"Aldrig allvarlig" ...?
"Optimist"?
Njaaa, det där vill jag nog syna.
En mig ganska närstående herre - jag nämner inga namn -har i någon veckas tid haft ont i sitt högra öga.
Kanske har han fått en flisa eller nånting sånt som liksom borrat sig fast och mannen i fråga tycker att det är väldigt irriterande.
Han gnuggar och gnuggar och blinkar och har sig och i minst sju dagars tid har mannen vars namn jag inte tänker yppa, vittnat om detta sitt elände.
Så jag erbjuder mig schangdobelt att leka doktor, ja, det vet vi ju alla hur trevligt det är ..,. och har man en tjugoveckors kvalificerad utbildning såsom vårdbiträde i ryggen, ja, då tycker jag nog att mannen - hädanefter kallad patienten - borde känna sig trygg och lugn.
Det gör han inte.
"Ja, men tänk själv ..., jag är faktiskt utbildad till vårdbiträde .,. jag kan det latinska namnet på såväl lårben (femur) som skenben (tibia) för att inte tala om vadbenet (fibula), ja, även på självaste hjärtat (cor).., och likaså nyckelbenet (clavicula)..., och som vore detta nu inte tillräckligt ..., så har jag å arbetets vägnar fått lära mig livräddandets grunder .., ja, skulle min ögonundersökning rendera i hjärtstopp hos patienten så kan jag ordna det också ...., du kan känna dig helt lugn!" säger jag och viftar med en liten topz, för nu har jag ju tänkt undersöka det sargade ögat ..., ja, faktiskt känner jag mig redan som en ögonläkare och ångrar storligen att jag inte slog in på läkekonstens välbetalda bana.
Patienten, som enligt lappen på kylskåpsdörren aldrig är allvarlig,tittar på mig med det friska ögat och tycks väldigt allvarsam, faktiskt på gränsen till sträng.
Och jag viftar lite med mitt undersökningsinstrument.
"Nå ...?" undrar jag.
"Nååå, tänker ni ...?" fortsätter jag.
Men ack, tror ni att patienten hyser sådan tillit till det legitimerade vårdbiträdet så han öppnar sitt öga för undersökning?
Är det vad ni tror?
Jaså, det tror ni inte.
Då tror ni alldeles rätt.
Han vägrar.
Han säger att det där fixar han själv.
Alldeles allvarlig är han dessutom.
Jo, jo.
Nu vet man det.
Så var det med den tilliten.
Patientens namn?
Nää, kommer på aldrig på fråga!
Här håller vi minsann på tystnadsplikten!
Vid tangentbordet ..., Elisabet Nilsson, leg. vårdbiträde/kassörska.
8 kommentarer:
Han har nog tittat för djupt ett par kassörske/läkarögon!
Lägg in honom på Ektorps vilosoffa.
Det är så himla intressant, det här med att "våga" eller inte "våga".
(Kanske inte rätt ord...?)
Men jag menar det här med att det som känns "lätt som en plätt" för en människa - är så "in i norden" svårt för en annan.
Att låta dig undersöka mina ögon skulle jag inte vara det minsta osäker inför, men däremot att gå ombord på en segelbåt (och åka med) eller sätta mig på en cykel och cykla flera mil, eller spela och sjunga inför andra - det skulle jag göra med stor tvekan (ev ångest).
Ibland kan jag nästan bli lite full i skratt åt saker som andra inte "vågar", men som jag själv tycker är ingenting - och i nästa stund kan jag tänka om mig själv; - äsch va dum jag är som inte "vågar" det där.
Tänk vilken tur att vi är olika och kan komplettera varandra!
Ha en fin vecka E!
Jag sitter här och flinar brett medan jag läser :-D
Han ville väl behålla synen såklart!
Nu när han hittat dig. :-)
Jag tror inte att jag heller skulle låtit mig vårdas av en med en över 30 å gammal vårdbiträdesleg, som dessutom inte praktiserat yrket på nästan lika många år. Nej, då hade nog jag, om det nu hade gällt mig, valt att lita till kroppens egenläkningsförmåga. En väldigt underskattad del av läkarvetenskapen, vill jag tillägga.
Tur att det inte gäller mig...
PV
*skrattar*...vilken fegis...eller så är han särdeles förståndig ;O)
Han behöver nog träffa Dr Böhlander
Se till så att dr Böhlander omedelbums skickar en remiss till en annan närbelägen doktor så att den envisa patienten får kolla upp detta skavande.
Problem med ögonen skall man inte negligera!
hälsar
sträng Mari
Skicka en kommentar