Vykort från Emma ...

Emma - barnbarnet - och pojkvännen Fabian är på långresa och första stopp blir Hanoi. 

Här var det lunch för trettio kronor. 

"Är det okej om jag lägger ut bilden på bloggen?" frågar jag. 

"Jaa ...", blir svaret.

Har jag tur kommer det nog några fönster också under resans gång. 

Tack du rara Emma!

Dagens fönster ...

Från Babsan i Roslagen kommer här ett fönster som bidat sin tid .., kanske deppat lite och undrat om det var helt bortglömt.

Men nu .., nu ska det vara på plats!

Det är hallfönstret med pynt, skriver B.

Tack Babsan!

 Lucia ....

I vanliga fall brukar jag titta på SVT:s lucia-sändning, men i morse var jag för trött och låg kvar under täcket. 

Jag hade suttit uppe länge och börjat titta på danska serien "Morden i Helsingör" och eftersom danska serier ofta håller så hög klass - enligt mitt sätt att se det - så hade jag rätt stora förväntningar. 

Nej, det var ..., underlig intrig och stolpigt prat. Roligt ändå att återse Peter Gantzler från tidigare filmer, däribland "Italienska för nybörjare". 

Det är tjugotvå år sedan den filmen hade premiär och såväl herr Gantzler som undertecknad har förändrats sedan dess ,-).

Det var rösten och kroppsspråket jag kände igen honom på. 

Tittade på det första avsnittet och så lite på det andra, men gav upp. Därav tröttheten. 

För övrigt kan väl ändå inte någon enda Lucia-produktion slå den som sändes under pandemin från Jukkasjärvi i Norrbotten? Där stod lucia och hennes tärnor och stjärngossar ute i det fria och det var kallt och mängder med snö och outsägligt vackert. Tyvärr visas den sändningen inte längre. 

Hade planer på att köra till Varberg idag, men väntar tills på lördag, då det är så krångligt att hitta parkering där, särskilt när det är torghandel på gång. Kanske - men bara kanske - att Sonja gör oss sällskap och så kan vi ta en fika på något konditori efteråt. Det vore trevligt.

Dagens fönster ...

Så här skriver avsändaren, som är annannan: 

"Inga dåliga fönster i huvudbyggnaden! 

Ludwig-Maximilian Universität, München."

// Tack! säger jag. 

Och vidare tänkte jag ..., oj, så vackert det är med VALV!

Dagens fönster ...

Ena dagen duggregn och slask. Nästa morgon tar sig solstrålar in genom köksfönstret och solen har då lyckats ta sig lite-lite-lite ovanför platån rakt söder om vårt hus. 

Egentligen är det som en mindre ås, men på vissa ställen är den så tvär och brant, så där så ramlar man rakt ner, kan det ta en ände med förskräckelse. Själv vågar jag aldrig gå riktigt, riktigt nära kanten.

Vissa av dörrarna i den gamla delen av huset är gamla och fanns här redan när pv blev husägare. 

Jag tycker sååå mycket om dem och om dörrhandtagen också!

Till vänster om dörren sitter eller hänger en inramad affisch med motiv av Sven Ljungberg. Det är en svartvitt katt som behagfullt spatserar på en äng och följs av en hel hop skator, vilka kanske tror att den svartvita katten också tillhör gruppen. 

Visserligen är jag själv barnsligt förtjust i den tavlan, men det finns en som är ännu mer glad i den och det är lille Viggo! Som han tittar på kissen och på fåglarna och så spännande är det ju .., för undrar just vad som ska hända?  Ska skatorna picka lite på katten, eller kan den fortsätta sin promenad helt obekymrad?

En gammal bild som egentligen är för mörk. I verkligheten är den lite ljusare. På många av Ljungbergs tavlor av sktaorna, skymtar Lagan i bakgrunden. Ja, familjens bostad låg ju alldeles intill vattnet och där ligger nu Ljungbergmuseet, väl värt ett besök om man har vägarna förbi, 

På nätet hittar jag andra tavlor av samme konstnär. Perfekt fångad uppsyn av såväl herr eller fru Skata, som av katten.

På loppis i Ljungby stod jag och höll i en exakt sådan här litografi och lika urblekt, så den hade jag gärna haft om den varit i bättre skick. 

Hör ni tjattret från skatorna?

Jag gör det i alla fall. ”

Men allra finast ändå, är väl den här! Ack, ack, ack om det kunde göras affischer även av denna!

Minns ni Inga-Britt ...?

I lördagens "Vad har ni för planer för dagen ...?" (på instagram) skrev Cruella/Helena att hon bakade pepparkakor och lyssnade till Kvartalspanelen. 

Själv följer jag diverse poddar .., USA, Kina och Europapodden (mycket elände som tas upp, men jag tycker ändå att dom är värda att ta del av!), plus Radiokorrespondenterna, såväl Ryssland som Mellanöstern. 

Men Kvartalspanelen ..., vad var nu det för någonting?

Googlade och fann detta och lyssnade nu på morgonen. Programledare är Staffan Dopping (som alltid med så behaglig radioröst) och gäster var Lars Leijonborg, Håkan A Bengtsson och Inga-Britt Ahlenius. 

Det var det sistnämnda namnet som fick mig att ägna 29 minuter av morgonen till lyssnande och det var riktigt intressant! (Är man prenumerant för 99:-/månaden, blir det 56 minuters lyssnande).

Inga-Britt Ahlenius  .., denna fyrbåk av redighet och icke-inställsamhet - ja, enligt mitt sätt att se det - och det var evigheter sedan jag hörde henne!

Det här ska jag lyssna till fler gånger!

Dagens fönster ...

"Hej!

Det här höghuset i kvarteret intill vårt tycker jag faktiskt är riktigt lyckat om man jämför med de vanliga grå kolosserna. 

Här har man tagit ut svängarna lite mer med olika glasytor, ett trapphus som ändrar färg, när ingen passerar. (Annars är det vanligt ljus.)

Men det hade kunnat vara ännu snyggare. Från början var det det, då den första fasaden var vackert svart. Men det godkände inte de som godkänt bygglov. 

Hela fasaden fick göras om. Till grått istället. Vet inte vad det är för "fel" på stadsarkitekter ibland.

Hej svejs!"
//Tack Bert! säger jag. 

Beslutet ....

Den som ännu inte - men tänker titta - på avsnitt 9 av GVFÖ (Norge) bör sluta att läsa här.

Så var det då dags för det näst sista avsnittet av Gifta vid första ögonkastet - den norska varianten -. 

Ja, alldeles enkelt är det inte. 

Par 1. Där är mannen förälskad i kvinnan, men hon hittar hur många fel som helst på honom - nej - det var ingen bra matchning. Där  är jag bombsäker på att det blir njet från hennes sida. 

Par 2. Det är kvinnan med det vackra, mörka håret och som skrattade så mycket till en början och där den tilltänkte - eller han som blev hennes make - är den mest tystlåtne man jag någonsin skådat. Jag tycker ofta att han är på gränsen till ohyfsad, men har säkert goda sidor också. När kvinnan gärna vill ha grönsaker i handlingskorgen, surnar han till och slänger demonstrativt ner rotselleri, broccoli och annat som bara dimper ner i korgen. Nej, det blir ingen fortsättning, tror jag. Hon saknar bekräftelse. Han tycker att det är jobbigt med kameramän i huset. Ja, vad hade han väntat sig, när man anmäler sig till ett tv-program?

Par 3. Dessa trodde jag verkligen på, men kvinnan tycks bli allt mer osäker.  Precis som nr 1-kvinnan, saknar hon motstånd och oroar sig över att mannen inte tar tillräckligt med initiativ. Ikväll kom hennes "familj" (såg ut som bröder, men var inte såväl hon som maken enda-barn?) på middag och det visade sig att dessa män var jägare och såg ut att ha en slags pondus, på ett trevligt sätt. Jämförde hon elektrikermannen med dem? Eller var "bröderna" (jag reserverar mig) helt enkelt mycket tryggare i och med syskonskapet och att dom kände sin syster. 

Nu mot sängen! (Bilden togs i småbåtshamnen i Limhamn och fönstret sitter i dörren till dusch-huset. Supersmart idé med de genomskinliga människorna ....!)

Dagens fönster ...

Ett fönster som fångades av Monet ..., det var i mitten av november och fönsterfångerskan skymtar minsann i fönstret!

//Tack Monet!

Nobel och lite annat ...

En söndag fylld av skidåkning och skidskytte  och det blir glädje och besvikelser, men så väntar ju Nobelprisutdelning och det är enbart glädje. 

Detta är vad jag tänker på: Jo, att kungen ser så förskräckligt sur ut mellan varven, nästan ARG och att produktionen kändes aningen hackig .., inte så där superproffsig som tidigare. 

Enligt mitt sätt att se det, stack två talare ut. Den ene var Heiner Linke som höll tal till fysikpristagarna och den andra var Kerstin Enflo som talade till ekonomipristagaren Claudia Goldin (som satt sååå fokuserad och tycktes lyssna så uppmärksamt). 

Kronprisessan tycktes trött .., Carl Philip hade kortare hår än vanligt .., och kungen tyckte att Silvia skulle lämna podiet före honom, men det tyckte inte hon. 

Nu blir det middag och senare ikväll bankett.

Dagens fönster ...

På väg in i kyrkan igår .., blev det tvärstopp när jag upptäckte fönstret. 

Det är gott om vackert tegel i Halmstad och inte minst inne i Nicolaikyrkan! 

Insidan är långt vackrare än utsidan. Den senare ser så brunsmutsig ut .., nej, den är inte lockande. 

Här kan man titta in, om man vill.

På förlossningen ...

Så är den här lördagen-på-stan avklarad och det gick ju bra. Lite trist mat på den indiska restaurangen bara och dessutom inte riktigt varma rätter. 

(Det var buffé).

Vid halv tre gick jag till Nicolaikyrkan och fick bra plats, nästan längst fram. 

En halvtimme senare tog julspelet sin början och kören där pv är med, sjöng lite i bakgrunden och på bilden ser ni den havande Maria i mitten, hennes syster Monica till vänster och Josef till höger om dem. 

Denna Monica litade inte riktigt på att det var Gud som var far till barnet .., nej, se hon visste nog hur det låg till, jo, jo.

Här står Jesus moster - alltså Monica - och ropar och frågar om det finns någon barnmorska eller läkare i publiken och vilken tur, det fanns verkligen en barnmorska som kunde förlösa det lilla barnet.

Det finns knappt ord för hur trivsamt  det här är .., och så mycket glädje och så många skratt, bland såväl aktörer som publik. Ny föreställning i morgon, även med kören.

I vapenhuset stod en liten krubba och den var så fin .., men väldigt liten. 

En krubba skulle jag vilja ha, det måste jag leta efter.

I min barndom fanns ingen sådan, inte hos grannarna heller, så vitt jag kan komma ihåg. 

Och tänk, så fint det hade varit med lite halm däri!

Natten mot idag ....

.. hade jag svårt att somna. 

Jag var så otroligt pigg och låg och snurrade hit och dit i sängen. Harry hade dessutom - klart och tydligt - markerat att "nä, i natt tänker jag sova hos husse!", vilket gjorde att det det kändes aningen ensamt. 

Funderade på vad jag kunde tänkas lyssna till och valde till sist "Känsligt läge" i P1. Där är Ujje Brandelius programledare och jag tycker att han är så bra i sin roll! 

Nu tänker ni kanske .., "ååå, Elisabet, hon är då så deppig av sig, nu ska hon lyssna till såna här dystra historier", men jag upplever det inte alls som enbart deppigt .., det är ju så här livet är. 

Den här serien handlar om minnet - på olika sätt - och ja, den ligger som en liten våt filt över mig, denna rädsla att drabbas av samma elände som mamma. 

Lyssnade på tre avsnitt rakt av .., och tänkte på hur olika människors liv är.  Jag tänkte också på hur modig U.B är .., han vågar ställa även ..., ganska obekväma frågor. Och i det här avsnittet "Jag förlorar mig själv", avslutar han på ett sätt som .., ja, det är sååååååå fint.

Här en länk till programmet om någon är intresserad. 

T a c k  Ujje Brandelius och tack även till producenten Emmy Bergkvist på Munck Studios.

Annat som fick mig att nästan trilla ur sängen!!!

Detta! 

Trodde först att det var en gammal notis .., ja, från flera år tillbaka! Frsökte hitta ett datum, men det står ju "Idag", vilket var igår. Det är alltså så det är. 

Dagens fönster ...

Så här skriver avsändaren som är en madame i Roslagen, med kort, superlockigt hår och ben som liknar spiror: "All in redan 6:e december. Det har aldrig hänt förr!" 

Tack Babsan!

När allt är relativt ...

Ja, det finns trots allt värre exemplar.

Tv-tips ...

Först blev det På Spåret och därefter valde jag att titta på Nobelpresentationen av årets medicinpristagare, nämligen Katalin Karikó och Drew Weissman. 

Vilket helt  u n d e r b a r t   program! Och vilka livsöden! 

Och vilka målmedvetna människor!

Här finns en länk om någon fler vill titta på programmet och kanske röras till tårar.

Bilden visar en av pristagarna, Katalin Karikó, som flydde från Ungern, kom till USA och allt vad som sedan hände. Inte enbart solsken för en forskare; inte ens nu, när hon och kollegan tilldelats Nobelpriset. Programmet kan ses i hela världen.

Fredag, men inte den trettonde ...

Lugn morgon. Frukost för mig själv. Har redan kvällen innan  - dvs, igårkväll - förberett allt som vanligt, återstår att tända ljus och elda i kaminen. 

Därefter blir det promenad med harry och nere vid parkeringen möter jag INTE Tre Vise Män, men väl två ..., och det blir lite surr. 

Harry känner igen dem och lullar fram och låter sig gullas med. 

Igår var det Stig som kom promenerandes; han är väl i mitten av de åttio, men ser betydligt yngre ut och bor på andra sidan kustvägen. Innan pensionen arbetade han som elektriker.

Stig har stegräknare och tävlar mot sina barn, han har haft minst en hjärtinfarkt, men kämpar på. 

Vid husen närmast havet möter jag två äldre-äldre kvinnor,  den ena går med stavar, den andra bär reflexväst. Långt innan vi möts hör jag deras prat .., dom kommer gående nerför en backe och jag hör skratt och tänker att det låter så trivsamt.

Mera småprat. "Badar du fortfarande ...?" frågar en av dem. 

Det är nog sju, åtta år sedan - om inte mera - sedan friherrinnan och jag själv hamnade i Hallandsposten, det var då ett reportage om kallbad och detta tar liksom aldrig slut .., många tror att vi ännu badar veckovis! 

En av kvinnorna säger att hon tycker om att vinterbada, men har vissa kriterier som ska uppfyllas: Det ska vara soligt och vindstilla och det är minsann inte ofta en hallänning har sådan tur, säger hon leende.

Nu, någon timme senare, vankas skidskytte från Österrike. Intill mig ligger Sigge och en bit bort Harry. Jag undrar hur många gånger vi som har katt draaaaar längs svansen på våra katter .., så där nerifrån och upp? Alltid när Sigge kommer nära mig i soffan, blir det först svans-gos och därefter vilar han ut med kinden mot min vänstra hand.

Dagens fönster ...

 

 

Ljuslyktan var en present från en då väldigt ung Emma. Jag älskar den! (Och nej, hyacinterna var från något tidigare år .., årets är ynkliga och pyttiga just nu).

Utanför Matöppet i Slöinge ...

Sällan har jag sett en i mina ögon så underbart vacker julgran, som denna. 

Ni skulle se Malås julgran som står på torget .., det mest anskrämliga jag skådat! Den ser rent bedrövlig ut. 

 

 Så här schangdobel (eller inte) ser alltså granen ut hemmavid. Den tycks ju nästan deprimerad. 

Bilden togs av världens finaste före detta brevbärare Barbro Lundmark hemma i Malå.  

"Tror den kan delta i tävlingen Sveriges fulaste gran ...", skriver hon på Facebook 

Nu har jag pratat med henne och frågat om lov att få visa hennes bild, jo, inga problem!

"Du ska veta, att om kvällen, då det är mörkt, då är den riktigt fin, ja, när man inte ser den så bra!"sa hon och vi log, pv och jag själv.

Och så kom snön ....

Så tyst det blev. Det märktes på en gång, då, när jag i morse öppnade fönstret. 

Alldeles tyst var det. Och ljust och fint. Får snön bara ligga kvar, är jag hur nöjd som helst. 

Pv, som i vintras någon gång vurpade med cykeln i nysnön, tog nu den nytvättade bilen till Gullbrandstorp. 

Jo, men det känns som en bra dag, det här också. 

Har surrat läääänge med Kent, numera i Kristianstad - tidigare Växjö -. Det är inte ofta vi hör av varandra, men pratet löper hur lätt som helst. 

Så blev det ens stund prat med friherrinnan som kände sig trött och slut på. För några dagar sedan dråsade hennes granne - tillika väninna A-M - framstupa nerför trappan hos friherrinnan och det slutade med ambulansfärd till sjukhuset. Är det inte Lena som dråsar i backen, så är det kompisen! Tack och lov inga frakturer, men oj, det hade kunnat sluta hur illa som helst! Vi pratade om julfirande, om Sven-Arnes (älskad morbror till Lena) begravning och lite annat.  

Och där uppe på kullen skymtar det gula huset. I sommar har jag bott här i fjorton år. 

Det är rent ofattbart hur fort tiden går! 

Om fyra år - om man nu lever då - har jag bott här lika länge som jag bodde i Ystad. Det är ju ännu mera förunderligt.

Sånt kan man tänka på den snöiga torsdagen i december.