Ett aftonfönster från Kiev ....

 

Det var för exakt tio år sedan som AP besökte Ukrainas huvudstad, då i ett jobbärende. 

Då såg det ut så här.

 Ner och upp .... 

Efter akut insjuknande i måndags (för såväl pv som för mig själv) med våldsamt illamående med allt vad det innebär och hög feber för pv och total kraftlöshet, är vi nu på banan igen. Halleluja! 

Och jag säger bara det: vilken lycka med underbar granne som ringer och frågar om det är något vi behöver ha hem från affären! Tack Annelie!

När man mår dåligt, kan en Skogaholmslimpa och rökt medwurst vara PRECIS det man trånar efter - något vi aldrig köper i vanliga fall -. Lägg till detta varm choklad i älsklingsmuggen .., det är tröstefika rakt av. 

Låg i morse och lyssnade till Europapodden där olika länders ekonomi togs upp. Det låter kanske inte så intressant, men var det verkligen och jag blev så imponerad av programledaren Caroline Salzinger som var så skärpt på det här området! Inbjuden var även SR:s ekonomireporter Kristian Åström, som är fenomenal på att förklara hur det ligger till. 

På Sveriges Radio råder numera "Hela havet stormar", nu, när de olika korrespondenterna ska bytas ut. Ginna Lindberg löser av Cecilia Khavar i USA (blir säkert jättebra!), Kinapoddens programledare Axel Kronholm som jag för övrigt tycker har skött ledarskapet med den äran, han blir plötsligt korrespondent i Bangkok med ansvar för Sydostasien och var det inte någon som skulle till London ...? Ja, det blir intressant att följa detta. 

Tittade på brittiska "Inside the Ambulance" igår och däerefter var det ett liknande program - "Ambulansen Australien" -. Det som slog mig var att det mesta såg så mycket mer modernt ut i det senare programmet .., och att ambulanspersonalen "down under" verkade betydligt mer vältränade. Nåväl, det kanske bara vinklas åt det hållet. Och jag vidhåller fortfarande, att mer vänlig personal än de som arbetar åt NHS (åtminstone dom som vi får följa) kan omöjligen finnas.

    På besök i ett museum i Australien ...

... året var 1986 och minns jag rätt så var det i Melbourne, föll jag pladask för den här målningen, gjord av den svenske konstnären Johan Krouthén (1858-1932) född i Linköping, där han också slutade sina dagar. I museéts butik fanns målningen som affisch och det visade sig bli ett sjå att få hem affischen i sin avlånga pappförpackning, men det ordnade sig och väl hemkommen till Malå, kom den lille gossen att hamna inom glas och ram och jag tyckte så oändligt mycket om den! 

Vi hade tavlan i vardagsrummet och jag blev lika varm inombords var gång blicken vandrade åt det hållet. Så fantastiskt fint fångat .., känslan av hur gott gossen sover .., skorna och händerna, ja, allt.

Av en händelse upptäckte jag nu på morgonen att Nationalmuseum i Stockholm har en utställning med titeln "Trädgården - Konst och natur under sex sekler" och där lär något av Krouthéns alster finnas med.

Det kanske vore nånting för mig?

Utställningen pågår fram till den 7:e januari 2024.

Dagens fönster ...

"Här fixar dom din symaskin!" skrev fönsterfångerskan i Porto. 

Bra att veta! hälsar madamen som numera sällan närmar sig en "máquina de costura".

Och stort tack för alla fönster du fångar i flykten!

Återbördade .... 

Jo, så är vi åter på hemmaplan, efter två intensiva dagar i landet Skåne. Såååå trevligt alltsammans! 

Kom ner fredag och bjöds på lunch och där var även Tommy, Karin och Lykke (hunden) och jag tänkte på vilken lycka det måtte vara för småttingar att känna sig såå älskade av så många! 

Lördag trädde vi i tjänst vid tiotiden och det kan jag säga .., att när sonen kom hem vid tre och Maja vid fyra, då var vi tämligen slut på som artister. 

Hur många gånger som helst bytte vi "body", dessa så finurliga klädesplagg där man knäpper dem i grenen, men hjälp, så bökigt när den som är sju månader ideligen kräks upp välling eller annat och hela rubbet ska tas av! 

Och när bytte jag en bajsblöja senast?  Det måtte i alla fall vara flera år sedan! Nåväl, det gick bra. 

Den som nu är minsting  är en bestämd liten herre som inte låter sig krusas .., nej, han tittade med ytterst allvarsam min på oss nykomlingar och allra mest på Harry, men vänta bara., efter en heldag tillsammans var det andra bullar, då var vi riktiga vänner.  

Vi sov i Elliots rum, i hans våningssäng. Där uppe - i ensamt majestät - tronade pv .., medan jag delade den bredare underslafen med Elliot och Harry.

Annat trivsamt? Jo, att jag delgetts en HEMLIGHET, en hemlighet som var så hemlig så jag egentligen inte vet riktigt vad den handlade om, men jag lovade dyrt och heligt att inte avslöja den. 

"Bara du och jag farmor ...", sa gosse som snart fyller fyra år.

För övrigt bjöd Skåne på gröna gräsmattor, strålande solsken, några snöflingor, men mest av allt: en känsla av att ligga veckor före oss. 

Kanske kändes det allra mest när vi på väg hem närmade oss Halmstad och passerade åkrar täckta av snö. Inga kolossala mängder, men det var i alla fall vitt. 

Och i Gullbrandstorp såg vi t.om snödrivor!

Möttes av en glad Sigge som kom från växthuset och strök sig runt benen och jamade och hade sig. 

Fåglarna fick frön .., jag vattnade sticklingarna, samt alla frön som kommit i jorden (än en gång tack, Kristina!), pv satte sig vid pianot och övade och övade (den där konserten nästa söndag ...) och själv däckade jag på soffan. 

Nu eld i kaminen. Kollade i bloggens arkiv och såg att samma datum 2012, hade jag sett och hört såväl lärkor, som strandskata och tofsvipor. Ja, det var då det.

 Idag fyller ..... 

... världens bäste Rexxie 60 år! 

Grattis du alltid så vänlige  och omtänksamme Anders! Hoppas att du fått en på alla sätt och vis fin födelsedag! 

(Det fina lilla broderade hjärtat kom tillsammans med en underbar bok som Rexxie skickat - bara så där spontant !)

Dagens fönster ...

Här kommer ännu ett fönsterbidrag från den där jättefångsten ; den som legat och deppat och väntat och väntat. 

"Loja" står det på fönstret och när jag googlar, tycks det vara någon slags designbutik ...?

Adressen är Rua de Miguel Bombarda 207 i Porto och här kan man få ett smakprov på deras utbud.

Sååå mycket läckra möbler och inredningsdetaljer, tycker jag.

Och den som hade håven redo var annannan.

Det tackar man för!

   Dagens fönster ..., veckans quiz och lite till.

 ..... fångades igår hos klockmakaren i Falkenberg. 

Detta är alltså vad han ser från sitt lilla arbetsrum .., Ätran som rinner förbi. Det slog mig när vi passerade över Tullbron att Ätran är betydligt mera strid än Nissan, som vi ju ser här i Halmstad.

Och så veckans quiz: "Nu Elisabet har du slagläge ..., jag hade åtta rätt", sade pv nu på morgonen. 

Efter frukosten hämtade jag mobilen och tog mig an eländet. Hoppsan, nu hade DN moderniserat det hela, så där så man ser direkt om det avgivna svaret är rätt eller fel - det var bra! - och jag fick samma resultat som pv, men vi hade fel på olika frågor. Jag svarade fel på det här med deklarationen, samt på frågan om lagförslaget. Vad pv missade, har jag ingen aning om. 

Ordquizet .. där hade jag 10 av 12. (Fel på fråga 5 och 10).

Nu ska jag hoppa in i duschen, pv ska å Vägtrafikföreningens vägnar träffa Lennart och titta på en karta över ett område här i närheten och vi räknar väl med att vara i Skåne vid ettiden. Å, så roligt det ska bli!

 Bevingat besök och lite till ...

Promenaden. 

Först ner mot parkeringen, sen norrut in i hästhagen .., sitta på en mossig sten och bara njuta och Harry intill. 

Han sitter nära-nära och puttar lite med sin högra framtass på min arm. Aha. Han vill bli gosad med. Så då gör jag just det en liten stund 

Därefter går vi rakt ned mot havet, vinklar norrut - havet på vår vänstra sida - och så tar vi höger och då kommer man till stigen som löper uppför åsen. 

Den är kämpigare än man tror, särskilt när det är halt och när snön  har frusit. 

När vi når toppen, då brukar vi slå oss ned på en slags berghäll och så sitter vi där och tittar ut mot havet och världen, den som ligger rakt framför oss. Men inte idag. Nu bara fortsätter vi .., förbi grinden som smäller när den dunsar igen .., förbi Johanssons stora hus där elgrindarna nu stått öppna hur ofta som helst .., vidare förbi Stora Hus där pv brukade ha privatundervisning i matematik .., där är hästhagar på vår högra sida .., och sist av allt har vi Stora Stensjö (det gamla "godset") med ännu fler hästhagar och på lagårdstaket (numera till hälften täckt av solceller) sitter ett stooort sällskap kajor och tjattrar. 

Nu är det nära .., bara över lilla bäcken och där är Ecke och Britts infart och så är vi hemma. 

Hängde ni med? 

Efteråt, slår jag mig ned i solstolen (den som man steglöst kan tippa bakåt) och Harry lägger sig på gräsmattan - den lilla plätt som tinat upp - samtidigt som jag lyssnar till Kinapodden. Programledare är Axel Kronholm. Vilken röst han har! 

Småfåglar flyger ideligen fram och tillbaka och pickar i sig frön. Jag räknar till tre rödhakar, några talgoxar, blåmesar (somliga är sååå små!) .., nötväckor förstås och där är koltrastar som alltid ska ha företräde, särskilt herrarna, vilket irriterar mig. 

En liten tita - osäkert om det är en tall, - eller entita - hälsar också på. 

Och högt uppe i en björk nere vid vägen, ja, där sitter två kråkor och höjer sina röster. Ett ständigt kra-kra:ande är det och aldrig tidigare har jag sett eller hört så många kråkor som den senaste tiden. 

Pv har ringt. Han berättade att rektorn på den skola där han vikarierat i flera månader, gull-ber och vill ha honom tillbaka. 

Eller: eleverna vill! 

(En liten handskriven lapp ligger på hans skrivbord. Där står att han är den bäste ma/no-läraren dom haft och "du har ett hjärta av guld". En liten molekyl har även ritats dit.)

Aj, aj. Kommer han någonsin i livet att kunna säga nej och att han faktiskt vill bli pensionär på heltid. 

Jag tvivlar. 

När jag för tretton år sedan meddelade chefen i Ystad att jag ville säga upp mig, erbjöds jag dubbel lön i tre månader, bara jag stannade kvar under sommarmånaderna. "Tack, men nej tack" , svarade jag. Återstår att se hur det går med husets herre. 

Dagens fönster ...

Nu kom det ju en hel svärm fönster från madamen i Porto .., fönster vilka har legat och känt sig aningen övergivna .., alltså plockar jag upp dem lite nu och då. 

Den här fina fönsterbilden blir "nu". 

Så enkel och så vacker är den, tycker jag.

Kvinnodagen ....

... men också födelsedagar, bland annat för Inger i Skellefteå som för några veckor sedan fått ny höftled. 

När jag ringer och gratulerar säger hon: "Ja, jag har just duschat och sitter naken på en stol och maken ska hjälpa mig på med kläderna", så det blir ett superkort samtal.

Inger, f.d. kulturredaktör på hemtidningen Norra Västerbotten och alltid så rar och omtänksam.

Även Ingela (ursprungligen från Malå), numera boendes i Skellefteå, har födelsedag idag. 

Båda damerna är starka kvinnor och i mina ögon bra representanter för den här speciella dagen. 

Jag tycker att jag har vuxit upp med idel starka kvinnor. Mamma förstås, men även mormor och mina mostrar .., kusinerna inte minst .., mina två systrar .., och inte att förglömma barndomens alla tanter; Margaretha (bibliotekarie på vars köksbord det alltid låg mönster från tidningen Burda) och det var Elsy och Marianne och kompisen Evas mamma Dagny som rökte Bill cigaretter utan filter. Och så mammas arbetskamrater på sjukstugan hemma: Anna-Lena, Hildegard, syster Gull-Britt och barnmorskorna Maud och Aina - Aina var för övrigt född uppe i fjällvärlden -. Och så  grannarna: Tant Ann-Britt (vårdbiträde på sjukstugan) .., och Sylvia (som alltid skrattade så gott och var gift med gruvarbetaren Sigfrid. Dessutom hade hon tre söner, varav den äldste - Eilert - blev min äkta man, ja, när jag var sex, sju år. Den glada Sylvia blev således mitt livs första svärmor.)

Mina egna döttrar är också starka kvinnor. Orädda. Eller rädda, men vågar ändå. Inte det minsta kan jag ta åt mig äran av att ha fostrat dem på något särskilt sätt, det är nog mera genetiskt betingat .., eller så har dom fostrat sig själva.

Varför en bild på Harry just den här dagen, kanske någon undrar? 

Ja, varför inte? 

Idag har han gjort matte sällskap i timmar utomhus. Först promenaden nere vid havet och sen in i hästhagen och såå tungt var det att gå och ont i höften fick jag, men det gick ju över. 

Slog mig ned mot västersidan och har suttit där  l ä n g e, med solen mot ansiktet. Harry ville gå in och det var någon timme senare som jag tog bilden av honom. 

Passade på och sådde tomatfrön vilka var en gåva från Kristina i Helgerum (frön av sorten Ponderosa) och kände mig glad och tacksam - och nu står flera små förkortade mjölk/yoghurtförpackningar i köksfönstret och bidar sin tid. Tack Kristina! 

För övrigt? Har talat med P-O, ungdomskompis sedan tiden i Lycksele. Då var han min allra bästa vän. Fick idag ett sms av honom där han frågade hur det stod till och jag ringde upp och det blev en bra stunds surrande. P-O är ett år äldre än jag själv (han gick i parallellklassen, jag började skolan vid sex års ålder) och vi har exakt samma humor. Numera är han såväl morfar som farfar och drabbad av sjukdom, som så många andra. 

"Ja, den har spridit sig ..., och påverkar höftleden, så kanske blir det operation?" sa han. 

Det märks att ens bekanta och en själv har blivit äldre. 

Krackeleringen har tagit fart.

    Dagens fönster ...

    Döm om min förvåning när jag ikväll, halv tolv, upptäcker att den här madamen skickat flera            fönster vilka jag helt har missat! Men ett av dem - som var sänt iväg lite senare - det fixade jag att få upp och det var det här .., ett "kvällsmatfönster", skriver hon.

Tack annannan! Sååå glad jag blev!

Här och nu ....

En lugn och fridfull dag. 

Skickar postens vykort, sådana som man gör själv, väljer egna bilder (om man vill), till en inte alltför hög kostnad. Tjugotvå kronor, närmare bestämt. 

Pv kontaktar Trafikverket angående ärenden som rör Vägföreningen, men den han vill prata med, är inte anträffbar. Det blir ett mejl i stället. 

Själv kokar jag cowboysoppa; ett storkok. Det räcker till lunch till oss båda, samt att fylla två halvliters Siaglassbyttor. 

Perfekt, nu är det bara att ta upp och värma när andan (läs: hungern) faller på. Innehållet idag: stekt köttfärs, spetspaprika i bitar, liksom vitlök, gul lök, kikärtor, vita bönor, en hel del potatis, stjälkselleri och fänkål, vatten, lite grädde och en skvätt kalvfond. Oregano och cayennepeppar, plus salt som kryddor. Klippt bladpersilja över det hela när det hamnat i tallriken. Underbart gott!

Bilden: ny duk på trädgårdsbordet. Vit och fin. 

Och pv gör sig redo för att köra in till Halmstad. Det ska handlas på ÖoB (solrosfrön till småfåglarna) och lite annat och så är det ju sångövning. 

På almanackan har jag skrivit in viktigheter. 

Torsdagmorgon och fram till klockan 13.00 ska pv hämta och ta hand om Edvin, då förskolan är stängd och på eftermiddagen är det dags att åka till Falkenberg med väggklockan som är så underbar. 

Så här stod det i sms:et som kom tidigare idag:

"Nu har jag möjlighet att ta din klocka. Hör av dig när du har möjlighet att lämna den. Hälsningar Urmakarn." 

Å, så spännande det ska bli att höra om han tror att den ska gå att få igång! Går det inte, så överlever jag det också. Den är så fin som den är, där den hänger på väggen .., alltid i blickfånget när jag sitter och skriver. 

Och om det nu går .., undrar hur klangen är när den slår? 

Ja, ja. 

Den som lever får se.

Dagens fönster ...

... fångades av mig själv och detta är fönstret som vetter mot havet till. 

Mot väster, alltså.

Gaveln som skymtar i blått, är Ecke och Britts lillstuga, som inte längre är gul. 

Som jag saknar den färgen, som var så mycket "varmare". 

En annan sorts polis ...

På Instagram idag: Ett fotografi av en man och en kvinna som håller upp en inramad bild. 

Bildtexten lyder, bland annat så här: "Per och Birgitta håller upp en bild av sin son Andreas. Den 30 juni 2021 skjuts 33-årige polisen Andreas Danman ihjäl i Biskopsgården Göteborg. Det första polismordet på nästan 15 år." 

Där är två kommentarer. 

Det här är den ena: " ... sin son Andreas." Possesiva pronomen.

 "Från det ena till det andra, del II .....

Från vårkänslor till detta. 

Nåväl, vi var ju varnade. Först ringde friherrinnan och berättade om vilket oväder som skulle drabba oss i södra Sverige och så tog ju SMHI, Yr, Klart och tv:s väderlekspresentatörer vid, så ingen kunde vara ovetande. 

Vaknade vid femtiden och lade genast märke till  t y s t n a d e n. 

Tittade ut genom fönstret och hela världen var vit. 

Och helt slut på solrosfrön till fåglarna har vi! 

Har skivat ett par röda äpplen och lagt ut till dem, och det kan jag säga, att där är det slagsmål om godbitarna.

Precis när jag tänkte trycka på "publicera", kom den här bilden insusande från äldsta dottern. 

"Kommer du ihåg ...?" skriver hon. 

Jo, jag kommer ihåg. Det var då hon hade kört ner från Stockholm för att hjälpa pv och mig själv, då, när vi var så sjuka i covid. 

En av dagarna - innan jag hamnade på sjukhus - kom hon med Ekströms kräm (som var det enda jag fick i mig), men hade även rostat en skiva vitt bröd, brett på smör, samt pudrat med kanel och socker. 

Förfärligt onyttigt förstås, men ack så gott!

Aldrig i hela mitt liv hade jag upplevt en sådan delikat smörgås! Ett glas kallt vatten med is, fanns tydligen också med.

Det här måste ha varit en av de sista dagarna jag var hemma ., så totalt kraftlös och slut på. 

Ja, det var ett elände. Livet blev inte riktigt detsamma efteråt, fortfarande kan kraften plötsligt - och helt oväntat - bara tacka för sig och försvinna, men det må vara hänt .., man lever ju i alla fall.

Dagens fönster ... och lite till. Eller mycket.

Och fönstret speglar sig i väggen och skänker ljus åt väggklockan - den som jag tycker så oändligt mycket om - så där så jag knappt kan tänka mig att lämna den till klockmakaren, herr Glamheden, i Falkenberg. 

Det finns inte en pryl i det här huset, som jag är så förtjust i, som just klockan.

Tittade igårkväll på ett så intressant program på svt.play, "Kirurgi på liv och död" var titeln och det här var det första av minst tre avsnitt. 

En varningstext om blodiga scener finns i början av avsnitten och det behövs nog, för här var det minsann djupdykning bland kroppens olika organ. Huvva, så många ruskiga sjukdomar man kan drabbas av! En man visade sig ha en elakartad tumör som vägde 7.5 kilo i sin buk .., en annan hade cancer i struphuvudet .., en kvinna en tumör i underlivet och som tittare fick man dels "lära känna" patienterna utanför sjukhusets väggar, men även följa med under själva operationerna. 

Här syns sjukhuset - The Royal Marsden Hospital - beläget i London och lär vara ett av världens främsta cancersjukhus. 

Det är alltså där operationerna utförs.

Och så här kan det ut se ut när den enorma tumören ska plockas ut - inte helt utan bekymmer -. Oj, så imponerad jag är av läkarnas mod och självtillit. Det  k a n  ju trots allt gå fel. 

Att titta på ett sånt här program, är för mig lika fascinerande som när jag - sittandes på ryamattan i vardagsrummet hemma i Malå - bläddrade i mammas läroböcker från sjuksköterskeskolan. Där fanns även en stor, tung bok med färggranna bilder över all världens sjukdomar (tyckte jag i alla fall då, som åtta-nio-tioåring) och intresset har således hållit i sig. 

Numera sitter jag dock inte på en ryamatta (designad av Ingrid Skerfe-Nilsson), utan i soffan Ektorp. Tänk, att man kan minnas namnet (på designern) så många år senare! Här finns en länk med bilder till hennes alster - eller i alla fall - hur hon tänkte sig dem. (Den  mattan som heter "Slitrya" och går i blått, hade jag mer än gärna haft!) Ryamattorna vilka mamma "knöt", gick alltid i antingen blått eller grönt. Jag minns nålen; kraftig och böjd .., undrar varför det kallades att man "knöt" en ryamatta?

Här en länk som visar hur man "knöt" en ryamatta. Ja, nu förstår jag, det blir ju en knut.

Såja, då har man avverkat ett stycke tankeflykt också. Från  Dagens Fönster till Vasalopp, till bukoperationer, för att avsluta med ryamattor! 

Nu ska jag ta Harry på långpromenad i solskenet!

Från det ena till det andra ...

Vilken dag! Först Vasaloppsmorgon och dag och Emil Persson tar hem segern och det är första gången på tio år som en svensk vinner! 

Den sista kilometern kan jag inte längre sitta stilla i fåtöljen och jag hejar och hejar och när det är upplopp, hade jag kunnat ge tusen kronor för att få stå vid staketet i Mora och ta emot vinnaren. 

Å, vilken känsla det är! 

Sen blir det 5-milen i VM och lika spännande då och Harry blir förskräckt och fattar inte vad som tagit åt matte. 

Efteråt är jag mentalt utmattad, men sååå glad.

Ringer min skidintresserade syster i Skåne och vi pratar en stund; enbart om skidåkningen. Och glädjen.

Mellan varven har jag tagit Harry på sedvanliga rundor. Strålande sol, men kallt i vinden .., så där som skåningarna alltid säger. Har följt pv i vasalopps-appen och när han kom i mål efter nio timmars skidande, var det en timme  längre åktid än vad det brukar vara. 

"Det var kanon i början, men sen blev det dåliga spår ...", säger han. 

Bra jobbat pv! 

Tänk, han som haft över trettio elkonverteringar under årens lopp och nu är så pigg och kry! 

Ja, en glädjens söndag har detta varit och som lök på laxen kan jag berätta att Britt idag ringde och meddelade att Ecke har fått komma hem från lasarettet, ja, jag fick t.om prata med herrn. Oj, så raspig han lät i rösten, men den räckte ändå till att lovorda den svenska sjukvården och all vänlig personal och så var det förstås ljuvligt att åter vara hemma hos hustrun.

Nu ska jag titta på Mästarnas Mästare, där bland annat Nils van der Poel är en av deltagarna.

Bilden har som vanligt inget med texten att göra, annat än att den gör mig glad.

Olikheter ...

Igår, när jag besökte affären i Haverdal, blev det väldigt mycket prat om de nu så höga priserna på bland annat frukt och grönt. 

Tomater, gurka, blomkål, paprikor, potatis, morötter, äpplen, sallad, ja, det är enklare att säga vad som INTE ökat i pris! 

Dock .., är såväl frukt, - som grönsaksdiskar välfyllda och fina.  Det är dom uppenbarligen  i n t e  i många brittiska butiker! 

En av orsakerna lär vara att en stor del av grönsakerna odlas i växthus och nu, med skyhöga priser på uppvärmningen av dessa växthus, har många lagt ned produktionen och få har förhandlat med odlare i andra länder och så blev det så här. 

Så olika kan det vara.

Dagens fönster ...

Sista fönstret från Ordrupgaards museum på Själland. 

Konstnärens namn är Jesper Christiansen och det var madame Hedgren-Jörgensen i Trelleborg som så påpassligt hade håven med sig. (Lägg märke till hur den gula färgen på hustaken, även finns med på bordslampan, längst uppe på dörrkarmen och på detta som jag inte vet vad det är, som ligger på bordet och liknar klädnypor, nästan.)

Tack Kerstin!