Tolfte november.
En månad till lucia (ja, ja).
Hjälp, vad tiden rusar iväg!
tisdag 12 november 2019
Nästan ett proffs ...
På sin blogg skriver Barbro - aka walkaboutsweden - att hon har mött ett proffs; en som kunnat ta ett blodprov från armen utan att förvandla Barbro till en nåldyna. Här kan man läsa om det.
När jag i förra veckan hade avklarat besöket på kirurgmottagningen, ja, då var det dags för provtagning inför operationen. Det är precis för mig som för Barbro, att det brukar vara ett elände för den som tilldelas uppgiften att från mitt blodsystem fylla upp några eller något rör.
Oräkneliga äro dessa sköterskor som allt mer svettiga pickar på armen, hämtar en blodtrycksmanschett för att öka trycket .., byter arm .., ja, så där håller det på.
Och det har hänt - om det finns någon kollega ledig - att denna har fått överta letandet.
Den här gången var det en ung, mörkögd skönhet som skulle fylla rören.
Inte ett knyst sa jag om att det kanske kunde bli bekymmer och att hon i så fall fick sticka hur många gånger som helst, inte det minsta känslig är jag för sånt.
Och så började hon att leta och picka ..., pick-pick-pick .. det snördes åt ., pick-pick-pick.
Nej, ingen bra ven att sticka i.
"Men du .., ibland tycker dom handloven är det bästa stället...", sa jag försiktigt.
"Ja, men det kan vi ju testa ..", sa den rara sköterskan och vips, hade hon fyllt sina rör.
Och hon sa "det gick ju galant Elisabet, det beror nog på att du är så lugn och avslappnad:"
Detta var tio minuter efter att mitt blodtryck rusat i höjden på kirurgmottagningen ,-)
Nu på morgonen, alltså flera dagar senare, ser min hand ut så här!
Den påminner lite om Göstas hand, ni vet, pv:s underbare morbror.
Det gör inget heller, hon fixade det galant och det var första sticket, om än kanske en nödlösning.
På sin blogg skriver Barbro - aka walkaboutsweden - att hon har mött ett proffs; en som kunnat ta ett blodprov från armen utan att förvandla Barbro till en nåldyna. Här kan man läsa om det.
När jag i förra veckan hade avklarat besöket på kirurgmottagningen, ja, då var det dags för provtagning inför operationen. Det är precis för mig som för Barbro, att det brukar vara ett elände för den som tilldelas uppgiften att från mitt blodsystem fylla upp några eller något rör.
Oräkneliga äro dessa sköterskor som allt mer svettiga pickar på armen, hämtar en blodtrycksmanschett för att öka trycket .., byter arm .., ja, så där håller det på.
Och det har hänt - om det finns någon kollega ledig - att denna har fått överta letandet.
Den här gången var det en ung, mörkögd skönhet som skulle fylla rören.
Inte ett knyst sa jag om att det kanske kunde bli bekymmer och att hon i så fall fick sticka hur många gånger som helst, inte det minsta känslig är jag för sånt.
Och så började hon att leta och picka ..., pick-pick-pick .. det snördes åt ., pick-pick-pick.
Nej, ingen bra ven att sticka i.
"Men du .., ibland tycker dom handloven är det bästa stället...", sa jag försiktigt.
"Ja, men det kan vi ju testa ..", sa den rara sköterskan och vips, hade hon fyllt sina rör.
Och hon sa "det gick ju galant Elisabet, det beror nog på att du är så lugn och avslappnad:"
Detta var tio minuter efter att mitt blodtryck rusat i höjden på kirurgmottagningen ,-)
Nu på morgonen, alltså flera dagar senare, ser min hand ut så här!
Den påminner lite om Göstas hand, ni vet, pv:s underbare morbror.
Det gör inget heller, hon fixade det galant och det var första sticket, om än kanske en nödlösning.
Eva i Tyresö undrar ....
.... ja, berättade jag ingenting om matchen i Liverpool?
Jo, jag slog ju världsrekord nästan på instagram (så där så barnen förväntade sig att jag skulle bli spärrad och Maja som har satt skärmtid på sin mobil, hon hann nog bara med ett inlägg, ja, jag får väl låta undersöka mig så småningom, men ..., tröstar mig med att det är frivilligt att läsa!), men här Eva får du ett matchreferat!
Så här såg det ut utanför arenan, då var det kanske en och en halv timme kvar till matchstart .., vi hade ätit den där goda buffén en bit längre bort på gatan och nu pågick försäljning av allehanda slag .., allt som hade med Liverpool att göra, men där fanns även nåt stånd för motståndarlaget.
Inget bråk.
Alla tycktes glada.
Jag såg inte en enda överförfriskad människa!
Vid tolvtiden på dagen hade vi också besökt fansens pub och den fylldes i rask takt. Ingen fylla där heller .., bara sorl och skratt.
Jag köpte en halsduk, men gav den till Emil, den var tjock och för kort att ha runt halsen tyckte jag.
På den där buffén hade jag med mig halsduken, men hängde den över stolen.
På buffélunchen var vi många som kom från andra länder, däribland en kvinna från Canada.
När vi sedan satt oss här på arenan på vår plats, då visar det sig att den canadensiska kvinnan och hennes man hade fått platser inte långt från oss och då kommer hon fram till mig och frågar om det var jag som glömde halsduken i restaurangen!
Jo, det var det ju.
"Ja, här är den" sa hon och log.
Helt sanslöst! .
Den här kvinnan med mobilen, hon och hennes man satt också vid samma bord på buffén.
Där höll hon hela tiden på att ta selfies, men det var i n t e t i jämförelse med vad hon gjorde under hela matchen. Hon satt då och redigerade bilder av sig själv .., smalare .., mer solbränd .., blekare .., annat läppstift .., annan makeup .., ja, hela tiden, precis hela tiden förutom här när spelarna kom in, ägnade hon sig åt detta.
Vi hade fått platser precis ovanför en upp/ nedgång, så vi hade inga stolar framför oss, däremot dom här vakterna som hela tiden var idel solsken.
På hela arenan fanns såna här orangeklädda ordningsvakter som travade upp och ner mellan sektionerna. Inget bråk vad vi kunde se, allt var lugnt och fridfullt.
Enorma tifon vandrade på långsidorna! Såna finns ju här hemma också.
Läckert att se på riktigt.
Så här lät det när publiken sjöng "You´ll never walk alone".
Nog har jag upplevt väckelsemöten när jag var liten, men se detta, det var ett väckelsemöte utöver det vanliga. Egentligen brydde jag mig föga i vem som vann - jag höll inte på nån av dem -, det gjorde däremot Emil, men oj, vilken mäktig känsla det var!
(Filmen norpade jag från youtube, den togs inte av mig, min får jag inte in här av någon anledning).
Bilden: när Emil var tretton år, fick han följa sin pappa på samma resa.
Ja, nu Eva och Ulf .., nu vet ni ungefär hur det var.
Ångrar jag den här resan?
Inte för en sekund, men det beror ju mest på glädjen att åka med Emil och pv.
Sju år senare.
Vilken drömkille att åka med!
Snäll, go, omtänksam, filurig, smart.
Trygg.
Och ja, mormödrar får vara partiska.
Så var det med den här resan Eva.
Nu vet ni.
.... ja, berättade jag ingenting om matchen i Liverpool?
Jo, jag slog ju världsrekord nästan på instagram (så där så barnen förväntade sig att jag skulle bli spärrad och Maja som har satt skärmtid på sin mobil, hon hann nog bara med ett inlägg, ja, jag får väl låta undersöka mig så småningom, men ..., tröstar mig med att det är frivilligt att läsa!), men här Eva får du ett matchreferat!
Så här såg det ut utanför arenan, då var det kanske en och en halv timme kvar till matchstart .., vi hade ätit den där goda buffén en bit längre bort på gatan och nu pågick försäljning av allehanda slag .., allt som hade med Liverpool att göra, men där fanns även nåt stånd för motståndarlaget.
Inget bråk.
Alla tycktes glada.
Jag såg inte en enda överförfriskad människa!
Vid tolvtiden på dagen hade vi också besökt fansens pub och den fylldes i rask takt. Ingen fylla där heller .., bara sorl och skratt.
Jag köpte en halsduk, men gav den till Emil, den var tjock och för kort att ha runt halsen tyckte jag.
På den där buffén hade jag med mig halsduken, men hängde den över stolen.
På buffélunchen var vi många som kom från andra länder, däribland en kvinna från Canada.
När vi sedan satt oss här på arenan på vår plats, då visar det sig att den canadensiska kvinnan och hennes man hade fått platser inte långt från oss och då kommer hon fram till mig och frågar om det var jag som glömde halsduken i restaurangen!
Jo, det var det ju.
"Ja, här är den" sa hon och log.
Helt sanslöst! .
Den här kvinnan med mobilen, hon och hennes man satt också vid samma bord på buffén.
Där höll hon hela tiden på att ta selfies, men det var i n t e t i jämförelse med vad hon gjorde under hela matchen. Hon satt då och redigerade bilder av sig själv .., smalare .., mer solbränd .., blekare .., annat läppstift .., annan makeup .., ja, hela tiden, precis hela tiden förutom här när spelarna kom in, ägnade hon sig åt detta.
Vi hade fått platser precis ovanför en upp/ nedgång, så vi hade inga stolar framför oss, däremot dom här vakterna som hela tiden var idel solsken.
På hela arenan fanns såna här orangeklädda ordningsvakter som travade upp och ner mellan sektionerna. Inget bråk vad vi kunde se, allt var lugnt och fridfullt.
Enorma tifon vandrade på långsidorna! Såna finns ju här hemma också.
Läckert att se på riktigt.
Så här lät det när publiken sjöng "You´ll never walk alone".
Nog har jag upplevt väckelsemöten när jag var liten, men se detta, det var ett väckelsemöte utöver det vanliga. Egentligen brydde jag mig föga i vem som vann - jag höll inte på nån av dem -, det gjorde däremot Emil, men oj, vilken mäktig känsla det var!
(Filmen norpade jag från youtube, den togs inte av mig, min får jag inte in här av någon anledning).
Bilden: när Emil var tretton år, fick han följa sin pappa på samma resa.
Ja, nu Eva och Ulf .., nu vet ni ungefär hur det var.
Ångrar jag den här resan?
Inte för en sekund, men det beror ju mest på glädjen att åka med Emil och pv.
Sju år senare.
Vilken drömkille att åka med!
Snäll, go, omtänksam, filurig, smart.
Trygg.
Och ja, mormödrar får vara partiska.
Så var det med den här resan Eva.
Nu vet ni.
Ulrika om sånt som betyder ...
Saker som betyder nånting har jag egentligen inga. Jag är inte sentimental och spar inte på saker. Jag har flyttat en triljard gånger och nästan varje gång har jag börjat från scratch med möbler och allt.
Saker som betyder nånting har jag egentligen inga. Jag är inte sentimental och spar inte på saker. Jag har flyttat en triljard gånger och nästan varje gång har jag börjat från scratch med möbler och allt.
Människor, möten och minnen är det som betyder mycket för mig. Jag vet inte om jag har en enda pryl som är äldre än några få år bakåt i tiden.
Det som betyder mycket för mig bär jag med mig hela tiden, inuti.
Med det sagt, så finns det tre inramade foton hos mig som gärna får följa med mig framåt. Det är bilden jag fick från dig, från den där gången när jag stod och fasade för att ta mig av PV:s båt, på Ven. Jag ler varenda gång jag tittar på den. :-)
Det andra är ett foto (fast detta är bara en utskrift på papper, inte riktigt foto, därav den usla kvaliteten) på mig i min gammelmormor Elins knä, med min mormor (Eivor) till höger och min mamma till vänster. En av få bilder jag har kvar av en högt älskad mormor.
Det är ett foto av min mormor, iklädd Ovanåkersdräkten. Jag tror det är från när hon gifte sig med morfar, för åldern stämmer och jag vet att hon gifte sig i sin folkdräkt. Ramen är trasig men jag tänker inte byta ut den. Den stod i mormors sovrum och är en av bara ett par saker jag sparade när hon dog. Jag vet att hon tyckte mycket om bilden.
//Tack snälla Ulrika! Och så vacker din mormor var! Och så ung din mamma ser ut att vara, jag tänkte att först att det var din syster - men hon är väl yngre än dig -? Bild nr 1 finns inramad uppe på en vägg här i huset. Så många minnen den väcker! Den arge busschauffören i Landskrona, hur du snubblade på väg till färjan .., jag som nästan gömde mig då båten närmade sig hamnen!
Dagens fönster ....
Faktiskt en hel svärm, kommer från Norge.
Det är Bente som skickat bilden och den visar Mjöstornet i Brumunddal i systerlandet i väster.
Brumunddal ligger väster om Elverum, där Bente bor.
Ett höghus byggt i trä. Världens högsta, enligt uppgifter på nätet.
Här kan man läsa mer om huset.
Tack Bente! säger jag.
Faktiskt en hel svärm, kommer från Norge.
Det är Bente som skickat bilden och den visar Mjöstornet i Brumunddal i systerlandet i väster.
Brumunddal ligger väster om Elverum, där Bente bor.
Ett höghus byggt i trä. Världens högsta, enligt uppgifter på nätet.
Här kan man läsa mer om huset.
Tack Bente! säger jag.
måndag 11 november 2019
Erland ....
Underbara hemifrånvännen Agnetha mejlar mig den här bilden - egentligen ett urklipp från tidningen Norra Västerbotten från den den 11:e november 1939 -.
Erland var pappas storebror; en i många stycken äventyrlig herre och med stor tåga.
Det var Erland som byggde sig ett eget flygplan (finns numera på Arlandas flygmuseum) och ritningen hade han i huvudet och blev till slut förbjuden av Luftfartsverket att sväva runt i skyn med sin skapelse.
Tänk, vad han kunde!
Och så himla påhittig han var!!
Underbara hemifrånvännen Agnetha mejlar mig den här bilden - egentligen ett urklipp från tidningen Norra Västerbotten från den den 11:e november 1939 -.
Erland var pappas storebror; en i många stycken äventyrlig herre och med stor tåga.
Det var Erland som byggde sig ett eget flygplan (finns numera på Arlandas flygmuseum) och ritningen hade han i huvudet och blev till slut förbjuden av Luftfartsverket att sväva runt i skyn med sin skapelse.
Tänk, vad han kunde!
Och så himla påhittig han var!!
Dagens fönster ....
"Hej!
Ett fönster till dig från mig. För några veckor sen var jag och mina döttrar på hotell Copperhill i Åre för en helg i lugn och ro. Vi brukar ta en helg där varje höst. Ett hotell som är något utöver det vanliga, en fantastisk miljö att vistas i.
På söndagsmorgonen gick vi ner till spaavdelningen redan klockan sju på morgonen, satt i den tempererade bassängen och blickade ut över landskapet. Det var bara vi som hade orkat oss upp vid den tiden så vi fick ha stället för oss själva. En ren lyx! Du kan tänka dig att frukosten smakade bra efter den stunden.
Kram.
Eva."
//Tack Eva! Måste ha varit ljuvligt värre!
"Hej!
Ett fönster till dig från mig. För några veckor sen var jag och mina döttrar på hotell Copperhill i Åre för en helg i lugn och ro. Vi brukar ta en helg där varje höst. Ett hotell som är något utöver det vanliga, en fantastisk miljö att vistas i.
På söndagsmorgonen gick vi ner till spaavdelningen redan klockan sju på morgonen, satt i den tempererade bassängen och blickade ut över landskapet. Det var bara vi som hade orkat oss upp vid den tiden så vi fick ha stället för oss själva. En ren lyx! Du kan tänka dig att frukosten smakade bra efter den stunden.
Kram.
Eva."
//Tack Eva! Måste ha varit ljuvligt värre!
söndag 10 november 2019
Kväller ...
.. men bilden togs vid tvåtiden kanske, det var just innan friherrinnan och jag själv tog ett hastigt dopp i havet. Nu har den förstfödda givit sig av norröver och det är bara att hoppas att det går bra, vi hör rapporter om blixthalka i området kring Stockholm
Det har varit härliga dagar att ha henne här. Och vi har skrattat lite åt scenariot att jag skulle ha fått förfärliga besked från kirurgmottagningen och vara förfärligt ledsen och eländig och då sätter hon sig i bilen och kör ner! Och så möter hon en mamma som varit på pizzerian i Falkenberg och är glad och har druckit två glas vin och livet leker nästan, känns det som.
Åt det har vi skrattat gott.
Bäst av allt är ändå att Charlie och Harry har gått så bra ihop.
Vilken o t r o l i g lättnad!
Och sigge nilsson struntar blankt i den där stora, svartlockiga hunden som springer som en häst, men är så snäll och som alltid håller sig nära-nära-nära sin matte, ty ingen älskar han mera här i livet, än just sin matte.
.. men bilden togs vid tvåtiden kanske, det var just innan friherrinnan och jag själv tog ett hastigt dopp i havet. Nu har den förstfödda givit sig av norröver och det är bara att hoppas att det går bra, vi hör rapporter om blixthalka i området kring Stockholm
Det har varit härliga dagar att ha henne här. Och vi har skrattat lite åt scenariot att jag skulle ha fått förfärliga besked från kirurgmottagningen och vara förfärligt ledsen och eländig och då sätter hon sig i bilen och kör ner! Och så möter hon en mamma som varit på pizzerian i Falkenberg och är glad och har druckit två glas vin och livet leker nästan, känns det som.
Åt det har vi skrattat gott.
Bäst av allt är ändå att Charlie och Harry har gått så bra ihop.
Vilken o t r o l i g lättnad!
Och sigge nilsson struntar blankt i den där stora, svartlockiga hunden som springer som en häst, men är så snäll och som alltid håller sig nära-nära-nära sin matte, ty ingen älskar han mera här i livet, än just sin matte.
När man blir glad ....
Det här är Kajsa - pv:s brorsdotter - hennes sambo Emil och lillflickan Majny, som nu är fem år kanske. Dom bor i Jämtland; först inte långt från Gunnar, men nu lite längre bort, i ett hus med utsikt över vad som känns som hela världen, i alla fall på bild.
Igår fick lilla Majny en lillebror, så nu är hon storasyster.
Och vet ni vad?!
Den lille pojken ska heta Ivar!
"Hette inte din pappa Ivar ...?" skriver Kajsa i meddelandet.
Javisst hette han Ivar.
Kallades Ivar-Nicke.
Och nog är det väl obegripligt att jag blir så glad över att en liten nyfödd pojke ska heta Ivar, men det blev jag. Lika glad som när madamen i Porto i en kommentar nämnde "Syster Ann-Gerd", alltså mamma. Jag blev så varm, så varm.
Precis så känns det även nu.
(Bilden togs när det var dags för bröllop .., Hilda och Patrik skulle gifta sig och nu - om inte förr - skulle Majnys lugg klippas! )
Och innan jag klickar på publicera, vill jag säga: grattis Majny till att ha blivit storasyster och välkommen till världen lille Ivar (som för övrigt inte såg så liten ut på bilden).
Det här är Kajsa - pv:s brorsdotter - hennes sambo Emil och lillflickan Majny, som nu är fem år kanske. Dom bor i Jämtland; först inte långt från Gunnar, men nu lite längre bort, i ett hus med utsikt över vad som känns som hela världen, i alla fall på bild.
Igår fick lilla Majny en lillebror, så nu är hon storasyster.
Och vet ni vad?!
Den lille pojken ska heta Ivar!
"Hette inte din pappa Ivar ...?" skriver Kajsa i meddelandet.
Javisst hette han Ivar.
Kallades Ivar-Nicke.
Och nog är det väl obegripligt att jag blir så glad över att en liten nyfödd pojke ska heta Ivar, men det blev jag. Lika glad som när madamen i Porto i en kommentar nämnde "Syster Ann-Gerd", alltså mamma. Jag blev så varm, så varm.
Precis så känns det även nu.
(Bilden togs när det var dags för bröllop .., Hilda och Patrik skulle gifta sig och nu - om inte förr - skulle Majnys lugg klippas! )
Och innan jag klickar på publicera, vill jag säga: grattis Majny till att ha blivit storasyster och välkommen till världen lille Ivar (som för övrigt inte såg så liten ut på bilden).
Det som betyder nånting ....
Så här skriver hedgrenskan i Trelleborg (vi messenger-pratar ofta och om precis allt möjligt):
Och såklart har jag glömt din maildadress .. ,men ett minne, min mormor, född 1892, som for till Italien på semester. Mormor som definitivt INTE var materialist. Men i Italien köpte hon ett guldarmband. "Jag kunde inte motstå det", deklarerade hon efteråt.
Armbandet ärvdes av min moster.
Samma moster som när hon inte hade långt kvar gav det till mig och berättade historien och sa ..."detta ska du ha!"
Tack Kerstin för att du delade med dig!
Så här skriver hedgrenskan i Trelleborg (vi messenger-pratar ofta och om precis allt möjligt):
Och såklart har jag glömt din maildadress .. ,men ett minne, min mormor, född 1892, som for till Italien på semester. Mormor som definitivt INTE var materialist. Men i Italien köpte hon ett guldarmband. "Jag kunde inte motstå det", deklarerade hon efteråt.
Armbandet ärvdes av min moster.
Samma moster som när hon inte hade långt kvar gav det till mig och berättade historien och sa ..."detta ska du ha!"
Tack Kerstin för att du delade med dig!
"Home is where the heart is ...."
Så stod det på ett litet träformat hjärta som mamma inhandlat som minne från New York. Mamma var ingen prylmänniska och när jag skriver det här, då plötsligt, slår det mig att jag aldrig - inte en enda gång - minns att jag såg henne inhandla nån prydnadssak! Inte en gång!
Jag kan inte heller minnas att hon någon gång sa att .."ååå, den här tycker jag så mycket om!", ja, det skulle ha varit nån tavla i så fall.
Moster Lisbeths äldsta dotter Agnetha och moster Gunvor, dom målade tavlor och dom vet jag att mamma tyckte så mycket om och även andra tavlor, jo, dom kunde hon kommentera - eller jag visste att dom (dom-dom-dom!!!) betydde en hel del - men för övrigt: intet!
Sen tänkte jag vidare.
Ja, men hur är det med mig själv?
Jo, men jag har ju mängder med saker som jag kan säga att jag älskar högt och innerligt!
Väggklockan hemifrån, till exempel, den jag ser nu när jag lyfter blicken och den tickar och går och visar tiden helt rätt - fem över halv nio - .., och den nya elektriska ljusstaken (inhandlad hos Antik & Design i Åkersholm), den gör mig såååå lycklig!
En liten sten som jag plockade upp från marken i Cornwall, det var då vi skulle ta oss uppför en lodrätt trappa - uthuggen i sten - och jag tänkte att det går aldrig. Det gick. Stenen vilade i min hand.
Brevet som Anna skrev till mormor och där varje meningen avslutas med "hör du de mormor?", det sitter inramat på fotoväggen i hallen och gör mig glad var gång jag passerar.
Skålen som min morfar gjorde innan han dog, alldeles för ung.
Den lilla tavlan som Emma en gång målat/tecknat där hon berättar om en dag på stranden i Ystad och som avslutas med "mormor har rökit".
Men hur kom jag då på att grunna på allt detta nu på morgonen?
Jo, för när jag lade in dom här bilderna, tänkte jag på glädjen jag känner över att ha hamnat i såväl Skåne som här i Halland. Och att jag alltid placerar allt jag drömmer om i Malå, vilket ju betyder att jag älskar Malå också förstås.Och att så är det ju, att där hjärtat känner sig hemma, det blir hemma.
Och hemma kan man känna sig på så många platser.
Jag kände mig väldigt hemma i den lilla, skruttiga kyrkan nära hotellet i London .., den där kyrkan där jag hörde adventssånger.
Eller i det där pyttelilla hotellet i Aostadalen i Italien!
Hemkänsla direkt!
Då skulle rubriken bli att "home is where the heart is", till dom här bilderna från igår, då, när Maria och jag själv och hundarna tog en härlig promenad på den jättebreda och hårdpackade stranden i Haverdal. Jag har bott här i tio år och dit hade jag aldrig tagit henne.
Tankeflykt, alltså .., en gren jag är mästare i!
Och efteråt en skön kväll ..., lammstek i skivor till middag och "Så mycket bättre" som verkligen VAR så mycket bättre än tidigare och det tackar jag GES för. Vilka spelemän! Vilka sångare! Vilken glädje till musiken!
Nu ska jag sätta på kaffe och läsa DN och om ni vill, får ni gärna berätta om saker som betyder nånting för er. Ni får mer än gärna bifoga en bild! Mejla den då bara till bisse151@gmail.com så lägger jag in den. Och berätta gärna varför just den grejen/prylen/vad-det-nu-är, betyder så mycket.
Om ni vill. Ungefär som förr, när vi visade upp våra kylskåpsinnandömen och städskåp och allt möjligt annat. Då, i ett tidigare bloggliv.
Så stod det på ett litet träformat hjärta som mamma inhandlat som minne från New York. Mamma var ingen prylmänniska och när jag skriver det här, då plötsligt, slår det mig att jag aldrig - inte en enda gång - minns att jag såg henne inhandla nån prydnadssak! Inte en gång!
Jag kan inte heller minnas att hon någon gång sa att .."ååå, den här tycker jag så mycket om!", ja, det skulle ha varit nån tavla i så fall.
Moster Lisbeths äldsta dotter Agnetha och moster Gunvor, dom målade tavlor och dom vet jag att mamma tyckte så mycket om och även andra tavlor, jo, dom kunde hon kommentera - eller jag visste att dom (dom-dom-dom!!!) betydde en hel del - men för övrigt: intet!
Sen tänkte jag vidare.
Ja, men hur är det med mig själv?
Jo, men jag har ju mängder med saker som jag kan säga att jag älskar högt och innerligt!
Väggklockan hemifrån, till exempel, den jag ser nu när jag lyfter blicken och den tickar och går och visar tiden helt rätt - fem över halv nio - .., och den nya elektriska ljusstaken (inhandlad hos Antik & Design i Åkersholm), den gör mig såååå lycklig!
En liten sten som jag plockade upp från marken i Cornwall, det var då vi skulle ta oss uppför en lodrätt trappa - uthuggen i sten - och jag tänkte att det går aldrig. Det gick. Stenen vilade i min hand.
Brevet som Anna skrev till mormor och där varje meningen avslutas med "hör du de mormor?", det sitter inramat på fotoväggen i hallen och gör mig glad var gång jag passerar.
Skålen som min morfar gjorde innan han dog, alldeles för ung.
Den lilla tavlan som Emma en gång målat/tecknat där hon berättar om en dag på stranden i Ystad och som avslutas med "mormor har rökit".
Men hur kom jag då på att grunna på allt detta nu på morgonen?
Jo, för när jag lade in dom här bilderna, tänkte jag på glädjen jag känner över att ha hamnat i såväl Skåne som här i Halland. Och att jag alltid placerar allt jag drömmer om i Malå, vilket ju betyder att jag älskar Malå också förstås.Och att så är det ju, att där hjärtat känner sig hemma, det blir hemma.
Och hemma kan man känna sig på så många platser.
Jag kände mig väldigt hemma i den lilla, skruttiga kyrkan nära hotellet i London .., den där kyrkan där jag hörde adventssånger.
Eller i det där pyttelilla hotellet i Aostadalen i Italien!
Hemkänsla direkt!
Då skulle rubriken bli att "home is where the heart is", till dom här bilderna från igår, då, när Maria och jag själv och hundarna tog en härlig promenad på den jättebreda och hårdpackade stranden i Haverdal. Jag har bott här i tio år och dit hade jag aldrig tagit henne.
Tankeflykt, alltså .., en gren jag är mästare i!
Och efteråt en skön kväll ..., lammstek i skivor till middag och "Så mycket bättre" som verkligen VAR så mycket bättre än tidigare och det tackar jag GES för. Vilka spelemän! Vilka sångare! Vilken glädje till musiken!
Nu ska jag sätta på kaffe och läsa DN och om ni vill, får ni gärna berätta om saker som betyder nånting för er. Ni får mer än gärna bifoga en bild! Mejla den då bara till bisse151@gmail.com så lägger jag in den. Och berätta gärna varför just den grejen/prylen/vad-det-nu-är, betyder så mycket.
Om ni vill. Ungefär som förr, när vi visade upp våra kylskåpsinnandömen och städskåp och allt möjligt annat. Då, i ett tidigare bloggliv.
Dagens fönster ...
"Bra med rejält och inte oroande besked i förrgår! Här kommer ett belgiskt tågfönster!"
Så skriver madamen i Porto!
T a c k! säger jag.
"Bra med rejält och inte oroande besked i förrgår! Här kommer ett belgiskt tågfönster!"
Så skriver madamen i Porto!
T a c k! säger jag.
lördag 9 november 2019
Axel och Eva ....
Eva i Tyresö vet på pricken vad jag tycker om; gamla bilder!
Själv har jag nästan inga alls ...,en eller två bilder på min morfar som gick bort så tidigt och farmor och farfar, ja, det var samma sak där.
Men för Eva är det annorlunda.
Mannen på bilden är hennes farfar Axel och om honom har Eva berättat en hel del.
Till exempel att han är hennes hjälte, nästan.
Som engagerad i den fackliga rörelsen blev Axel svartlistad och hade svårt att få arbete, så tillsammans med fru och barn sökte han till slut lyckan i Brasilien.
Som för så många andra, blev det kanske inte riktigt som han tänkt sig.
Hans fru Maria drabbades av gula febern, ena dottern dog och hamnade i brasiliansk jord.
I ett försök att återvända hem, skrev han flera brev till sin bror och bad om ett lån till hemresan. Något svar kom aldrig.
Till sist anade Axel kanske oråd, tog sig själv till ett postkontor och skickade iväg brevet och fick svar så snabbt det nu kunde gå! Javisst, fick han låna pengar! (Måhända skulle broderns svar då komma som poste restante, till postkontoret).
Det visade sig att godsägaren hos vilken Axel hade tjänst, helt enkelt slängt bort breven från Sverige.
Vilket öde!
På bilden här ovanför (lägger in den igen, så slipper ni skrolla) är Axel 80 år och barnbarnet Eva är 3.
Om jag minns rätt är Eva född 1943 .., då borde denne Axel varit född 1866!
Här hämtar han grus som ska blandas till cement, ja, det ska bli en farstutrappa till sommarstugan, den som ligger ganska högt beläget.
Ett gammaldags ok av trä har han över axlarna, men såna används ju än idag, i mer fattiga länder.
Och Eva har rosett i håret och håller en docka i famnen.
Här syns den lilla stugan, den som så småningom inte alls låg ensam där vid skogsbrynet, där kom att bli andra stugor och vägar som drogs kors och tvärs. Jag tror att det här är utanför Norrköping någonstans; Eva får väl rätta mig i nån kommentar. Och nu är stugan såld.
Så här säger hon om sin farfar Axel: "Tänk, jag minns ju honom som en man i sin krafts dagar .., men här på bilden är han ju redan då äldre än vad jag jag själv är just nu!" säger Eva häpet.
Tack för bilden Eva!
Underbar är den!
//Intressant läsning om dom svenska emigranterna - dom som gav sig av till Brasilien - det hittar man här och det är också därifrån jag lånade annonsbilden.
Eva i Tyresö vet på pricken vad jag tycker om; gamla bilder!
Själv har jag nästan inga alls ...,en eller två bilder på min morfar som gick bort så tidigt och farmor och farfar, ja, det var samma sak där.
Men för Eva är det annorlunda.
Mannen på bilden är hennes farfar Axel och om honom har Eva berättat en hel del.
Till exempel att han är hennes hjälte, nästan.
Som engagerad i den fackliga rörelsen blev Axel svartlistad och hade svårt att få arbete, så tillsammans med fru och barn sökte han till slut lyckan i Brasilien.
Som för så många andra, blev det kanske inte riktigt som han tänkt sig.
Hans fru Maria drabbades av gula febern, ena dottern dog och hamnade i brasiliansk jord.
I ett försök att återvända hem, skrev han flera brev till sin bror och bad om ett lån till hemresan. Något svar kom aldrig.
Till sist anade Axel kanske oråd, tog sig själv till ett postkontor och skickade iväg brevet och fick svar så snabbt det nu kunde gå! Javisst, fick han låna pengar! (Måhända skulle broderns svar då komma som poste restante, till postkontoret).
Det visade sig att godsägaren hos vilken Axel hade tjänst, helt enkelt slängt bort breven från Sverige.
Vilket öde!
På bilden här ovanför (lägger in den igen, så slipper ni skrolla) är Axel 80 år och barnbarnet Eva är 3.
Om jag minns rätt är Eva född 1943 .., då borde denne Axel varit född 1866!
Här hämtar han grus som ska blandas till cement, ja, det ska bli en farstutrappa till sommarstugan, den som ligger ganska högt beläget.
Ett gammaldags ok av trä har han över axlarna, men såna används ju än idag, i mer fattiga länder.
Och Eva har rosett i håret och håller en docka i famnen.
Här syns den lilla stugan, den som så småningom inte alls låg ensam där vid skogsbrynet, där kom att bli andra stugor och vägar som drogs kors och tvärs. Jag tror att det här är utanför Norrköping någonstans; Eva får väl rätta mig i nån kommentar. Och nu är stugan såld.
Så här säger hon om sin farfar Axel: "Tänk, jag minns ju honom som en man i sin krafts dagar .., men här på bilden är han ju redan då äldre än vad jag jag själv är just nu!" säger Eva häpet.
Tack för bilden Eva!
Underbar är den!
//Intressant läsning om dom svenska emigranterna - dom som gav sig av till Brasilien - det hittar man här och det är också därifrån jag lånade annonsbilden.
På Mekonomens parkering ....
För en tid sedan agerade friherrinnan sömmerska och bistod mig när det gällde att få ordning på yllekappan, den som jag en gång fick överta av henne och som tack för detta, utlovade jag ett besök på Lilla Napoli i Falkenberg. En pizzeria av det mer annorlunda slaget (helt klart en underdrift).
Friherrinnan är ju en kräsen madame när det gäller mat och jag tänkte att det här kommer måhända inte att falla henne i smaken, men se, det gjorde det! Underbart!
Jag är ju den mest enjängda människan på jorden (nej, pv slår mig!) och valde därför pizzan med sardeller och jag vet ingen pizza som är så himmelskt god!
Det var knökfullt med människor nu när partytältet (det som finns sommartid och fördubblar ytan för bord och gäster) och varmt förstås .., men oj, så gemytligt (jag börjar låta som en väckelsepredikant, hör jag)! Personalen är - håll i er - underbar!
Ja, men det blev en trevlig afton/kväll, om än kort, ty det var många som stod och väntade på att få ett bord. Allt är spartanskt. Lamporna är gjorda av större plåtburkar som en gång innehållit tomatsås eller i alla fall tomater .., och så här schangdobelt ser taket ut.
På väg hem berättade pv att där väntade en överraskning.
Jag förstod ingenting.
Men vilken härlig sådan!! Äldsta dottern, "Doktor Böhlander" hade då kört ner från Stockholm tillsammans med hunden Charlie och nu sover hon gott i gästrummet (det som vi kallar för Gunnars Rum, men Gunnar har ju lyst med sin frånvaro i många år nu, så snart får det heta Marias Rum.
Nu är det lördagmorgon (om ni möjligtvis har tappat räkningen på veckans daga).
Pv har stekt ägg och gjort sig klar för en halvdag i Skallkrokens hamn, där det idag är bomupptagning. Och jag tänker ta mig en titt i Annies Gård där det är julmarknad och kanske får jag med mig dottern, vi får väl se.
Ajöken, sa fröken.
Dagens fönster ....
Nej, det är inte advent ännu, men stjärnor i fönstret kan man ju när man vill - för övrigt bestämmer man ju själv - och det här var ett av mina fönster i lilla ettan i Ystad. Det mot väster. Där bilarna står på bilden, där är Möllers bageri som ännu finns kvar, om än i lite annan form.
Det hände sig på Regementsgatan att en man i 35-årsåldern en gång knackade på mitt fönster och sa att jag borde ta ner ljusslingan. Nu var ju julen över. Då tänkte jag på mamma och på hennes tid i demensboendet. Mamma hade tagit fram elljusstaken och tänt den redan i maj och någon tyckte att detta var ju helt galet, så kan man ju inte göra.
"Jaha .., inte jag visste att det fanns en sån lag ..", sa mamma.
Jag sa att ljusstaken fick fortsätta att lysa hela sommaren ut om hon så önskade.
Så är det här också.
Nej, det är inte advent ännu, men stjärnor i fönstret kan man ju när man vill - för övrigt bestämmer man ju själv - och det här var ett av mina fönster i lilla ettan i Ystad. Det mot väster. Där bilarna står på bilden, där är Möllers bageri som ännu finns kvar, om än i lite annan form.
Det hände sig på Regementsgatan att en man i 35-årsåldern en gång knackade på mitt fönster och sa att jag borde ta ner ljusslingan. Nu var ju julen över. Då tänkte jag på mamma och på hennes tid i demensboendet. Mamma hade tagit fram elljusstaken och tänt den redan i maj och någon tyckte att detta var ju helt galet, så kan man ju inte göra.
"Jaha .., inte jag visste att det fanns en sån lag ..", sa mamma.
Jag sa att ljusstaken fick fortsätta att lysa hela sommaren ut om hon så önskade.
Så är det här också.
fredag 8 november 2019
Efteråt ....
Till alla rara vänner som skrivit och peppat i det föregående inlägget och på andra ställen också: så här blev det. (Många av er vet ju redan, ni som läser på instagram).
Jo, läkaren visade sig vara en vacker, mörkögd skönhet som heter Lynsey och hon var väl i trettiofemårsåldern. Men först kom en sköterska - som jag trodde var läkaren - och frågade om jag fyllt i hälsodeklarationen och det hade jag, allt utom vikten. Jahapp, då blev det till att gå en golgatavandring till ett annat rum och ställa sig på vågen. Det var kanske då som blodtrycket sköt i höjden likt en fyrstegsraket!
Nåväl, kvinnan jag trodde var läkare, det var alltså sköterskan och hon var rar och vänlig och så kom den mörkögda och presenterade sig och förklarade att det skulle bli operation redan på onsdagmorgon och då ska man ta bort den där knölen (som dom tror är en godartad knöl, men dom vill vara säkra) och så ska det väl kollas om där är celler som inte ska vara där, ja, nåt sånt. Jag måste inhandla en sport-behå och operationen blir under narkos (måtte jag i n t e må så illa som jag brukar!!) och om jag nu inte slår nytt kräkrekord efteråt, får jag åka hem på kvällen.
Det kändes bra alltsammans.
Jag har ju hela tiden talat om hur lugn jag känt mig och det HAR jag verkligen.
Men vad man känner och hur kroppen reagerar en helt annan sak.
Hela tiden, från det vi satt i väntrummet, var jag knallröd i ansiktet och när läkaren tog blodtrycket log hon och sa att oj, oj, oj .. då var det uppe i över 220!!
Jo, jo.
Så var det alltså med mitt inre lugn.
Efter att ha vilat en stund gick det ner till 180 .., och efter ytterligare tjugo minuter hade det totalt gått ner sjuttio enheter - och då sa hon att "ja, det är ju helt klart oron som gör det här .., det blir nog bra".
Så här är det a l l t i d när trycket ska kollas.
Inför operationen i Hässleholm senast fick dom invänta mitt lägre tryck .,. det gick till sist :)
Friherrinnan bjöd på kaffe efteråt och ytterligare någon timme senare, åkte hon, pv och jag själv (plus Shejken) till Skallkroken och såväl friherrinnan som jag själv tog ett dopp i ett iskallt hav (kan man tänka sig ..., fem grader varmt idag!) och hela underredet domnade av innan jag kom i land, men sen var det som alltid hur skönt som helst!
Bilden visar hur det såg ut efteråt.
Jag kan säga att det gick snabbt att få på sig kläderna.
Och jo, jag vet att många tror att detta är totalt vansinne, men det finns ju två som också vet att så inte är fallet: Cruella och Ulrika. Det är helt enkelt obeskrivligt och bättre rehab eller lugnande medel kan omöjligen finnas! Man blir så glad efteråt. Och lugn.
Vi satte oss mera i lä än på bilden och fick solen mot oss.
Glögg för pv och mig själv, friherrinnan som inte tycker om kardemumman i dom flesta glöggvarianter (men jag tycker nog att det mest är nejlika som ger smak) valde kaffe.
På slutet trillade friherrinnans älsklingsmugg ner i vattnet, men Räddningspatrullen kom såklart till undsättning och så var det problemet ur världen.
Ja, ungefär så har det varit.
Jag tänkte att lyckligare än så här blir man väl inte.
Och allt det röda i ansiktet försvann i ett huj!
Nu ska jag inte besvära er längre med allt detta.
För mig har det varit ett sätt att "skriva av mig" alla tankar som snurrat runt!
Kram till er alla!
Ja, verkligen! Från hjärtat en stor och varm kram!
Till alla rara vänner som skrivit och peppat i det föregående inlägget och på andra ställen också: så här blev det. (Många av er vet ju redan, ni som läser på instagram).
Jo, läkaren visade sig vara en vacker, mörkögd skönhet som heter Lynsey och hon var väl i trettiofemårsåldern. Men först kom en sköterska - som jag trodde var läkaren - och frågade om jag fyllt i hälsodeklarationen och det hade jag, allt utom vikten. Jahapp, då blev det till att gå en golgatavandring till ett annat rum och ställa sig på vågen. Det var kanske då som blodtrycket sköt i höjden likt en fyrstegsraket!
Nåväl, kvinnan jag trodde var läkare, det var alltså sköterskan och hon var rar och vänlig och så kom den mörkögda och presenterade sig och förklarade att det skulle bli operation redan på onsdagmorgon och då ska man ta bort den där knölen (som dom tror är en godartad knöl, men dom vill vara säkra) och så ska det väl kollas om där är celler som inte ska vara där, ja, nåt sånt. Jag måste inhandla en sport-behå och operationen blir under narkos (måtte jag i n t e må så illa som jag brukar!!) och om jag nu inte slår nytt kräkrekord efteråt, får jag åka hem på kvällen.
Det kändes bra alltsammans.
Jag har ju hela tiden talat om hur lugn jag känt mig och det HAR jag verkligen.
Men vad man känner och hur kroppen reagerar en helt annan sak.
Hela tiden, från det vi satt i väntrummet, var jag knallröd i ansiktet och när läkaren tog blodtrycket log hon och sa att oj, oj, oj .. då var det uppe i över 220!!
Jo, jo.
Så var det alltså med mitt inre lugn.
Efter att ha vilat en stund gick det ner till 180 .., och efter ytterligare tjugo minuter hade det totalt gått ner sjuttio enheter - och då sa hon att "ja, det är ju helt klart oron som gör det här .., det blir nog bra".
Så här är det a l l t i d när trycket ska kollas.
Inför operationen i Hässleholm senast fick dom invänta mitt lägre tryck .,. det gick till sist :)
Friherrinnan bjöd på kaffe efteråt och ytterligare någon timme senare, åkte hon, pv och jag själv (plus Shejken) till Skallkroken och såväl friherrinnan som jag själv tog ett dopp i ett iskallt hav (kan man tänka sig ..., fem grader varmt idag!) och hela underredet domnade av innan jag kom i land, men sen var det som alltid hur skönt som helst!
Bilden visar hur det såg ut efteråt.
Jag kan säga att det gick snabbt att få på sig kläderna.
Och jo, jag vet att många tror att detta är totalt vansinne, men det finns ju två som också vet att så inte är fallet: Cruella och Ulrika. Det är helt enkelt obeskrivligt och bättre rehab eller lugnande medel kan omöjligen finnas! Man blir så glad efteråt. Och lugn.
Vi satte oss mera i lä än på bilden och fick solen mot oss.
Glögg för pv och mig själv, friherrinnan som inte tycker om kardemumman i dom flesta glöggvarianter (men jag tycker nog att det mest är nejlika som ger smak) valde kaffe.
På slutet trillade friherrinnans älsklingsmugg ner i vattnet, men Räddningspatrullen kom såklart till undsättning och så var det problemet ur världen.
Ja, ungefär så har det varit.
Jag tänkte att lyckligare än så här blir man väl inte.
Och allt det röda i ansiktet försvann i ett huj!
Nu ska jag inte besvära er längre med allt detta.
För mig har det varit ett sätt att "skriva av mig" alla tankar som snurrat runt!
Kram till er alla!
Ja, verkligen! Från hjärtat en stor och varm kram!
Fredagmorgon ....
Sover dåligt natten mot idag, men tänker att det kanske var kvällskaffet som var orsaken.
Nåja, känner mig pigg ändå.
Vi dricker kaffe .., tar var sin macka .., harry får en också.
Småregnigt ute, men varmare än igår.
Jag säger till pv att senare idag, då fixar jag glögg och så, när han ändå ska till båten, tar vi oss ett dopp
Igår visades i Sydnytt (som vi råkat få in som "vår lokala kanal", till min oerhörda glädje! och friherrinnan förstår bara inte varför vi ändrar till Västnytt ,-) och där visades ett inslag som handlar om kallbad i havet (eller i någon sjö, det spelar ju ingen roll).
Många bloggvänner tycker nog att man är galen som ägnar sig åt sånt här, men nu börjar det blir åtskilligt mer accepterat.
Fyra och fjorton in i programmet kan ni själva se! Ett härligt litet reportage från Skåne blev det, med en lite filurig reporter.
Nu ska jag göra mig i ordning innan vi åker in till sjukhuset.
Ajöken, sa fröken.
Sover dåligt natten mot idag, men tänker att det kanske var kvällskaffet som var orsaken.
Nåja, känner mig pigg ändå.
Vi dricker kaffe .., tar var sin macka .., harry får en också.
Småregnigt ute, men varmare än igår.
Jag säger till pv att senare idag, då fixar jag glögg och så, när han ändå ska till båten, tar vi oss ett dopp
Igår visades i Sydnytt (som vi råkat få in som "vår lokala kanal", till min oerhörda glädje! och friherrinnan förstår bara inte varför vi ändrar till Västnytt ,-) och där visades ett inslag som handlar om kallbad i havet (eller i någon sjö, det spelar ju ingen roll).
Många bloggvänner tycker nog att man är galen som ägnar sig åt sånt här, men nu börjar det blir åtskilligt mer accepterat.
Fyra och fjorton in i programmet kan ni själva se! Ett härligt litet reportage från Skåne blev det, med en lite filurig reporter.
Nu ska jag göra mig i ordning innan vi åker in till sjukhuset.
Ajöken, sa fröken.
Dagens fönster ....
"Morgon i Trehörningsjö ...", skriver Cecilia N.
Och så blev det kväller på samma plats.
Tack Cecilia för ditt bidrag!
"Morgon i Trehörningsjö ...", skriver Cecilia N.
Och så blev det kväller på samma plats.
Tack Cecilia för ditt bidrag!
torsdag 7 november 2019
Inget uppringnings-id ....
Torsdag förmiddag.
Jag har tagit Harry på en längre promenad än vanligt; vi går Kvarntorpsrundan och först har jag solen i ryggen och det blir vansinnigt varmt och jag får ta av mig mössan och knäpper upp kappan .., möter en ung mamma med barnvagn (och litet barn) och vi säger att ååå, vilket härligt väder, men just inget mer. Hon är kanske ute i motionssyfte och då brukar dom nästan springa med sina barnvagnar.
När jag svängt av och klivit över A-stegen; det är där borta vid sommarstugorna (ser en äldre farbror gå omkring på sin tomt och hör ljudet av någon som sågar ...) ringer mobilen som jag har i kappfickan. Tar upp den och ser att på displayen står det "Inget uppringnings-id".
Bilden här ovanför, det var precis där jag stod.
Inget uppringnings-id.
Då anar jag.
Och jo, så är det.
Det är någon som presenterar sig som "Emily från kirurgmottagningen" och hon undrar om jag har möjlighet att komma klockan tio i morgon för att träffa kirurgläkaren och ta del av provsvaren.
Jag frågar om det inte är möjligt att få dom svaren via telefonen, men det går inte.
"Och så vill han ju undersöka dig", tillägger hon.
Kirurgmottagningen .., en läkare som vill berätta om provsvaren och undersöka mig.
Jag utgår ifrån att det då kanske blir operation.
Jag säger att det går bra .., och ringer sedan pv som sedan ringer upp och eftersom han är ledig på fredagar, ja, så gör han mig sällskap till sjukhuset.
Jaha, ja.
Vad känner man?
Jag vet inte, men jag tänker att näää, jag ska banne mig inte knäckas av oro!
Stannar upp och skriver på familjechatten och berättar.
Ringer friherrinnan - eller ringde hon mig ? - och hon säger att om jag vill, kan hon sätta på kaffe och så tar vi den där chokladkakan som är så god till, vad säger jag om det?
Jag säger att det blir utmärkt.
Nere vid lilla hamnen träffar jag en kvinna som är ute och stavgår. Lite småprat. Hon är nio år yngre än jag själv och arbetar i Falkenberg, på pallitativa avdelningen och stortrivs.
Havet ligger alldeles stilla .., ja, det är så svindlande vackert så det går inte att beskriva i ord!
Sen hemåt.
Harry får stanna hemma .., "matte kommer snart ...!" säger jag och tar sedan sikte på Steninge och friherrinnan har dukat fram ute i solhörnan och där sitter vi någon timme kanske, med solen mot kinderna.
Vad pratar vi om ..., ja, säg det? Lite om morgondagen.
Men också om allt möjligt annat.
Torsdag förmiddag.
Jag har tagit Harry på en längre promenad än vanligt; vi går Kvarntorpsrundan och först har jag solen i ryggen och det blir vansinnigt varmt och jag får ta av mig mössan och knäpper upp kappan .., möter en ung mamma med barnvagn (och litet barn) och vi säger att ååå, vilket härligt väder, men just inget mer. Hon är kanske ute i motionssyfte och då brukar dom nästan springa med sina barnvagnar.
När jag svängt av och klivit över A-stegen; det är där borta vid sommarstugorna (ser en äldre farbror gå omkring på sin tomt och hör ljudet av någon som sågar ...) ringer mobilen som jag har i kappfickan. Tar upp den och ser att på displayen står det "Inget uppringnings-id".
Bilden här ovanför, det var precis där jag stod.
Inget uppringnings-id.
Då anar jag.
Och jo, så är det.
Det är någon som presenterar sig som "Emily från kirurgmottagningen" och hon undrar om jag har möjlighet att komma klockan tio i morgon för att träffa kirurgläkaren och ta del av provsvaren.
Jag frågar om det inte är möjligt att få dom svaren via telefonen, men det går inte.
"Och så vill han ju undersöka dig", tillägger hon.
Kirurgmottagningen .., en läkare som vill berätta om provsvaren och undersöka mig.
Jag utgår ifrån att det då kanske blir operation.
Jag säger att det går bra .., och ringer sedan pv som sedan ringer upp och eftersom han är ledig på fredagar, ja, så gör han mig sällskap till sjukhuset.
Jaha, ja.
Vad känner man?
Jag vet inte, men jag tänker att näää, jag ska banne mig inte knäckas av oro!
Stannar upp och skriver på familjechatten och berättar.
Ringer friherrinnan - eller ringde hon mig ? - och hon säger att om jag vill, kan hon sätta på kaffe och så tar vi den där chokladkakan som är så god till, vad säger jag om det?
Jag säger att det blir utmärkt.
Nere vid lilla hamnen träffar jag en kvinna som är ute och stavgår. Lite småprat. Hon är nio år yngre än jag själv och arbetar i Falkenberg, på pallitativa avdelningen och stortrivs.
Havet ligger alldeles stilla .., ja, det är så svindlande vackert så det går inte att beskriva i ord!
Sen hemåt.
Harry får stanna hemma .., "matte kommer snart ...!" säger jag och tar sedan sikte på Steninge och friherrinnan har dukat fram ute i solhörnan och där sitter vi någon timme kanske, med solen mot kinderna.
Vad pratar vi om ..., ja, säg det? Lite om morgondagen.
Men också om allt möjligt annat.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)