Pö om pö ....

Det är väl ungefär så jag tänker .., att jag tar det lite pö om pö. 

Alltså har jag idag slagit in julklappar till minstingarna i våra familjer och till julklappsspelet i Skåne och kanske ytterligare någon. Så skönt att ha det klart. 

Och jag har ringt några samtal - ett till Malå till Nils-Erik som på Facebook skrev att han kommer att sitta ensam hela julen - det är ju hemskt! 

Och så till den rara kunden från affären i Ystad, hon som på julkortet berättade att hon blivit änka för en tid sedan ..., och ett samtal till hon som i november 1971 höll mig i handen när jag - omåttligt nervös - ringde för att få besked om huruvida jag var gravid eller inte. Den kvällen låg hon en stund i min säng och så bad hon en bön om att det gick en ängel kring vårt hus och bar på två förgyllda ljus. Jag glömmer det aldrig. Dagen därpå gick jag till det som då hette Tempo och köpte bruna babykläder i den minsta storleken. 

Men nu är det många år senare.

Mycket återstår på programmet. När pv kommer hem ska vi- lite senare - köra in till stan för det allra, allra sista. 

Och ikväll tänker jag göra Janssons och lite julgodis. 

Igårkväll tittade vi på det andra avsnittet som handlar om Ingemar Stenmark och hans karriär i slalombackarna. 

(Tre avsnitt, alla i tv4).

Vilken otroligt sympatisk människa han verkar vara! 

Och så finurligt av producenten till programmet att ta med hans gamla vänner bland konkurrenterna och likaså tränare och andra ., då blev det nog åtskilligt enklare för denne inte alltför talföre västerbottning att komma till sin rätt. Detta att känna sig trygg. Att allt inte enbart handlade om honom. Ska bli intressant att se det allra sista programmet.

Tittade även på Året med kungafamiljen. Ja, har vi nu ett kungahus, kan vi väl knappast ha fått bättre representanter på den posten. Skilsmässoryktena angående Victoria och Daniel togs upp, men utan kommentarer från dem det gällde och det var väl lika bra det. Kanske har det vänts blad även där.

I morgon lär det bli ont om tid, så jag säger redan nu:  T A C K - från hjärtat tack - för alla hjärtevärmande julhälsningar som kommit dråsande i postlådan, men även hälsningar via sociala medier! Allt lika välkommet! En riktigt God Jul önskar jag er också .., ni som mellan varven öppnar dörren till bloggen och tittar in lite nu och då! Så mycket glädje ni sprider! (Bilden här ovanför visar parkeringen innan havet .., idag, alltså.)

Dagens fönster ...

För många år sedan kom det här fönstret som vykort eller möjligen som just ett dagens fönsterbidrag och det passar väl som bäst nu i juletider?

Avsändare var Lisbeth i Stockholm, hon som hade bloggen Tankevågor. 

Jag säger än en gång tack Lisbeth! 

(När jag fyllde sextio, ringde L upp mig - jag har aldrig träffat eller pratat med henne - och så sjöng hon och hennes elever "Ja, må hon leva" och jag höll på att börja gråta, så rörd blev jag! Sån är hon.) 

Och så länge jag är i livet och har minnet i behåll, värmer det minnet mitt hjärta.

På flygplatsen ....

Det finns många saker jag uppskattar när det gäller att vara pensionär och en av dem, det är alla fantastiska tv-program som man har tillgång till. 

Idag har jag till exempel tittat på kanal 12 och den brittiska dokumentären "Heathrow", där man får följa arbetet på den här enorma flygplatsen utanför London. Det är inte klokt så intressant det är och jag är så fylld av beundran för flygplatspersonalen .., att dom klarar av all stress. 

I dagens avsnitt kunde vi följa kvinnor vilka arbetade med att checka in allt bagage och det var inga nådiga mängder! Här rörde det sig om passagerare vilka skulle till Dakka i Bangladesh och inte nog med att det var halva släkter som skulle resa tillsammans, det var jättelika mängder med bagage och alldeles för mycket vikt och somliga blev på dåligt humör när dom fick välja mellan att packa om väskorna och bättre fördela vikten - alternativt betala för överskjutande kilon -. 

Innan jag tackade för mig på affären, närde jag ju en dröm om att få se hur andra människor har det på just sin arbetsplats och det här blir ju nästan som ett studiebesök. Så tacksam jag är att syn och hörsel finns kvar och därmed möjligheten att följa såna här program.

Men nu har jag studerat tillräckligt för idag och ska ta mig an sillen som ska läggas in  .., jag ska dammsuga, torka halltrappan, plocka in enris .., och slänga ett överkast i maskinen.

Här och nu  och då ...

Detalj från den utdragbara sängen som min mammas morfar, Per-Olof Hansson, hade gjort på sin fritid. 

Det var han som var småskollärare i byarna uppe kring Dikanäs och mamma berättade så ofta om honom och hur oändligt snäll han var och hur hon och kusinen Arline fick huka under katedern där han satt och höll lektion och hur han, när dom började fnittra, hyssjade dem med ena foten. 

På nätet kunde jag ta del av följande, vad beträffar denne P-O Hansson, född i Kittelfjäll den 14:e april 1867. Föräldrarna hette Hans Jonsson och Anna Karolina. De hade, förutom P-O, fyra pojkar och fyra flickor.  

Jag saxar lite i texten. Så här och texten är hämtad ur Nils Erikssons bok Vilhelmina kommuns skolhistoria.

"På den tiden bedrevs emellertid en omfattande undervisning i hemmen. Detta gällde främst läsfärdigheterna så att alla barn skulle kunna läsa sin katekes och bibliska historia så grundligt, så att de kunde den utantill. Annars löpte de risk att icke bli konfirmerade. Läskunnigheten hade det goda med sig, att barnen kunde läsa allt de kom över.  

Nybyggarsonen P-O Hansson hörde tydligen till dem  som uppövat sin läsfärdighet och sitt minne långt utöver det för den tiden vanliga. När han konfirmerades i Vilhelmina, uppmärksammade konfirmationsläraren Lars Dahlstedt honom och övertalade honom att söka in vid länsseminariet, som då var förlagt till Norsjö. Dahlstedt lånade honom först 150 kronor och de medel han ytterligare behövde." 

// Det är - i alla fall för mig - så intressant läsning, men jag lägger ut mera i morgondagens inlägg.

Dagens fönster ....

Så här skriver avsändaren, som är annannan: 

"Sitter på ett Öresundståg i Malmö och väntar på sen personal. En ordinarie personal och en som är på inskolning efter att tidigare ha kört pendeltåg i Stockholm står och pratar arbetsvillkor i förarhytten. 

Jag går inte fram och hälsar men fångar fönstret lite diskret. Tänker att du skulle varit med och tjuvlyssnat på lokförarsamtalet!"

//Tack annannan! Någon gång har jag fått följa med där framme i lokförarhytten och så otroligt intressant det var! Och så helt annorlunda i jämförelse med att sitta som passagerare.  Vilka vyer!

Spridda skurar från en måndag i december ...

När jag handlat på Hemköp idag, upptäcker jag att pv har ringt. Jo, han berättar att han bitit av en tand i överkäken och står nu och väntar på bussen in till Halmstad, till Folktandvården på Nyhem. 

Jag säger att jag kan hämta upp honom, så kan vi ta en sväng förbi Clas Olsson efteråt och så blir det. 

Det här är övervåningen på vårdcentralen. Här finns även röntgenavdelning och diverse annat, och bakom ryggen där jag står, ligger tandvårdens lokaler.

En gång tidigare har jag varit där .., det var när vi för kanske fem år sedan drabbades av influensa och var sjukskrivna i veckor.

Hela tiden kommer och går människor och många kommer från andra länder och även om barnen som ropas upp är i tio, elvaårsåldern, följer föräldern med in i undersökningsrummet. Det kanske är det vanliga numera? Nästan ingen i väntrummet - förutom pv - har hängt av sig ytterkläderna. Själv sitter jag och läser en Svensk Damtidning från i höstas och intill mig ligger pv:s tjocka vinterjacka. Ett högt skåp med olika låsbara fack står i ena hörnet av lokalen .., så praktiskt, där kan man låsa in plånböcker och annat man är rädd om. Smart. 

Väntrummet är stort. Alla sitter långt från varandra.

Utsikten från det första våningsplanet. 

Runt den lilla gräsplätten i mitten av bilden, fanns idag rena skridskobanan. 

Hemåt igen. 

Nej, det visade sig vara rent omöjligt att köra upp på backen hos oss .., bilen bara glider. 

Pv hämtar en spade och hackar sönder isen .., slängde därefter ut sand på vägen och efter knapp en timmes kämpande, kunde han köra upp. 

Så här ser gräsmattan ut. 

Och här har hackandet tagit sin början.

Klockan är nu kring  21:30 och medan jag skriver detta, slängs ett öga på Aktuellt. 

Det handlar om Putins besök i Belarus. 

Amen.

Undrens tid och så vidare ....

Plötsligt händer det! 

Vännen Eva från Tyresö ringer och efter allt prat .., det som handlat om den senaste sjukhusvistelsen och om barnbarnet Erik som är hos dem och övar sig på matematik (Den Halvlånge, f.d. lärare på KTH, är icke allenast morfar, nej, han bistår Erik med matteträningen) och om vädret och om julkortet som kommit, ja, när allt det vanliga är avhandlat, säger Eva - denna förut så totalt icke-sportintresserade kvinna - att hon igårkväll tittade på finalen i fotbolls-VM. 

Det är knappt att jag tror mina öron! 

Jodå. Så var det. Middagen intogs inte vid matbordet, utanför fram tv-apparaten, allt för att inte missa något av matchen. 

"Och jag ÄLSKAR Messi! Han är så fin och det var så roligt att dom vann!" säger hon lyriskt. 

Det låter nästan som hade hon skådat ljuset. 

Och läser du här Eva, så vet att: I love you!

                          Måndagsfönstret ...

                  Fanns i min lilla 1:a och speglar sig i den affisch som jag en gång fick via tidningen Vi.

Fjärde advent och en massa dryckjom ...

Idag hade vi röjning av hyllorna i källartrappan. Trappan dit ner är brant, ja, i mina ögon närapå livsfarlig och på ena sidan av den, där finns fem hyllplan av trä och där har det under årens lopp samlats allt möjligt rat. 

På nedersta hyllan har det stått en hel hop med flaskor, varav kanske 90% visat sig vara icke-öppnade. Man kan fråga sig varför. 

Ja, en förklaring är väl att vi ytterst sällan dricker ren sprit, det är någon Martini när vi seglat och lagt till och pustat ut och samma sak med Jägermeister, som pv brukar bjuda seglarkompisarna på - även då när dagens seglats avklarats -.

Men allt det andra ..? Hur många år har dessa flaskor stått där på hyllan?

Där är en Tullamore whisky - kanske har den använts till Irish Coffee någon gång, för ingen av oss tycker om whisky; den får friherrinnan - och längst till höger här på bilden står en flaska tysk eller polsk vodka, en present från den polska familjen vars hund bet Harry i huvudet .., då, när han bara var valp, det var väl någon slags tröst i bedrövelsen.

En flaska champagne upptäckte vi .., och Gordon´s Gin (aha .., jag tycker ju om Gin & Tonic, men vi glömmer alltid bort att flaskan finns och kommer vi plötsligt ihåg att vi ju har Gin, ja, då har vi i gengäld glömt att köpa hem Schweppes tonicwater till), ungefär så är det. 

Alltså var det timligt stort sällskap med dryckjom vilka trängdes på hyllan. 

Dammiga flaskor som nu fått ny lyster. 

Bäska droppar måste vara inhandlad vid någon jul, påsk, eller midsommarhelg. Ingen av oss tycker om snaps, men när grannen Birgitta i höstas bjöd på surströmming, bjöds jag på Norrlands Akvavit, då tyckte jag om den och det berodde inte enbart på namnet.

En flaska med avlång och otroligt smal etikett, märkt "Apelsinvin, 1982", upptäcktes också. Det var pv:s mor Gunvor som tydligen agerat vintillverkare. 

För övrigt kan meddelas att Gunvor - som arbetade som kontorist - på dom flesta varor som köptes hem, märkte dem med inköpsdatum och pris. 

Nå, hur smakade hennes vällagrade apelsinvin?

Jo, efter att pv testat en slatt på tungan, åkte det i slasken. 

Nu är hyllorna torkade och rengjorda .., allt som inte ska vara där har sorterats bort .., och i skrivande stund är där riktigt prydligt i mörkret.

Måtte vi nu inte fastna i frestarens garn, ja, vad beträffar dryckjom. 

Nej, nu gäller det att vara ståndaktig!

Ajöken, sa fröken.

Dagens fönster ...

I det här huset - som förmodligen sett bättre dagar - bodde tydligen min mammas morfar och mormor en del av sitt liv. När bilden togs; det måste ha varit många, många år senare, tycks det övergivet. Tre personer står där till vänster och tittar på huset .., kvinnan eller mannen i mitten pekar upp mot husgaveln .. en hund tittar mot fotografen. 

Mammas morfar hette Per-Olof Hansson och mormor Charlotta, f. Westerlund.

När jag köper potatis .....

... blir jag stående en stund och funderar på om det ska vara mjölig eller fast potatis till frestelsen.

Intill mig står en kvinna i min ålder. Kort, mörkt hår. Påminner lite om min mamma. 

"Hej, du verkar vara lite av en potatisexpert .., vad tror du, fast eller mjölig potatis till Janssons?" säger jag. 

Kvinnan ler och vet besked. Jo, men hon använder den fasta sorten. 

Det blir kanske en halv minuts prat, möjligen det dubbla .., men jag känner på en gång att jag tycker så mycket om henne. 

Det känns som om vi har nycklarna till varandras hjärtan. 

Visst är det förunderligt, detta att ibland behövs inga omvägar.

Allt klickar.

Dagens fönster ...

... blir ett fönster från Plockton i nordvästra Skottland .. ett samhälle med tropiskt klimat, sa en av hotellgästerna där vi bodde för en natt (i ett mögeldoftande rum ...)  i den här staden nära havet.

"Ja, dit måste ni åka .., det är inte långt härifrån och ni ångrar er inte!" fortsatte han. 

Så det gjorde vi. 

Och det var vackert och vi satt på stranden och slängde en bit bröd till en lurvig hund som gärna ville smaka av vår lunch. På väg tillbaka till bilen upptäckte jag fönstret och det fina vykortet. 

Sånt som gör hjärtat varmt ...

Jo, när man på SVT:s nyheter råkar titta på ett reportage från Hudiksvall, där elever på ett teknikprogram - tillsammans med påhittiga lärare - har satt samman (läs: svetsat med mera)  femtio mindre kaminer, vilka ska skickas till Ukraina. 

Tomrummet i kaminerna fylls med powerbanks, ljus och pannlampor - allt sponsrat från lokala företag -. 

Hurra för sånt här! Ni har min fulla beundran, ungdomar!

Dagens fönster och DN:s quiz ...

Juli 2016. Vi klev på tåget vid stationen i Edinburgh och detta var vad vi såg från vår horisont. Det tycks ha varit ett knepigt korsord som mannen i den rosa skjortan ägnade sig åt .., oj, så han funderade!

Och intill oss satt ett kortspelande ungt par från Skottland, vilka aldrig besökt London .., men nu var dom på väg. 

Att resa med tåg är bara så trivsamt! 

Så till veckans Nutidsquiz. 

Vid 6-tiden plingade det i min mobil. Jaha, då förstod man .., pv var klar och nu skulle jag få resultatet! Så var det också, men jag höll på att trilla ur sängen när jag såg texten - 7 rätt -! Var det möjligt?  Om pv har sju rätt, då har jag nog inte mer än fem, tänkte jag och blev aningen orolig. 

Men dra på trissor .., jag hade 9 rätt! Fel på fråga 7 (Europafrågan). Gissade vilt på trean.

Ja, jag är jätteglad för mina nio och ska fira detta med en lussekatt. Pv är inte fullt lika glad :).

Ajöken, sa fröken.

Spridda skurar från landet Halland ...

I fjorton år har jag känt pv (tiden rusar iväg!) och i drygt tolv år har jag varit bosatt i landet Halland, men aldrig har jag varit med om en sån kyla och halka som under den här veckan! 

Det har ömsom snöat, regnat och frusit på och att gå ut med Harry är i sanning spännande, inte enbart för att vi såg en helt underbart vacker räv, nej, ska man komma hem med livet i behåll, eller utan att ha brutit något ben?

Så här ser det på vår altan. 

Som synes har julgranen tagits in, men ännu inte klätts. 

Igårkväll blev det liten före-jul-träff hos Ecke och Britt inne i stan. 

Där känner sig Harry hemma och alldeles väldigt gärna vill han hoppa upp i soffan, men okej då, "jag kan väl lägga mig under bordet då", tänker han nog. 

Och när Britt kom med en wienerkorv att kalasa på, ja, då glömde han t.om bort Ecke, han som i vanliga fall är den stora favoriten.

Så lättköpt kan en hund vara. 

Innan dess hade vi varit ute vid "Hallarna" - på Biltema - och hittar man inga julklappar där, då är det illa ställt.

Pv hittade i alla fall vad han sökte.

Det blev ett par trivsamma timmar tillsammans. 

Britt hade gjort Janssons, men eftersom pv inte är någon sillälskare, fick han en slags egen Janssons gjord på kalkonköttbullar. Jättegod var den! 

Allt möjligt diskuterades, inte minst deras installation av solceller! 

Att någon - som om fem år kan fira 100-årskalas - läser på allt om solceller och därefter bestämmer sig för att "ja, detta ska vi satsa på!" och gör det och har stenkoll på hur mycket dessa celler har sparat in till dem, ja, det är för mig så fantastiskt.

Nu har deras villa ett perfekt läge mot söder, det spelar förstås in, men ändå. 

Vi pratade också om detta att vara blind. Pv hjälpte till att ta in deras julgran och Ecke sa att .. , ja, om ljusen kommer upp eller inte betyder ju inget för honom. 

"Det är lika svart oavsett vad ...", sa han lite leende. 

Att ha förlorat synen .., fy, så hemskt.

Dagens fönster ....

... fångades under någon av dom där härliga dagarna i Berlin just innan påsk och kanske tänkte jag inte på just fönster när bilden togs .., mer på floden Spree och människorna och detta att på vissa träd hade löven börjat slå ut. 

Och så hade jag ju besvär av en hälsporre och kunde inte gå många hundra meter förrän jag fick sätta mig - om där nu råkade uppenbara sig en bänk att sitta på -. 

Bara en stund, sen upp igen! 

Å, så jag tyckte om dom där dagarna och även boendet, det som var så spartanskt. Mängder av ungdomar bodde där, många var på skolresa och en grupp kom från England. Och på innergården fanns en förskola med hojtande småttingar som gick på rad och lyste upp tillvaron med sina reflexvästar.

Här ett vykortsställ vid Prenzlauer Allé, det var där vi hoppade på och av spårvagnen. 

Har jag inte sagt det förut, så säger jag det nu: jag älskar vykort som är lite annorlunda. 

Inte bara vyer över slott eller som i Malå - över kommunalhuset eller minigolfbanan -, dessutom med fotografens skugga över det sistnämnda.

Köpte jag något vykort? 

Kanske inte.

Detta eviga vykortsskrivande, då, i ett annat liv. 

Nu hamnar bokstäverna här, på bloggen, eller på instagram. 

Bilden togs i Grekland .., i staden Rethymnon, tror jag. Vi hade tagit en sista-minuten-resa med Spies resebyrå och efter en vecka fick vi byta boende .., det var rena skräcken den första tiden. 

Ja, det här blev - som så ofta annars - tankeflykt.., från Dagens fönster till vykortsskrivande. 

Nu ska jag dricka upp kaffet. 

Ett nyöppnat paket Arvid Nordquists Gran Dia. Det är lycka det.

Jag bestämde mig tidigt ...

Nej, i år skulle jag dra ner på julkortsskrivandet. Kanske skulle jag inte skicka ett endaste ett?

Meddela på Facebook bara?  Och kanske sätta in motsvarande summa till något behjärtansvärt ändamål. 

Jo, det tänkte jag. 

Gjorde jag det? 

Nej, men betydligt färre än tidigare år.

Man kan också - och det har gjort - skicka julhälsningar i form av digitala gåvokort. Till exempel till Operation Smile,  UNHCR .., Individuell Människohjälp .., Amnesty International, Erikshjälpen,   Hjärnfonden ..., Hjärt och Lungfonden  , ja, där finns många att välja på .

Själv har jag valt Operation Smile och UNHCR.

Och om någon nu får ett julkort av mig och inte har skickat ett eget, så gör det inget. Ingen behöver sucka och tänka "oj, nu har jag inte skickat till henne .., hjälp, nu måste jag ...!" 

Nej, det måste man absolut inte!

För mig är det här med julkorten ren och skär terapi och ett sätt att emellanåt få känna sig lite kreativ.

 Och så ett kvällsfönster ....

.... från Hornsgatan på Söder i Stockholm. 

Den som fångade denna härliga vy, jo, det var grannen Annelie, som väl bodde där innan sommarstugan här nere revs och så byggde Annelie ett helt annat slags sommarboende, ett som min son tycker är "jättehäftigt".

Tack rara Annelie!

    Män som sjunger ...

Jo, jag har tipsat om den här dokumentären tidigare, men gör det återigen. S o m  jag tycker om den! Programmet handlar om ett gäng herrar där dom flesta har fyllt åttio och mer än så och alla bor dom i Wales, övar i sin kör en gång per vecka och så får man följa deras tillvaro - mest handlar det om sjungandet -. 

Det handlar också om körledaren - en härlig kvinna som verkligen betyder mycket  för dem alla -. 

Filmen är gjord av Dylan Williams som är son till en av herrarna, han som står näst längst till vänster och var nittio år när filmen spelades in. (Hans tillvaro hade liksom tippat över styr). Upptäckte reprisen igårkväll och lägger in en länk till den, om någon är intresserad. Filmen kan endast ses i Sverige.

Här kan man läsa lite om handlingen.

"This humorous and melancholic portrait of a Male Voice Choir begins when the filmmakers’ father, widower Ed, 90, sells the family home and arranges his own funeral. His only remaining solace is Tuesday night practice, but with an average age of 74 and suffering a hemorrhaging of the bass section his beloved choir is facing a crisis of its own.

They must act or face extinction. So the hunt begins to find ‘brown haired men’ in their 40s and 50s who can take the choir forward. As their search intensifies we come closer to them. Whilst Ed finds new meaning, Merf deals with his own bad news by focusing on the Choirs revival and Gwyn laughs at his prostrate cancer diagnosis and walks on the wing of a plane to raise money. Finally, they raise themselves and travel to Northern Ireland to perform for the first time in 20 years."

Sååå sevärd, tycker jag.

     Dagens fönster ....

..... fanns i min lilla 1:a i Ystad. 

Det där fåret som mest liknar en råtta om nosen, fick jag av min syster i Australien.