!

Hos mormor i Dikanäs. I det lilla grå huset i mitten av bilden, dog min mormor Betty.

Så här såg det ut .,. som en gardin, nästan!
Och när jag på instagram lägger ut bilden från det gula huset och glädjen över humlen, då kommenterar mina kusiner Agnetha och Ulrika och båda nämner dom humlen hos vår mormor.
Tänk, att några gröna blad som slingrar sig uppåt längs trådar,  kan bilda såna minnen!'

Nu har pv börjat röja i källaren! Ja, det kaoset är jag helt oskyldig till .., jag frågar om han vill ha lite lunch i stället?

Superlätt och supergott ....

Häromdagen (härom dagen ...?) köpte jag tre fänkålsstånd på Ugglarps Grönt.

Om man skivar själva fänkålen riktigt, riktigt tunt och kanske delar lite på skivorna, lägger dem i en skål, duttar på olivolja, lite svartpeppar och pressar citron på allt detta .., och aningens lite flingsalt .., ja, men då får man nånting som är så innerligt gott, så det är inte sant!

Igårkväll, medan vi satt och tittade på valresultatet, åt jag upp två styck fänkål alldeles själv.
All by myself!

Pv tycker inte att det är samma kulinariska höjdare.

Dagens fönster och lite till ....

Och här sitter två pensionärer och följer Morgonstudion för att försöka få en något klarare bild av vad som har hänt i vårt land. Det är en hel det. Ingen i den här lilla familjen blev vinnare; vi håller tydligen på i det närmaste utrotningshotade partier, men igårkväll - kanske var vi alldeles för trötta för att upprätthålla nån slags kampvilja för vad vi trodde på - sa jag först att "ja, jag hade nästan kunnat tänka mig att rösta på såväl V som MP - (men det gjorde jag inte) och då sa till min förvåning pv att "ja, jag hade nog kunnat tänka mig att lika gärna lägga min röst på ..." och då blev det gemensamt leende, jaha, men bra, vi är ändå på ungefär samma våglängd.

Ingen har ringt och bett oss gå ut på extrajobb.
Nu dricker vi kaffe - alternativt te - och tar en macka .., det har regnat lite, lite .., harry sover på soffan och jag har huvudvärk.

Igår blev det middag hos Eva från Tyresö och hennes man.
Det blev prat om allt möjligt, bland annat om våra föräldrar - jag kommer inte ihåg just hur och varför vi kom in på det hela - (jo, kanske när jag berättade om Söndagsintervjun med Skavlan).

Och jag berättade om den där sista gången jag var hemma i Malå på besök och hur pappa skjutsade mig och mina då två småflickor till Norsjövallen där vi skulle hämtas upp av Henry, granne till oss i Kungsängen och som också hade varit hemma på besök.
Jag var då tjugotvå år, Maria fyra och Anna halvåret.

Då hade pappa varit sjuk sedan i slutet av september och legat inne på sjukhus en sväng ... han hade liksom tacklat av lite .., var andfådd och inte riktigt den där Starke Ivar som jag alltid sett honom som. Han hade blivit .....,, mindre. När han stod i köket och vispade i det som skulle bli kornmjölsgröt, hörde jag hur han kämpade med andningen.

Och hur väl minns jag inte hur jag kramade om pappa och hur han, när vi satt i Henrys bil, stod kvar vid sin Saab och vinkade och vinkade och jag tänkte att det här kan vara sista gången jag ser pappa och jag grät och Henry sa ingenting .., var bara så lugn och snäll och förstod precis.
Lite drygt en månad senare var pappa död.

Vi pratade också om våra yrken och jag frågade Evas man hur han trivts med sitt värv?
Han har arbetat som lärare på KTH i Sthlm, bland annat eller kanske mest med kemi, och jo, han hade aldrig ångrat sitt val av yrke och Eva sa att i deras hem fanns eller finns ännu en pokal där det står att hennes man en gång valts till Den Bästa Läraren och när hon säger det blir maken generad och vrider sig liksom på stolen.
Så mycket man inte vet om varandra!
Han som en gång förärats pokalen, växte upp i ett enkelt arbetarhem i Halmstad och ägnade sig - i sin ungdom - åt kemiska experiment i familjens källare.
När han, många, många år senare går i pension, är han professor.
Nu, är han en pensionär som älskar att bada i havet och läsa böcker.

För övrigt?
Regnet  v r ä k e r   ner och ikväll har pv körövning ..., snart börjar Filmstudion där jag blivit medlem 
Den 24:e september är det dags för den första filmen av tio som visas under hösten och då har jag precis kommit hem från stockholmsäventyret. Jo, det ska bli kul.
Här finns en länk som visar vilka filmer som finns på menyn.



Och så det i särklass vackraste jag vet i musikväg!
Om man läser kommentaren under själva filmen, förstår man varför kvinnan gråter.

(Ett litet ps: Valresultatet för vårt distrikt blev så att moderaterna blev störst, därefter socialdemokraterna, så centern och på fjärdeplats sd.
I Malå blev socialdemokraterna största parti med 43% av rösterna, därefter sd och vänsterpartiet med exakt lika många procent 14,1.
Och i Ystad blev det: socialdemokraterna störst, sd (nästan lika stora) och moderaterna på tredje plats.
Hela Skåne tycks fyllt med sverigedemokrater! Hos min syster i Hörby vann dom med 35.6 procent, långt före (s) på 19,4 och moderaterna på 17,3. I Västerstad är det nog deppigt värre, antar jag.)

Och solen flödar ...

Nio byttor med grönsaksröra är nu färdiga för infrysning (man kan kalla det ratatouille också, men jag skriver grönsaksröra, för det är ju vad det handlar om) och snart är alla tomaterna i växthuset förvandlade till nånting som blir gott till pasta eller ris.

Och röstningen är avklarad.
Vackrare utsikt än från röstlokalen är väl svårt att uppbringa och det blev lite småprat med en kvinna från affären som röstade samtidigt, ja, där var flera andra också.

Här är lådan med förtidsröster.
Ungefär trehundra förtidsröster - av åttahundra röstberättigade i området, det är ju mycket det.
Efter stängning sprättas och räknas rösterna, himmel, så spännande det måste vara!
Utanför vallkolan mötte jag en storvuxen man med en t-shirt med texten "!00 % bonde!"
Jaha, ja.
(För övrigt undrar jag hur många människor som påverkas av hur så kallade kändisar röstar?
Det är ju bara så fånigt! Och dumt att alls ställa frågan, som tidningarna ofta gör).

Lille Sigge bryr sig inte det minsta.
För ovanlighetens skull har han kommit in och lagt sig i korgstolen.
Två fästingar som sitter i hans nacke plockar jag bort och förpassar till dödens rike, om det nu finns nåt sånt för fästingar. Trots att jag aldrig har långa naglar, är jag riktigt duktig på att fånga dem (fästingarna) med bara fingrarna.

Nu blir det ett mitt-på-dagen-dopp.
Pv och harry har gått långa Kvarntorpsrundan och kanske möts vi där nere?

Och medan jag tar på mig baddräkten och gör i ordning för att cykla iväg, lyssnar jag till detta.

Dagens fönster ...

... blir en repris, bara för att det är så vackert!
Det är från Lovö kyrka och Ulrika höll i håven.

Om någon timme eller två ska vi åka till Ugglarp och lämna våra röster.
Och då tänker jag så här .., när jag tittar på kyrkoväggen, då ser jag det lite som ett samhälle .., hur allt fogas samman till en enhet och blir stabilt. Små och stora, rätvinkliga och runda .., sneda och vinda och olikfärgade.

Många av mina bekanta har sedan länge vetat vad dom ska rösta på.
Somliga har från det att dom blev myndiga och fick rösta, hållit sig till samma parti.
Andra har röstat som sina föräldrar.
En del som sin partner.

Jag har under årens lopp varit mer otrogen av mig och röstat på såväl socialdemokraterna, som centern och liberalerna.
Röstkortet ligger här till höger om mig och röstlokalen ligger i Ugglarp, i campingens restaurang.

Efteråt ska jag vara huslig och göra mängder med ratatouille och även en omgång linssoppa.

Söndagsintervjun ...

Det bästa med Söndagsintervjun i P1 var söndagmorgon, det är att Martin Wicklin (t.h på bilden) på nåt förunderligt sätt så varsamt lotsar sin gäst bland frågorna - utan att bli mesig eller undfallande - han vågar även ställa dom där obekväma frågorna, men på ett - enligt mitt sätt att se det - bra sätt.
Det är inte så att gästerna befinner sig i en domstol.

Förra söndagen var det Anne-Sofie von Otter som berättade om det förfärliga när hennes man Benny Fredriksson tog livet av sig efter Aftonbladets skriverier om honom och idag var det Fredrik Skavlans tur att svara på frågor. Men det känns inte som att "han svarar på frågor"; det blir ett givande och tagande och Skavlan är öppenhjärtig och berättar om sin barndom .., om sängvätning och att inte våga och att inte vara macho.

Och han berättar om detta att få barn i unga år (lika tidigt som jag själv) och om skilsmässan och sin pappas död och vad det innebar och mycket annat.
Och om Mikael Persbrandt.
Allt sägs med värme.
Jag har alltid tyckt om Fredrik Skavlan och jag gör det ännu mera nu.

Det blev ett fint program.
Mycket igenkänning.
Och jag blev såå berörd.