Bästa sortens dagar ... (och högt blodtryck!)

Den som tittar in på mitt instagramkonto, upptäcker snart att här finns ungefär samma berättelser, men jag har även de allra raraste vänner som  i n t e  befinner sig där, så jag fortsätter att dubblera. Man behöver ju inte heller traska sig igenom alltsammans. 

I alla fall och emedan, som mamma sa .., så har den här dagen varit mer än underbar! 

Tog cykeln och gav mig av till Sonja i Harplinge och med mig i cykelkorgen fanns en matlåda med levergryta med grönsaker, ämnat till madamen som för tre månader sedan ramlade och bröt lårbenet. 

Om man väljer att cykla den mindre vägen; den som löper mellan småbyar och utspridda gårdar med hästhagar, då kommer man slutligen fram till vägen som går till Lantmännen och där .., längs åkerkanten, låg det ett halvt berg med sockerbetor! (Jag såg dem skördas igår). 

Lämnade maten till Sonja (som nog kände sig ungefär så här som på bilden, ja, hon såg lite trött ut) och sen hej och tack och iväg hemåt. 

Stannade till nere i samhället, inte långt från den gamla (och såklart nedlagda) järnvägsstationen. Där finns som en liten park och där var bara sååå vackert! 

Titta, så fint det lilla lövet hänger i som en lika liten krok! 

Eller pinne.

Så fantastiskt! 

Sen hemåt. 

Så småningom hörde pv av sig och vi bestämde att vi skulle mötas i Skallkroken för ett eftermiddagsdopp. Han berättade - så där i förbifarten - om en artikel han läst i dagens DN, författad av journalisten Maciej Zaremba. Den artikeln hade fått blodtrycket att skjuta i höjden på herr pensionatsvärden och jag läste den innan jag cyklade iväg. 

Det handlade om detta: "Varför har så många äldre stockholmare tillåtits dö utan läkarvård under coronapandemin? Hur kunde en ljusskygg order från regionen räcka för att sopa undan både yrkesetiken och lagen? Maciej Zaremba hittar svaren i ett sekretessmarkerat dokument – och i ett system där de som bestämmer inte vet vad de gör."

Jag kan säga att även mitt blodtryck  rusade i höjden innan jag ens hade kommit till slutet av artikeln. Så packade jag ned baddräkt, en ännu lite fuktig badhandduk, satte mig på cykeln och tog sikte på Skallkroken. Hela tiden tänkte jag på artikeln och vilket enastående resarcharbete denne Zaremba har lagt ner på att gräva fram alla fakta och jag blev så spänd av all ilska och frustration, så innan jag kom till Steninge, ja, då var det kört. Då började det krampa på höger sida av buken och det var med nöd och näppe jag tog mig vidare och jag tänkte att "nu svimmar jag och tänk, om jag blir liggande här på cykelbanan!"

Det blev jag inte.

Nu är det ju inte säkert att ickeprenumeranter kan läsa artikeln, men jag länkar ändå. Den är dessutom alldeles för lång för att kopiera rakt av. En sak är i alla fall säker, får inte Zaremba Stora Journalistpriset efter detta, då är det illa ställt. 

Badet var underbart, ja, mer än så. 

Det var allt.

För övrigt ...

... har Harry - till sin förtvivlan - fått konkurrens om sin del av soffan Ektorp. 

Alla som har katt, vet ju vem som bestämmer: katten. 

Det här att sigge så ogenerat lägger sig på skönaste bädden (den lenaste!) , irriterar Harry nåt omåttligt. "Ska det bli så här hela vintern ..?" kanske han tänker. 

Annat som irriterar: dataprogrammet Heroma som används på Halmstads skolor och som - nästan dagligen - ger pv huvudvärk.

Hörvärt ....

Jo, jag får nog räkna mig som en tämligen hängiven radiolyssnare, i alla fall till P1. 

Igår, på väg till affären, hamnade jag i ett program med titeln "Familjehemligheter", där rubriken på avsnittet var "DNA-testet avslöjade: Har tre pappor."

Det var så otroligt alltsammans, så där så jag satt kvar i bilen och väntade tills slutet kom.

Här är en länk till programmet.

Foto: Katarina Gunnarsson, Sveriges Radio. 

På väg hem sedan .., ja, då hamnade jag i Studio Ett där det bland annat handlade om Kristian (mannen på bilden) som drabbades av covid-19 och låg nedsövd i - håll i er - trettioåtta dygn!! 

Nu fick man som lyssnare ta del av upplevelser från "andra sidan" och då menar jag inte från dödsriket, utan från någon som varit svårt sjuk, men även hur det var att befinna sig på avstånd, så där som hans fru. 

I programmet berättar dom om tiden då det pågick och hur det är nu efteråt. Det är mycket känslor och tacksamhet i det programmet, kan jag säga. Oerhört intressant! 

Och är någon intresserad, så kan man klicka här. 

Dagens fönster ...

... speglar sig i bilens bakruta. 

Stora Nygatan i Malmö, en fredag vid lunchtid.

Veckans första dag ...

Ja, då har jag verkligen agerat som de pensionärer jag tidigare mötte i affären, men då var jag ju "på andra sidan". Alltså har jag åkt runt till tre olika butiker och handlat sånt som vi verkligen behöver eller vill ha och som är billigt just den här veckan. 

Vad hamnade i kassarna? 

Jo, färsk kyckling (ska bli kokt med currysås och ris) och färsk fisk (fisksoppa någon av dagarna), ungnötslever (Sonja ska komma på middag!), färsk sill (får jag frysa in) och så grönsaker (broccoli 5:- st, champinjoner, färsk mango och fast potatis), plus tre paket Arvid Nordqvists kaffe för 79:-. Knäckebröd fick också följa med hem.

Ja, ni ser. Handlade även till Sonja och svängde förbi med hennes varor.

Letar en bild, hittar andra. 

Det var Filip på Ica Supermarket som upptäckte den här listan i en kundkorg och jag blev så vansinnigt glad. Nån behövde verkligen instruktioner. 

Precis som jag själv som minsann behövde en manual för att få igång tv:n hos Anders och Maja i helgen som var. Det var Maja som insett det nödvändiga. 

I oktober månad 2010 firade Ica Supermarket i Ystad nåt jubileum, kanske tio år som butik. Jag hade då slutat och flyttat till landet Halland sedan tre månader tillbaka, men fick förfrågan av min dåvarande chef att komma och vara med på jubileet. Kanske kunde jag ordna tipsrundefrågor, så där som jag gjort en gång tidigare? undrade han. 

Jag sa att mer än gärna! 

Några av dom frågorna hittar jag när jag - av en händelse - letar en höstaktig bild.

Undrar just vad svaret blev, jag menar, på frågan.

Ååå, jag måste ha haft så roligt när detta gjordes! Förmodligen ville jag väl idka nån slags folkbildning .., visa att butiksarbete är såå mycket mera än att stå bakom en kassa?

Här var frågan hur många fyrsiffriga plu-nummer vi hade i huvudet. 

Det kan jag säga, att det var långt mer än hundratalet! 

Numera är ju kassorna så finurliga (tycker många, inte jag) så man kan dutta in sig på ikonen frukt, - och grönt, därefter leta upp den frukt eller grönsak som det gäller och så dutta på den. Det tar MYCKET längre tid än att ha dem i huvudet, men det är ju vad jag tycker det. 

Här hade vi varit på kurs tidigare under året och bland anteckningarna kunde man se detta.

En hade jag gjort, den andra Maria Hansson. Nu gällde det att gissa vilken som Maria pysslat ihop under föredraget. (Måhända var vi tämligen less just då .., eller kanske hungriga och längtade efter lunch?)

Det blev tankeflykt här .., jag kom helt av mig! 

Kan i alla fall berätta att jag idag klippt ner vissna blomster i den ena rabatten, rensade ogräs och tog även bort döda grenar på två körsbärsträd (vilka är angripna av någon slags ohyra, det ser ut som kåda som rinner längs stammen) och jag har dessutom tagit ett uppfriskande bad i havet, borta i Skallkroken. 

U n d e r b a r t! 

Det var friherrinnan som inspirerade till detta. 

(Hon gissade på femton grader i vattnet. Jo, det kan nog stämma).

Och så frågade hon om jag ville göra henne sällskap till piren i Steninge, men just då var jag i full färd med sekatören. Kanske blir det ett dopp även i morgon?

Nu mot sänghalmen! 

Pv sover redan .. han hade en verkligt lång dag idag. Åkte vid sjutiden i morse, kom hem vid niotiden ikväll.

Dagens fönster ...

Ett skyltfönster i Arvidsjaur. 

Då vet man. 

Guy höll i kameran. 

Tack! säger jag.

Summering ....

Eller så kallade "spridda skurar" från två dagar i Malmö. 

Här en parallellgata till Baltzarsgatan, jag tror den här heter Stora Nygatan. 

Trångt och svårt att hitta parkeringsplats, men pv lyckades tråckla in sig mellan två bilar. 

Testade att bära munskydd. Det var hemskt ., så gräsligt varmt det blev! 

Och jag tänkte på människor i länder där det är långt högre temperaturer än här hemma, oj, så obekvämt det måste vara! (Ja, man vänjer sig nog). 

Mina glasögon immade igen när jag skulle läsa.

Intill bilen stod den här cykeln, tillhörande Mira, en kvinna från före detta Jugoslavien som har varit i vårt land sedan 1965, då var hon elva år. Alltså visade det sig att vi var jämngamla (och ännu är). Så fint hon hade virkat, ja, som små rosor på cykelkorgen! 

Precis lika gråhåriga var vi.

Jag frågade om det var okej att ta en bild?

Jodå, det var det. 

När det var klart, tog hon mig i armen och sa "vet du, hur glad jag blev, det här gjorde min dag!" Så lite som behövs. Kanske att bli sedd. Kanske är det så att det ibland räcker?

Skyltar. 

Överallt skyltar.

Egentligen behöver jag väl inte säga vad som var det allra bästa under dom här dagarna?

Jo, men det var kanske detta att gå till lekparken och att hålla en liten varm hand i min under promenaden. Såklart fick den prickiga taxen följa med. Den följde med nästan överallt. En sån Brio-tax  hade även mina barn, i alla fall Maria, när hon var liten.

Roligt var det också att följa med på utflykt till en damm. Hur spännande kan det inte vara att ligga på mage och spana på små, små, små kryp som rör sig på botten?

Eller att se en lillkille fascineras vid åsynen av en brummande HELIKOPTER.

En ljuvligt vacker höstdag bjöds vi på idag.

Nog är det tur att det finns lönnar som så generöst bjuder på lite färg, om än det nu inte syns just på bilden. 

Och när såg jag senast kaveldun?

Det var länge sedan.

Någon gång i slutet av 70-talet minns jag att vi hade ett fång kaveldun i en hög vas i vardagsrummet. Det var inte särskilt snyggt, men den bruna färgen var ju poppis. 

Kanske var det därför?

Såna här små gubbar lekte sonen med timmavis när han var liten! 

Nu hade jag hittat likadana för en inte alltför dyr peng och jag diskade upp dem och dränkte dem i handsprit och sen kom dom till användning. 

Såklart tyckte någon att dom skulle bada i vattenglaset! 

Jag döpte dem till morfar Claes och farfar Tommy. 

Det hände att en av dem fick dyka rakt ner i vattnet och sedan stå på huvudet!

Eller så fick dom åka på den evigt gnisslande släpvagnen.

Där fick även Nelly stå och titta på. 

Om och om igen bjöds dom på en åktur runt vardagsrummet.

Innan vi åkte ner till Skåne, hade jag till minstingen förfärdigat ett litet album med bilder som har med hans liv att göra. Mest fotografier på släkten .,. men även på sånt som jag vet är bekant för honom. Den tovade kossan till exempel, den som hänger i fönstret här hemma ., Harry och Sigge, ja, sånt. 

Men även hans pappa som liten fick bli med i albumet ., som här, när Anna tog studenten i Lycksele och mamma var hemma på besök från Bolivia och Anders var kanske nio, tio år?

Så fin mamma var just här!

Ja, så är det ju, att varav hjärtat är fullt ..., och det var den här krabaten i randiga tröjan som tog plats i hjärtat, men där finns rum för flera .., där finns hans kusiner och fastrar och där finns lille Edvin som är halvåret äldre och där finns även många andra. 

Men  e t t   eget litet rum har han den här lillkillen, han som är lika blond som hans pappa en gång var och som  ä l s k a r  glass mest av allt!

På väg ner till Skåne hade vi som vanligt en påse Ahlgrens bilar som färdkost. 

Och nu är vi hemma. 

Efter gårdagen - då vi även bjöds på kaffe hos sonens rara svärföräldrar - däckade vi vid niotiden, ja, egentligen ville jag gå i säng en timme tidigare, men det kändes ju för bedrövligt. Jag sover förfärligt dåligt när vi är bortresta (sover inte särskilt bra hemma heller, lär väl leda till en alltför tidig död, förmodar jag) och ska inte vara uppe länge ikväll. 

Medan jag skriver det här, hör jag pv sitta i "Gunnars rum" och spela piano och sjunga .., ja, ja, han övar sig inför träffen med Kammarkören i morgonkväll. Nu har han fullt upp; har tackat ja till att vikariera för någon annan lärare, så om det blir som det är tänkt (som han har tänkt) blir det heltid i flera månader.

Själv ska jag ägna morgondagen åt att rensa i växthuset, ta mig ett dopp i havet och veckohandla. Tack livet! vill jag säga. Ja, det är en sån här kväll när jag funderar på att ställa mig vid ett öppet sängkammarfönstret och tacka vem man nu ska tacka, för att man får vara med om såna här dagar.

Torsdag ...

Det börjar bra. 

Friherrinnan ringer och berättar om ösregn, för att inte säga  s k y f a l l  i Steninge, bara fyra kilometer bort. Här är det då hur fint som helst. (Det är det som är bra). 

Hon berättar också om en tand som har gått av. Ja, nu är hon den fjärde i bekantskapskretsen som upplever samma sak. Den gemensamma nämnaren är att vi alla är födda på antingen 40, - eller 50-talet. 

Sen kommer regnet även här. 

Det vräker ner. 

I ett kort uppehåll hinner jag ta en promenad med Harry. 

Vattenpölar längs Ejdervägen. 

Inte en enda människa träffar jag. 

När vi passerar popplarna droppar det från bladen. 

Sen hemåt.

Bakar frukostbröd till Sonja. 

Tittar på SVT och följer presentationen av årets nobelpristagare i litteratur. 

Louice Glück, en amerikanska född 1937, blir vinnaren.

Helt okänd för mig.

Här kan man ta del av en annans funderingar när det gäller litteraturpristagare och vilka denna madame har läst. Intressant! 

Upptäcker ett sms från Eva från Tyresö. 

Läser om ledgångsreumatism, Huddinge sjukhus, svårigheter att hitta rätt, dålig balans och lite annat. Det anses att anhöriga till patienter ska hålla sig utanför sjukhuset, så gott det nu går. Men om man har svårt att gå och dåligt lokalsinne ..? Om ens ben bara kan vika sig?

Jag säger till Eva att hon får skaffa en vit rock till den alltid så omtänksamme maken.

"Och så en namnskylt där det stor Doktor H", sen är det nog inga problem för honom att vara hustrun behjälplig. 

Att han kanske blir stoppad av andra patienter vilka har svårt att hitta, ja, det får han ta i beräkningen, men det fixar han nog. 

Tar Harry på ny promenad. 

Nu är det uppehåll. 

Vi går ner mot havet till ..., jag har vittjat postlådan och upptäckt ett vitt A5-kuvert och med en handstil som påminner om en av mina döttrars. Medan Harry lyfter på benet och markerar revir, öppnar jag kuvertet. Men åååå! 

Det visar sig vara den här omtänksamma människan i Skåne som förut kallade sig bettankax, men som är min namne, men med h på slutet. Elisabeth. 

Av henne fick jag en gång en gummidutt som man använder för att öppna burklock med och så många gånger som jag haft glädje av den! 

Nu kommer här en slags platt scrubbi! 

Vänliga ord följer också med. 

Vilken pärla hon är! 

Så snäll!

Tack Elisabeth!

Innan vi är hemma, kommer nästa störtskur! 

Vi skyndar oss allt vad det går och vi möter tre bilar, alla med en hund i bagaget (dom trodde väl att regnet skulle upphöra) och jag tänker att nu blir det kanske korta promenader för deras del. 

Släpper kopplet .., säger till Harry att han får springa hem själv och jag skuttar efter honom (skuttar = ja, så mycket skutt var det väl inte) och är genomvåt när jag kommer in i hallen. 

Fortfarande hällregn. 

Tur för pv att han idag valde att ta bilen.

(Nånting jag undrar över med det här nya på Blogger .. det är varför det ofta blir så mycket "luft" här från den sista skrivna raden till slutet av inlägget och andra gånger inte alls? Det där kunde jag enkelt justera tidigare, men nu, nej, jag fattar det inte. Nån som är mer tekniskt begåvad än undertecknad vad beträffar såna konstigheter? Förr avslutade jag liksom så här <br /> . Nu är det bara en massa "div-div-div". Berätta, den som vet!)

Dagens fönster ...

"Ett av dom gamla affärshusen som fortfarande står kvar på Storgatan". 

Kort och koncist. 

Så skriver Guy i Arvidsjaur. 

Tack! säger jag.

Lite på vift ...

Nej, det är inte ofta jag besöker Halmstad, förutom när det är Filmstudio, men idag körde jag in. Parkerade här nere vid Strandgatan med alla båtarna (fortfarande ganska många båtar som inte var upptagna) och det var här, längs Strandgatan, som Sonja och Gösta bodde under ett par år. Från balkongen hade dom utsikt mot Halmstad slott som är så fint, så fint. 

Så här ser det ut, om nån nu inte visste det. 

Slottet byggdes i början av 1600-talet av kung Christian den IV, då Halland fortfarande var danskt. Här finns en länk som berättar mera on slottets historia. Numera bor landshövdingen här.

Någon dag med bra fotoväder (alltså inte för skarp sol) ska jag åka in och ta mig en mer ordentligt titt. Bekanta mig med stan, på ett annat sätt. Inte bara köra igenom på väg någonstans, eller för att hämta upp pv. Eller för att besöka biografen Röda Kvarn.

Så här ser det ut när man tittar ut mot havet till. 

Varifrån jag står, lär det vara två kilometer tills Nissan mynnar ut i Kattegatt.

Och till vänster, men en bit bort, bodde alltså Sonja och Gösta.

För övrigt har det varit en stillsam dag. 

Fick besök av friherrinnan och vi satt ute på altanen och surrade en bra stund .., hon hade med sig daghunden Bessie som är så förälskad i Harry. Kanske är det ömsesidigt? 

När vi druckit upp kaffet, tog vi en sväng till gårdsbutiken i Ullarp och köpte potatis. 

Där fanns tre sorter välja på: Amandine, Fontana och King Edward. 

Sen hemåt igen.

Till och från har det regnat .., pv åkte rullskidor hem från Gullbrandstorp där han vikarierat idag, bland annat hade han tyska och historia, vilket han tyckte var roligt, det märktes. Och han fascineras av hur det i somliga skolor är helt självklart att eleverna INTE har sina mobiltelefoner framme på lektionerna, medan det på andra är precis tvärtom.

Det är också intressant att höra honom berätta om olika lektioner när han kommer hem. 

Han verkar .., mer peppad än tidigare, tycker jag. Och han berättade om hur han på lektionen i tyska hade mixat den med lite matte också; att det ena gick in i det andra på ett naturligt sätt. Kul för honom!

Bilden här ovanför är från boken "Jag minns". 

Apropå att vi ikväll tittat på näst sista avsnittet av "Kanaler, båtar och kärlek", där den brittiske skepparen/skådespelaren Timothy West och hans fru Pru (även hon skådespelerska) tar sig fram med kanalbåt i England, ja, vi har fått följa dem även i Europa och Asien. 

Pru (egentligen Prunella Scales) har drabbats av Alzheimer och har, berättar maken öppenhjärtigt i programmet, inget korttidsminne, men hon är en fena på att läsa innantill och komma ihåg dikter.  

"Jag känner mig ensam och har inte längre nån att samtala och dela tankar med", säger Timothy. Båda är en bra bit över åttio och så otroligt kärleksfulla mot varandra 

Därför kom jag att tänka på boken som handlar om minnen.

Hos Sonja ...

Bilden togs från Sonjas altan. 

I bakgrunden skymtar den gamla väderkvarnen.

Kort-kort besök hos Sonja i Harplinge igår, mest för att lämna lite nybakat bröd.

Hon var trött och slut på efter en träningsrunda (med hjälp av sjukgymnasten) och efter någon minuts prat, fick jag med mig Sonjas körkort, då jag skulle hämta ut hennes medicin i Söndrum. Dit skulle då pv komma och på så sätt lifta hem med mig. 

Perfekt, eftersom han räknat med regn på sluttampen av dom dryga två milen hem.

Väl framme på apoteket skulle jag - bland annat - leta fram en förpackning Voltaren. 

S o m  jag letade i hyllsektionen för "Värk". 

Till slut frågade jag den unga farmaceuten .., om det var helt slut på just Voltaren?

Hon kom fram till mig .., loooog vänligt och PRECIS mitt framför mig; på en bred rad, stod dessa!

Hur är det möjligt att hjärnan så kan koppla bort det man har framför ögonen?

Sånt kan man fundera på. 

Nu ringde precis sonen, på väg till jobbet. 

"Mamma, nu ska jag fråga dig en sak .., vet du varför månaden Oktober heter just Oktober?" sa han. 

Jag förmodade att det hade nånting med själva namnet att göra. 

"Men Oktober (jag tänkte på oktagon) är ju inte den åttonde månaden, så det kan ju inte stämma?" sa jag.. 

Jo, det gjorde det. 

Stämde, alltså. 

I den äldre romerska kalendern var nämligen den här månaden den åttonde! 

Så var det med den saken.

Dagens fönster ...

... fångades i Danmark, på Själland .,. närmare bestämt i Sjaelör som väl - om jag minns rätt - är en del av Köpenhamn.

Vem som hade håven redo?

Jo, men det hade jag. Det var för många, många år sedan när Anders tävlade i crossfit tillsammans med någon kompis och vi åkte dit för att heja. 

Tisdag ...

Här satt vi på en sten, harry och jag och framför oss spatserade en stor skock med får och så plötsligt upptäckte jag den här hästen som stod och tittade nyfiket på oss. En bra stund stod den där, för att sedan komma bakifrån och jag tänkte att den kommer väl ändå inte fram till oss ..? Det gjorde den. Den kom så nära att den buffade lite försiktigt på min stickade polokrage (baktill), men då var det adjö, då tackade vi för oss. Totalt orädd var den! 

Fler hästar anslöt, men då var vi på väg hem och hade passerat färisten. Mobilen är bra på mycket, men inte att zooma med. Men ni ser dem väl ändå?

Å, så jag tycker om hösten! Så lugnt och vilsamt här är! Inte är det mycket till färgprakt, så där som i Jämtland eller hemma i Malå, men lite finns att vila ögonen på. 

Tittade på Morgonstudion i morse och har jag inte varit övertygad om att den amerikanske presidenten lever i en egen värld - där allt kretsar omkring honom - så är jag det nu. Helt förvissad, alltså.

Finns det verkligen ingen människa som kan stoppa honom?

Förutom detta har jag idag bakat mitt eget frukostbröd.

Ja, vi har var sitt pv och jag själv. 

Han gör sitt i långpanna och delar upp i rutor. Det brödet bjöd han på från första dagen jag kom hit till pensionatet och jag tyckte nog att det var gott då. Nu vill jag ha ett grövre bröd, så jag gör mitt eget. 

Och nu har jag lärt mig vår ugn och vet att jag ska flytta ner bröden nästan längst ner för att få hård yta på undersidan också. Mums! 

(Om nu någon frågar så är detta vad jag använder mig av: naturell lättyoghurt, vatten, jäst, salt, en dutt flytande honung, helt linfrö - minst 2-3 dl, solfrosfrön, lite pumpafrön, grahamsmjöl och vetemjöl). 

Och i helgen blir det Malmö igen. 

Några ska på bröllop. 

Några andra ska försöka hålla styr på en artonmånaders krabat med alldeles oerhört mycket spring i benen. 

Om jag längtar?

Ja, omåttligt.

Dagens fönster och plötsligt händer det ...!

Kanske har jag någon gång fått ett fönster från den allvetande Rexxie, men nog är det i så fall väldigt länge sedan! Just därför kan ni ju gissa hur glad man blir! 

Sen vill han förstås visa upp sin ståtliga fredskalla (ja, jag vet nu ...) och det kan vi ju konstatera, att just fredskallor tycks vara lättskötta krukväxter! (Därmed inte sagt att du är i avsaknad av gröna fingrar, Rexxie!)

Tusen tack i alla fall! 

 Idag ...

Vi stämde träff i Skallkroken, pv och jag själv, och vi kom nästan samtidigt. Han hade cyklat från jobbet (nyklippt och fin!) och jag tog bilen och så här tomt på båtar var det när jag gick ut på bryggan.

På motsatta sidan, vid hamnkranen, var Bengt och Anders på gång att masta av sina båtar.

Pv var redan på plats när jag kom, han satt där, längst ute. Där var också ett par i vår ålder kanske och åtminstone kvinnan härstammar från Tyskland. Nu hade hon badat och var på väg att göra sig klar för att cykla hemåt. Hennes make var också med; men han nöjde sig med att titta på. (Det var deras båtvagga vi fick låna hela förra vintern, då dom hade sin båt - likadan som vår - i Tyskland).

Det var riktigt skönt i havet .., kanske sjutton grader? 

Minst sexton, i alla fall.

Jag simmade en bit - längre än igår - och det kändes enbart härligt! 

Pv höll med mig. 

Tidigare idag tog jag harry på promenad och stannade till nere vid stranden. 

Jag slog mig ned och blev kvar säkert i en halvtimme - om inte mera - och för ovanlighetens skull höll sig harry lugn; han brukar annars ledsna och bli lite orolig. 

Men inte idag.

Han nästan somnade i sanden och jag upptäckte att han fått massor med grå strån, inte bara under hakan, utan ovanför nosen.

I nio år har han förgyllt våra liv.

Sååå vackert var det! 

Jag tänkte att ..., ja, men  n ä r  såg jag så mycket solglitter ute till havs?

Det var som om nån hällt ut allt vad som fanns av just glitter!

Det var inte bara havet som var vackert.

Såna här dagar, dom blir som till en enda stor bonus. 

Som en present man får utan att alls ha gjort sig förtjänt av den. 

Ungefär så kändes det. 

Inte en enda sädesärla spatserade på stranden .., allt jag såg var kråkor, men dom är ju på ett sätt fina också. Tidigare idag gick ett stort sällskap Canadagäss vid vattnet och jag hörde en gärdsmyg flöjta så vackert från ett enbärsbuskage; det var när vi var på väg hemåt. 

Så var det. 

En ljuvlig dag.

Som i Nordkorea ...

Så har president Trump nu fått lära sig allt om coronaviruset, säger han. På riktigt. Inte bara som från böcker. Nej, nu vet han och han ska snart berätta för oss alla. 

Foto: Alex Edelman, Agency France Presse.

Sen tar han en åktur i sin bepansrade bil och har några säkerhetsmän (varav en är chaufför) med sig och genom bilrutan ses presidenten vinka till alla supportrar som står vid sidan om och hejar och hurrar entusiastiskt.

Säkerhetsmännen sätts nu i karantän, dom har ju varit i närheten av presidenten. 

Ja, har man inte tagit sig för pannan tidigare, gör man det nu.

(Rubriken syftar på en kommentar hos carina bergfeldt på instagram, där någon menade att så där vansinnigt hade man kanske förväntat sig att Nordkoreas store ledare Kim Jong-un-. skulle uppträda. Nej, så är det. Ingenting förvånar längre.)