Lördag i landet Halland ....

En seg dag. 

Det är liksom varannandagsenergi, men det går ju det med. 

Man får vara glad för det som bjuds. 

Fick för någon tid sedan en ny följare på instagram. 

Kerstin Andree var namnet och jag hade noll koll på vem det var .., men tittade in på hennes sida och föll närapå baklänges! 

M e n   så mycket vackra målningar hon bjöd på! 

Kanske var det för att det här (bilden) kändes så bekant - nästan som en somrig vy från Skåne - som jag tänkte att den tavlan hade jag mer än gärna lagt en hel del av mina besparingar på.

Och ännu mera den här! 

Den har titeln "Sjöbod" och var en av vinsterna i Tekniska Nämndhusets konst -, och kulturförening. Lyckliga den människan som hade turen att vinna den här tavlan! 

Så rofylld. 

Frånsett all glädjen med allt det gröna som kanske påminde mig om Skåne .., har dagen gått i lugnets tecken. Kände mig ur-kass på eftermiddagen och vågade inte besöka friherrinnan och A-M på middag (det var som tack för att pv hjälpt dem med att sätta upp en kristallkrona och en stor spegel), men i gengäld blev det hämtmat från Blombergsvägens eminenta restaurant, ja, bara för pv att köra och hämta. 

I en påse med olika byttor fanns den ljuvligaste fläskfilé fylld med sotarrökt skinka och ädelost .., och till detta hasselbackspotatis, sås med trattkantareller och så sallad. 

Tror ni inte att dessert fanns med också, äppelbitar med vaniljsås! 

(Samt ett doftljus som nu brinner så fint!)

Tack du underbara friherrinna! 

Melodifestival på tv. 

Lyssnar lite förstrött medan jag skriver .., en ung kvinna sjöng så vackert nyss (läser att hon heter Samira Menners), men vi inväntar brittiska serien "Showtrial" som börjar halv tio. 

Det är väl ungefär som den här dagen varit.

Dagens fönster ...

Millbrook, Cornwall juli, 2016. 

Vi hade bilat i Skottland .., bott på hotell och Airbnb och tog sedan tåget från Edinburgh till London och dagen därpå buss till Plymouth och därifrån hyrbil till lilla samhället Millbrook. Det hade nog gått att fixa på ett smartare och mer tidsbesparande sätt, men nu blev det som det blev och åtminstone tågresan söderut var hur intressant som helst.

Boendet i Millbrook - ett stooort sovrum med dörr till brandtrappan och med utsikt över vattnet - var exakt som det sett ut när jag valde på nätet var vi skulle bo. Det var till och med bättre. 

Rexxie skrev att han tyckte soffan var underbar .., på den ligger den jättelika kartan som vi hade köpt och som närapå täckte hela motorhuven när vi lade ut den.  (Ja, bilen var av det mindre slaget).

Ja, jysses .., så vi trivdes här! 

Om kvällarna gick vi på puben och åt middag och kände oss nästan som hemma. Rundmagade labradorer låg och sov vid bardisken och servitrisens lille pojke lekte för sig själv i ett hörn av lokalen, allt medan hans mamma arbetade. 

Fredagkväll ...

Återanvändning av gammal bild, men tulpanen är ju fin. 

Och Harry. 

Pv är lycklig över att nu ha fem lediga dagar framför sig .., i morgon blir det hjälpa-till-med-kristallkronor-och spegel-uppsättning hos friherrinnan och hennes väninna och därefter bjuds vi på middag, som tack för hjälpen. Såväl Harry som jag själv är bjudna, icke allenast han som ska bistå damerna i nöd. 

Nu är det snart På Spåret och Ingvar Oldsberg är inte längre i livet, 

Den mannen och Björn Hellberg kommer jag för alltid att förknippa med just "På Spåret". 

Vilket radarpar dom var! 

En trevlig fredagkväll till den som tittar in här och spankulerar mellan mängder med bokstäver. (Men nu höll jag mig ju rätt kort).

Efter stormen ....

 .... är stranden som, ja, helt förvandlad. 

Jag har harry med mig och står alldeles blick stilla och tittar ut över det som mest av allt liknar  f ö r ö d e l s e.  

Enorma drivor med tång har lagt sig över delar av stranden .., och vinden och vågorna har format ett annorlunda mönster i sanden. 

Och så detta!! 

Här är ju stigen som vi brukar ta när vi går för att bada eller hemåt, efteråt. 

Här dras det i vanliga fall barnvagnar och nu ..., vinglar jag mig ner och försöker hitta ett säkert sätt att inte ramla - alla stenar ligger inte fast mot marken -. 

Harry väljer helt sonika en annan väg. 

Som ett enda stort stenskravel är det!

Det är nästan ofattbart vilka krafter som är igång när det vinden tar i.

Jag vet inte hur länge jag blir stående där nere .., det är så svårt att ta in hur annorlunda allt är ..., det är som ett nytt landskap .., som om själva Moder Natur tappat besinningen och slängt iväg sten och grus i miljoner! 

Titta bara hur stranden ser ut! 

Och det är inte enbart sten som kommit, även tång. 

M ä n g d e r. 

Ja, det är närapå sanslöst och hur intressant ska det inte bli att se hur lång tid det tar innan stranden blir nästan-som-vanligt-igen. Då fordras det vind från öster eller i alla fall sydost och rejält högt vattenstånd som drar med sig stenar och tång igen. 

Efteråt går vi hem .. harry och jag själv .., jag fixar lunch och harry kurar på soffan .., är säkerligen överlycklig att sigge inte är inne och tar bästa platsen, den som är rejält nedsutten, just där harry befinner sig på bilden. 

Noterar att äggklockan blev kvar på bordet sedan i morse. 

Ja, jag använder den för att inte glömma att lägga mera ved i pannan.

En ny soffa borde införskaffas, men kanske inte så länge vi har såväl hund som katt som tycker om att ligga/sitta nära oss. 

Nu ut i solskenet. 

Kanske med kaffekoppen i ena handen.

Dagens fönster ...

... finns i ett kök i ett gult hus på en kulle. 

Ingen stajlad bild, direkt. 

Där ligger min vita dosett i fönstret .., och en skärbräda har ännu inte kommit på plats. 

Kanske har jag använt den när jag delat citronen på morgonen? 

Pelargoniorna är nedklippta .., tulpanerna vissna. 

Och pärlhyacinterna borde för länge sedan kanske bytts ut, men eftersom dom blommar och sträääcker sig så fint efter solljuset, så får dom vara kvar. 

Ungefär på det viset.

Seg torsdag ....

Nånting som jag verkligen kan grunna på, det är hur det kan komma sig att man den ena dagen känner sån ofattbar energi och glädje, för att nästa dag knappt ta sig ur sängen och sedan ligger man på soffan och kurar, drar en grön pläd över sig och halvslumrar. 

M e n ..., så vaknar man till och är hur pigg som helst! 

Man går ut med harry, letar sedan reda på den bredaste räfsan och tar sig an solrosfröskal i drivor .., och gamla löv och kvistar och man drar några drag i rabatten och upptäcker att gullvivebladen börjat växa, för att inte tala om alla pyttesmå snödroppar vilka växer i slänten. 

Någon timme innan pv kommer hemcyklande, tar man bilen och kör till Slöinge och inhandlar tjugo kattmatsburkar till halva priset och en burk pepparkakor från i julas - kostade 9 kronor - och en sväng förbi Solhaga (bageriet) där jag köper en semla till pv, bara för att. Semlorna görs allt eftersom och läggs i en liten pappkartong med guldigt snöre runt om. 

Jag frågade expediten (en lång, ung man) när dom stänger och han sa att klockan sex. 

Jaha, en hel timme kvar, alltså. 

Där utanför, bland grenarna i häcken, låg kvarglömda vantar. 

Körde hemåt. 

Vid lilla våtmarken i Vastad trodde jag mig se sothöns vilka simmade i vattnet, men kikaren var kvar hemma och jag var inte säker. I morgon ska jag återvända och kolla mer noga. 

Nu är klockan drygt sju .,. jag läser ett mejl från min syster i Australien där hon berättar hur virrigt det blev på morgonen ..., ja, hon hade lyckats hälla frukostflingorna i kaffemuggen i stället för i skålen med yoghurt och som pricken över i hade hon bränt sitt rostade bröd. 

"Ja, det är väl åldern förstås ..", avslutar hon sitt brev. 

Jag hälsade henne välkommen i föreningen.

(Det händer att jag upplever liknande situationer, särskilt om jag har sovit väldigt djupt).

Så har den här dagen varit. 

Tack för den!

(Ps. Har även ikväll tittat på brittiska Ambulansen och är nu fullständigt övertygad om att vänligare ambulanspersonal omöjligen kan finnas på vår jord. Ds.)

Dagens fönster ...

.... kommer från Karolinska Sjukhuset i Solna och där befinner sig just nu vännen Eva från Tyresö. Eva har problem med sina lungor och därtill reumatism som går i skov och nu hade proverna visat att det var illa ställt, så hon blev i princip inlagd från ena stunden till den andra. 

Igår ringde hon och berättade om hur där var .., med eget rum, en ihärdig sjukgymnast ., och inga besök förstås. 

"Vad gör den halvlånge maken medan du är här ..?" frågade jag. 

"Ja, han löser nog korsord och läser böcker", var svaret. 

Krya nu på dig Eva! hälsar vi från landet Halland.

Det man vant sig vid ....

Jo, så är det verkligen .., att man nu, när alla restriktioner tackat för sig, känner sig så ovan vid det annorlunda livet. När jag bokade biljetter till Pedro Almodóvars senaste film "Parallella mödrar", var det svårt att hitta en ledig plats i salongen. Inte för att många biljetter var sålda, utan för att det gällde att ha stort avstånd mellan biobesökarna, då dom flesta stolarna var x:ade och gick inte att boka. 

Men nu hade allt ändrats. 

Vi blev många i mittenraden och jag flyttade mig till slut .., det kändes obekvämt och det gjorde det gjorde det tydligen för andra också. 

Filmen?

Jo, den var bra. 

Det var på ett sätt två filmer i en. 

En om mödraskap och en mer politisk del. 

Hela tiden noterade jag hur det mesta i filmen gick i rött, orange eller grönt, precis som i Amelie från Montmartre. Här t.ex koftan och mobilskalet. 

På den övre bilden .. bärselen, en grön och en röd tröja och nånting rött som lutar mot väggen. 

Kanske en barnvagn?

En grön tröja och en grön byxa, samt på bordet, en röd kruka. 

Gröna växter.

Röda köksluckor och gröna skåpdörrar ?

Jag såg en stor grön vattenmelon skäras upp och skivorna blev var förstås röda. 

Allt det röda och gröna skapar ju en varm känsla, men jag blir helt fixerad vid färgerna.

Det kunde vara några tomater, ett rött plastlock .., några gröna småsaker här och var. 

När filmen var slut, blev det en stunds surr med tre före detta kunder(alla kvinnor) utanför Röda Kvarn . 

Vi pratade om vad vi tyckte om filmen och jag berättade om allt det gröna och röda. 

Inte en enda av dem hade lagt märke till färgerna! 

Vad tyckte jag själv om filmen?

Jo, jag tyckte den var bra. 

Som alltid fantastiska skådespelare ...,, underbart filmad .., ja, den var bra, men det kändes lite som om herr Almodóvar plötsligt - när halva historien var klar - kom på att han ville ha med nånting mera. 

Nånting som var viktigt för honom. 

Kruxet var bara att det inte hängde ihop, tycker jag. 

Betyget? 

Knappt fyra av fem fönster, men ändå klart sevärd.

Här en länk till en trailer, om någon är intresserad. 

Och här en recension (håller inte med om att det var Almodóvars bästa).

Och så här tyckte Jenny Teleman i Kulturnytt i P1.

Kom så vid niotiden hem till en hund som i timmar legat på en röd matta och längtat efter sin matte. Intill  honom - en grönmålad byrå - dock utanför bild -. 

Nu mot sängen, bakåt marsch!

Onsdag ....

Sol och molnigt om vartannat, men just när jag tar harry på promenad, då strålar solen. 

I alla fall mellan varven.

Och tänka sig .., vinden är inte iskall! 

Samtidigt har pv givit sig iväg på en rullskiderunda. Igår fyra varv totalt (hemifrån och till Lilla Skipås och längst upp på backen och så tillbaka), idag fem, totalt sjutton kilometer. Som uppladdning åt han en tallrik med mjölk och cornflakes. 

Undrar just vad en näringsexpert skulle säga om det valet. 

Eller så kanske det är det ultimata.

Tog inte vägen genom hästhagen hem (mådde så bra!), utan gick först mot hamnen till, därefter tillbaka och så uppför johanssonbacken. Det gick geschwindt.

På en platt sten, längst uppe på toppen, slog jag mig ned och satt där en stund och tittade ut över världen, klappade Harry och gosade med honom .., sa hur fin han är och hur mycket jag älskar honom.

Passerade därefter Fabrikör Johanssons annorlunda villa eller hus eller bygge - välj själva -och tänkte- som så många gånger tidigare - att man vänjer sig vid allt. Och så bra att där inte blev en elegant trädgård bland allt det vildvuxna och hagarna på hitsidan .., nej, det är mest buskar av olika slag, en massa örtväxter (där miljoner fjärilar fladdrar omkring sommartid) och havtorn i parti och minut, kanske mest minut. 

Det är ytterst sällan att man ser någon människa där inne .., ja, ibland möter man Johanssons son med sambo som är ute med hunden, annars aldrig. 

Såja. Då har vi passerat flera hästhagar och där är ofta två hästar i varje hage och lite längre fram längs vägen, finns ännu fler hagar. Möter ingen hästtränare som kör häst & sulky, kanske har dom lunch?

Grusvägen är krattad och jag ser spår av hästskor .., kanske har dom varit ute tidigare idag?

Kommer hem till stekt lever som pv gjort i ordning innan han gav sig av på träningsrundan och han har ännu inte kommit hem. 

Steker palsternacka och morötter .., kryddar med flingsalt och basilika och lite svartpeppar .., och hjälp, så gott det blir och så potatis och lingonsylt till detta. 

Jag  ä l s k a r  palsternacka, såväl rostad i ugnen eller stekt i panna (oftast med olja). 

Skippar ofta tomater under vintern, då jag tycker att dom inte smakar just nånting och dessutom är så dyra. 

Ikväll vankas besök på Röda Kvarn i Halmstad. 

Då ska jag se Pedro Almodóvars "Parallella mödrar" och det ser jag fram emot. 

Dom här affischerna fanns på biografen Maxim i Laholm .., älskar typsnittet och den tydliga tidsangivelsen! 

Ja, just det, det var då vi såg filmen "The Father" och innan dess hälsade på hos Egon och Eva-Britt, före detta malåbor och såå rara människor, vilka skapat sig en ny tillvaro i landet Halland. 

Ungefär så.

Dagens fönster ...

Att jag tycker att grönt är skönt, kan väl ingen ha missat? 

Sååå vackert! 

Och är det kakel på husväggarna, då anar man vem som höll i håven.

Tack! säger jag.

Bäst idag ....

Det måste väl ändå ha varit bronset i mixed-curling (mot Storbritannien) och därefter silver och guld i damernas sprint på skidor, men också att himlen var så här blå och fin och solen strålade (snart börjar vi nog få varmvatten från solfångarna), men oj, vad det blåste! 

På tillbakavägen från havet och stranden tog jag genvägen via Ecke och Britts tomt. 

Det är så snårigt på vissa delar av stigen .., där är grönmossiga grenar som vrider sig som i kramp .., där är stickiga kvistar av björnbär och överallt ligger nedblåsta grenar och på ett ställe: ett stort träd. 

En al. 

Det är så fantastiskt detta med Harry. 

Detta att han - sedan jag var sjuk - alltid väntar in matte.

Nej, det var inte kväll eller ens natt när bilden togs. 

Jag råkade komma åt någon knapp när jag redigerade bilden och då blev det så här, men det blev ju nästan läckert. 

Tungt var det att ta sig hemåt, i blåsten. 

Blåser det mycket, då känns det hopplöst .., då liksom ramlar jag ihop i en hög när jag nått backens krön och hjärtat dunkar och det händer att jag tänker att ...,, jaha, nu är det färdigt. Gonatt. 

Ajöss. 

Farväl!

Men .., det var det inte, tack och lov. 

(Det var också det bästa - att det inte var slut på det roliga).

Annat som gjorde hjärtat glatt? 

Eller i alla fall varmt. 

 

Jo, att Sigge  s p r i n g e r   i raketfart till växthuset så snart solstrålarna når dit in .., och därefter tillbringar han halva dagen, ja, mer än så ..., liggandes på min yllesjal, vilken i sin tur ligger på en dyna i trädgårdsstolen. 

Vet jag någon som ser ut att njuta så mycket av solstrålarna? 

Knappast. 

Harry kurade ihop sig på soffan Ektorp när vi kom hem .., några timmar senare körde jag till Harplinge i tron att lilla butiken där heter Matöppet och hade super-extrapris på kattmat, men så var det inte - butiken heter Handlarn och kattmaten visade sig vara dubbelt så dyr som dom jag TÄNKTE köpa.  

Kände mig så ogin, butiken i Harplinge kämpar säkerligen för sin överlevnad och jag har själv arbetat i en butik som slutligen gick i konkurs och även om det inte drabbade mig - ekonomiskt - så anar man ju oron. Och en liten butik är chanslös .., kan aldrig köpa in varor till samma låga pris som stora jättar, typ Ica, Konsum och Hemköp, men det inser inte alltid kunderna. 

Nåväl. 

Vände tomhänt till bilen, men svängde förbi Börjes konditori och köpte världens minsta chokladbiskvi till det hutlösa priset av tjugofyra kronor och den biskvin delade vi på - pv och jag själv - till eftermiddagskaffet. 

Det ska villigt erkännas, att detta var den i särklass ljuvligaste chokladbiskvi jag någonsin i hela mitt liv smakat, men oj, så dyr.

Tisdagsfönstret ....

.... finns i ett gult hus på en kulle, allt uti landet Halland. 

Det var bloggmadamen själv som hade håven redo. 

Tack Elisabet!

Spridda skurar från igår och idag ...

I gårdagens kulturdel i Dagens Nyheter visades exempel på vad man kan finna under ett besök på Liljevalchs vårsalong. Jag längtar! 

Till exempel föll jag pladask för collaget som visas på bild här ovanför, ja, det är kanske inte så konstigt när man tycker om detaljer. 

Följande står att läsa: 

"Utställningens mest spektakulära nummer är Jette Andersens stora installation av diverse småprylar som limmats fast på ett podium. Mängderna av bruksföremål och kuriosa som nycklar, korkskruvar, hästskor, armband, fönsterhakar, dockskor och döda humlor bildar tillsammans ett minnenas landskap". 

(Egentligen har DN skrivit fel namn, hon heter inte Andersson som det egentligen står i texten, utan Andersen - hon är ju danska).

I mitt instagraminlägg om just den här artikeln, skriver bloggvännen Sven Teglund att "Jag känner konstnären till installationen med gamla saker, hon heter ....  och bor i Luleå. Fint konstverk."

Hajade sedan till när jag såg den undre bilden. 

Ja, men det är ju bensinstationen utanför affären och bilden hade tagits av Johan Roselind, kund i samma butik - tillika manusförfattare till tv-serien Vår tid är nu -. 

Om hans bilder kan man läsa följande: 

"Johan Rosenlind anlägger i sin tur ett lätt dystopiskt  pandemilfilter från turistorten Haverdal. De folktomma bilderna av stängda korvkiosker och bensinmackar tycks skildra en framtid där människan lämnat civilisationen vind för våg".

Såväl den övre som den nedre bilden tillhör Liljevalchs. 

Gårdagskvällen fortsatte med ännu fler förlovningsbesök i Turkiet. Ja, men det är ju helt otroligt så annorlunda allt är i jämförelse med .., ja, jag kan bara relatera till när mina barns pappa och jag själv förlovade oss. Såååå mycket enklare det var  .., och jag själv som då, på inga villkors vis, ville göra något väsen av det hela.

Men här på bilden, där kommer brudgummen och ser så glad ut när han tittar på den fint klädda blivande hustrun och skorna har alla förstås tagit av sig. 

En annan vacker brud och någon anhörig från fästmannens släkt som kommer med ..., ja, med vad .., kanske en tårta eller nånting sånt? Måhända är det hennes svärfar?

Oj, nu kanske det är självaste den blivande brudgummen som dyker upp med fin bukett, jo, så är det nog. Av alla korta filmsnuttar jag tittat på, så är det inte många män som ser glada ut (men dom är kanske blyga), men den här mannen med blå slips, han ler i alla fall. 

Jag tror aldrig att jag har sett så många vackra kvinnor, ja, även män!

Nu är vi inte längre i Turkiet, utan i landet Halland. Och här sitter jag i sticketröja och långkalsonger modell "inte-så-tunna" och snart ska vi ta bilen till affären och därefter har jag tankar på ett dopp, vilket pv inte har. 

Han tycker inte om när det blåser. 

Och det blåser r e j ä l t.

Så här såg det ut när jag tog Harry på promenad innan skidskyttet skulle börja. 

Och tänk, att Sara Hector tog guld i storslalom .., såååå bra gjort med tanke på allt strul som föregick åket! 

Nu mot badväskan bakåt marsch, medan String Royal Orchestra spelar "Young at heart" .., den musiken påminner om min ungdom och kanske nånting som önskades i radioprogrammet "Skivor till kaffet" med Bertil Perrolf. 

Någon som minns det programmet?

Dagens fönster ...

I lördags klockan 16:46 kom det susande ett fönster med en annorlunda gardin, men bäst av allt, en fin hund som sitter lite i solljuset nere till vänster och tittar på den där fönstergivmilda kvinnan med håven!

Tack annannan! säger jag.

Jodå ....

Det blev ett dopp i havet - vi körde till Skallkrokens hamn - bryggan och räcket togs bort tidigare i höstas - nu fick man gå med pyttesteg på betongrampen och längst ner var det alger och förfärligt halt. 

Men det gick bra. 

Man kan ju hasa sig ner i havet och då det dessutom var ovanligt högt vattenstånd, behövde man inte gå mer än kanske sju, åtta meter ut, så kunde man simma tillbaka. 

U n d e r b a r t! 

Tre plusgrader kändes inte alls så fasligt kallt. 

Det är rent obegripligt.

I flera timmar efteråt har jag känt en sån energi och glädje .., har nu påbörjat middagen som blir fiskgratäng (på färsk kolja) med räkor. Såsen ...., mums, så ljuvlig! 

Husets herre har mattelektion i Stora Stensjö .., jag har tänt flera ljus .., och nu har mörkret fallit ute.

(Började igårkväll titta på en brittisk tv-serie i fem delar .., Showtrial är titeln och den verkar  b  r a! Finns hos svt.)

Söndagsfönstret ...

Så här skriver fönsterfångerskan som är på vift i Bohuslän:

"Hej!

Här kommer ett fönster med några fler fönster i.
Fångat på färjan ut till Styrsö. Havet var lite gropigt men båten gick stadigt.

En tur ut i skärgården en lördag i februari blev en fin tur även om vädret var… omväxlande.

Turtlan."

//Tack Annica! säger jag och härligt med ett lite turkosgrönt hav utanför! Och här en liten film med härliga bilder från Styrsö.

På fest bland många andra ....

Jo, jag tycker verkligen att sociala medier på många sätt kan vara en sån gåva till mänskligheten! När jag inte kan somna, tar jag mig ofta en promenad på instagram och igårkväll gick algoritmerna bananas och jag fick om och om igen hälsa på i Turkiet, där olika filmer visade vad jag förmodar var  - antingen någon slags förlovningsfest - eller möjligen bröllop. 

Det var så oerhört fascinerande! 

På alla små filmer stod sååå vackert klädda kvinnor och väntade vid ytterdörren och så - när dörren öppnades - uppenbarade sig hela brudgummens släkt .., där var många gamla tanter med hucklen och där var rundmagade farbröder och alla bar dom på tjusigt inslagna paket och mängder med mat i formar inslagna i spets och rosetter .., och ofta kom så den blivande mannen in sist av alla; med en enorm bukett rosor vilka han förärade kvinnan. 

Någon gång hände det att den blivande maken kom först av alla och några gånger kom han helt alena.

Det som förvånade mig var att deras blickar sååå sällan möttes. 

Männen tycktes så blyga och fick brått att gå in till de övriga! Bara någon enstaka kindkysste kvinnan ..., på någon film såg man händer som försynt nuddade vid varandra. 

Till min förvåning tog så gott som alla gäster av sig skorna i "farstun" .., ja, man har ju så ofta hört att det enbart är vi svenskar som har den vanan (eller ovanan, välj själv). 

Nästa sekvens i filmerna blev att kvinnan kommer med en liten bricka med te eller kaffe - svårt att se vilket det var - och så slår hon sig ned intill sin blivande make .., tittar förväntansfullt på när han smuttar på drycken i den lilla, lilla koppen, ungefär som om det blir godkänt.

Det känns som ett prov, nästan. 

Kanske tittade jag på trettio såna små filmer och allt detta var helt nytt för mig! 

Googlade och läste detta: 

"När flickans familj accepterar erbjudandet är det dags att ha en kopp turkiskt kaffe som förberetts av den kommande bruden. I vissa regioner serveras sherbet istället för kaffe. Det finns också en tradition där en framtida fru förbereder kaffe med salt istället för socker. Om den blivande brudgummen dricker detta kaffe utan klagomål anses det att han blir en bra man. Mötet slutar med valet av datum för avtalet eller engagemanget."

Lördagsfönstret ...

Det måste ha varit någon gång mellan 1974 och 1978 som jag i den lilla bokhandeln i Tibble/Kungsängen köpte boken "Barnen i Vernette" och  s o m  jag läste den för den förstfödda och så småningom för övriga ätteläggar. 

Boken ingick i serien "En bok för alla" och kostade då tio kronor! 

Den är helt underbar! 

Och jag vet precis varför jag tycker så mycket om den .., det har att göra med alla detaljer i bilderna - målade av Bodil Hagbrink - ja, det är även hon som har skrivit texterna.

Perfekt att läsa för småttingar som får vandra omkring på gatorna i Vernette .., och på torget och som här, hos familjen Laurent. Där bor Francis, hans bror och herden med sin familj. 

Och vi får veta att madame Laurent kokar grönsakssoppa i sin största kastrull och att monsieur Laurent just har hängt upp några knippen mogna tomater i mullbärsträdet framför huset. 

Vi får också veta att i huset med den blå dörren bor Francis och alla barnen är vän med denne Francis. Han låter dem nämligen rida på den vita hästen Kiki och han snidar dockstolar och små djur åt dem i olivträ. Längst ner på bilden sätter herdens fru blomsterlökar i fårorna och Lucien, bror till Francis, hackar jord över dem. 

Sist av allt får vi veta att i skuggan av fikonträdet, där ligger herdens hund som heter Cadet. 

Är det inte ljuvligt, så säg!! 

På baksidan av boken står följande att läsa: Gisèle, Olivier, Jean-Pierre och Sabine, som vi möter i boken, hjälpte till att skriva texten, så att allt skulle bli precis som det är hos dem i Provence i södra Frankrike.

(Och ja, jag vet att jag har skrivit om det här långt tidigare, men det hjälps inte. Det är ju bara att hoppa över för den som inte uthärdar ,-).

Dagens fönster ...

... skymtar bakom ryggen på sonens svärmor, den alltid så underbart rara Monica! 

Ja, just det, det här var när vi spelade "När då då?" under ett besök hos dem och oj, så mycket skratt det spelet genererade! 

Det var Monica och Claes som sålde huset i Vetlanda och tog sitt pick och pack och flyttade till Malmö, närmare dotter och kanske ännu mera: närmare minstingen. Inte en sekund lär dom ha ångrat beslutet att i pensionsåldern bryta upp och lämna Småland för Skåne.

Förmiddag i landet Halland ...

Det blir det vanliga .., men ändå inte. 

Pv:s  träningscykel har pajat, den blir svindyr att laga och tio i sex - i hällregn och mörker - skjutsar jag honom till bussen, den som går från Stora Skipås och in till Halmstad. 

Sen hemåt. 

Det blir eld i kaminen .., kaffe och en rostad macka med ost och marmelad - när hände det senast - och hjälp, så gott det var! Harry som deppar när inte familjen fullkomlig, lägger sig i gästrummet. 

"Kooom nu Harry! Kom och lägg dig här hos matte på soffan!" ropar jag. 

Nej, han kommer  i n t e. 

Tittar på morgon-tv där det handlar om dom olymiska spelen .., om snöovädret längs E4:an norröver och så intervjuas vänsterpartiets Nooshi Dadgostar,  hos såväl tv4 som hos SVT. 

Oj, så snårigt det blir och så osäkert hon svarar .., det känns som om orden är inprogrammerade (som så ofta hos partiledare), men det är nästan på gränsen till pinsamt, så där så man önskar att intervjun ska ta slut. 

Man våndas liksom med den som intervjuas.

Ja, hu .., tur att man inte är partiledare!

Gårdagens ishalka på Ejdervägen har nu tackat för sig, men igår var det annorlunda.

Då valde jag att ta vägen via Ecke och Britts tomt (där det inte var så här grönt, det här var från i somras), förbi grinden (där en gång Nelly fastnade mellan spjälorna ...)  och så tog vi stigen mellan vägen och bäcken. Av och till fastnar yllekappan i taggiga slånbärsgrenar i knähöjd och jag förundras över att Harry fixar det så bra. 

Han liksom bara duckar.

Så har den nya kyl/frysen kommit på plats och trätt i tjänst. 

Mellan det gamla kylskåpet och arbetsbänken har diverse platta saker hamnat i kläm;  liksom hasat ner. Där var ett presentkort på en restaurang (som vi har letat det!), några vykort och så tre små summeringar av lika många somrar. 

På bilden är det glädjen från sommaren 2010 som jag håller i handen. 

För mig är det här ett bra sätt att komma ihåg det som hände; vardagligheter som annars så lätt kanske faller i glömska. 

"Den glada mannen i Falkenberg" .., jo, det minns jag så väl! 

Jag passerade en bank och där utanför kom en man gående och han looog så varmt och vi utbytte kanske tre meningar - om vad minns jag inte - men jag minns däremot hur varm jag blev inombords och ändå var det ett så oändligt kort möte.

"Ingbritt Persson" står det på den översta raden.

Ja, henne glömmer jag aldrig. 

Det var i juli 2010 .., jag höll på att städa ur lägenheten i Ystad, jag var svettig och trött och slut på och vi skulle några timmar senare köra med flyttlasset hit till Stensjö. 

Då ringde det på dörren och jag öppnade och där stod till min förvåning Ingbritt, trogen kund i lilla affären där jag arbetat i tretton år. 

I famnen hade hon en blomma. 

Det blev ett kort möte .., hon sa att hon fått bråttom när hon förstod att det var flytt på gång och nu ville hon bara tacka för vänligt bemötande i kassan under alla åren. 

Av alla arbetsbetyg och sånt man fått när man slutat på en arbetsplats, finns det inget - absolut inget - som har gjort mig så innerligt glad, som blomman från Ingbritt.

Dagens fönster ....

Å, ni underbara fönsterfångerskor! 

I förrgår fönster från Skellefteå, igår från Porto och idag från Karlstad! 

Så här skriver den som höll i håven: !

"Hej! 

Lite dålig skärpa och fångat med mobilen när mörkret lagt sig så inte den bästa fotokvalitén. Men lite vackerhet’  kommer väl med.

Fönstren finns på en innergård här i Solastan. Huset ligger längs en av stadens shoppinggator (… ja när folk shoppade mer på stan…) Baksidan mot innergården är däremot mer anonym.

Skulle vara spännande gå in där i trapphuset och se fönstren mer på nära håll.

Turtlan".