Första gången jag kom till pensionatet och skulle träffa fler av pensionatvärdens släktingar än hans mamma och bröder, var jag rejält nervös.
Det var mycket som hade hänt i mitt liv just då .., mamma hade nyligen dött .., min australiensyster låg medvetslös på neurologen i Australien .., och själv hade jag just brutit handleden.
Och nu skulle det bli bjudning hos pensionatsvärden och jag kände mig kanske inte så trygg och inte visste jag ju hur starkt vårt förhållande var - egentligen - och så pinsamt då att möta den motsatta sidans släktingar och sen kanske allting bara rasar!
Ungefär så tänkte jag.
Och så kom då den där dagen .., och bilar körde upp på gården och ut kom alla släktingarna och det togs i hand och hälsades och bland alla släktingarna fanns Sonja.
Det är hon som är på bilden.
Sonja, som är gift med pv:s morbror, Gösta, har arbetat som distriktssköterska och kanske påminde hon mig om mamma eller om sjuksköterskor i allmänhet och denna Sonja var så glad och varm och hon tittade genast på min handled och lade om bandaget som inte var som det skulle och så frågade hon hur det var nu, ja, hon visste ju att jag inte längre hade någon mamma.
Tänk, jag tyckte om henne från sekund ett.
Hon är varm och omtänksam och alldeles helt underbar.
Precis så är det med Sonja Pehrson.
6 kommentarer:
Jag läste nu Ditt inlägg här och jag förstår Dig precis!!!
För min del fanns ingen Sonja men istället en "brorsminstatjej" med en pruttkudde som hon busade med som fick mig att skratta gott!
"Det enkla är alltid det bästa!"
Vad kan det bero på att vi blir så här?
Ingen aning men vi är väl såna... *L*
Det är härligt med människor som Sonja, som du beskriver så fint. Som kan få alla oro att bara rinna av.
Man känner ofta det direkt när man möter dem.Jag tänker på en sån person när jag läser ditt inlägg. Styrka. Visdom. Närvaro.
Turtlan: Men jag kan förstå hon som är jag, ja, den där oron.
Kanske för att jag hade varit tillsammans i 34 år med mina barns pappa och det är inte alldeles enkelt att komma in i en ny släkt eller familj och extra nervöst är det ju om man kanske inte, just då, vet hur starkt förhållandet är?
Då vill man inte dra på för mycket.
Sen kom sommaren och jag tillbringade ju hela maj månad i Halland och nu vet jag på ett annat vis ..-)
Sven: ja, det är det VERKLIGEN.
Och jag tycker att det är så förunderligt det här att man så på en gång får den där känslan.
Människor som Sonja behöver ingen portkod till ens hjärta.
Ingen nyckel.
Dom bara kliver rakt in ., tittar sig omkring och slår sig ner i hjärtats finsoffa och sedan blir dom kvar där.
Mmm...jag bara njuter av ditt språk och vad du skriver. Usch, vad tramsigt det där lät, men så är det
christina: ååå, vad jag är impad av vad du har lärt dig när det gäller bloggande!
Att lägga in filmsnuttar har jag ingen aning om hur man gör!
(Tack för snällorden ..)
Åh, dina personbeskrivningar är guld värda: tack!
Skicka en kommentar