Mamma på rehabiltering.
Det var ett par år sedan.
Den unge läkarkandidaten visade henne en otrolig respekt och mamma tittade på honom med sådan varm blick och hon skärpte sig allt vad hon kunde och svarade vettigt på hans frågor.
"Jag ser att du har varit sjuksköterska .., att vi har varit som nästan-kollegor ..?" sa han och mamma log.
Och han frågade henne om tiden i Sydamerika.
Mamma försökte verkligen.
Efteråt, när han hade lämnat rummet, slog hon händerna för ansiktet och grät tyst.
Så kämpigt hade det varit att hålla fasaden uppe.
Man undrar ju verkligen var dom tar vägen, alla dom som har gått före?
Var finns dom?
Ser dom oss?
Inte en enda gång har jag känt nån slags närhet .., att mamma skulle ha visat sig eller ..:?
Aldrig.
Och jag vill så gärna tro att det fortsätter .., att det inte bara tar slut .., att där finns en annan dimension .., det är vad jag vill tro.
Jul .., river upp känslor.
Så är det.
10 kommentarer:
Uvva Elisabet, så jobbiga tankar men tankar som man själv har.
Jag har heller aldrig känt att pappa har varit närvarande i mitt liv, annat än som minnen, efter att han dog i höstas.
Fast vet du, jag är så tillfreds med att vi är som blommorna, växterna i naturen. Att vi ingår i en kretslopp av liv och död, och att det liksom räcker så. Ingen är unik, alla är unika.
Hon finns i dig, Elisabet. Utan henne, inte Du. Så går mina tankar när jag tänker på min Far. Utan honom, inte jag. Saknaden anfäktar mig stundtals något alldeles makalöst.
Ser med tillförsikt fram emot kursstart. Ska bli så trevligt! ;):)
christina: ja, så är det ju. Och jag har inget behov av att leva i evighet. Det är inte så jag menar ..-)
bettankax: jag är just i färd med att lägga upp kursprogrammet. Vi fikar väl efter varje avsnitt? Tack, det låter bra.
Stora tankar där svaren inte går att finna, vi kan bara tro.
Men nu blev jag nyfiken på vad det är för kurs du planerar?
Självklart fika! Varför inte "kurskaka" Milano? Karlsbadersnurror med kardemumma är inte heller så dumt. Jag tycker vi kan ha flera sorter.
Elisabet, jag tror att så länge du minns din mamma, finns hon.
Jag minns min pappa, och det räcker för mig. Christinas svar är även min syn på livets gåta och det räcker för mig.
Men visst finns saknaden..
Kram!
Jag tror ju absolut på att vi går vidare till något, att vi finns omkring de vi älskat. Om man märks eller inte kanske är olika från fall till fall.
Jag tror att din mamma håller lite koll på dig, men hon har nog fullt upp, också. Hjälper andra även där hon är nu. :-)
Och det BettanKax (vink vink till Mormor!) skriver är så fint. För precis så är det, det tycker jag också.
Jag saknar mormor något så hemskt kring jul. Dels för att hennes födelsedag är den 21/12 och dels för att jag bor i hennes hem och pyntar med en del av hennes julsaker. Så otroligt många minnen som omger mig hela tiden. Det är både skänt och jobbigt.
Fast jag har bott här i över 3 år nu, så händer det ofta att jag när jag kliver in gemom ytterdörren flyttas tillbaka och väntar mig att mormor ska sitta vid köksbordet.
Och varje år tänker jag fortfarande, i någon sekund innan jag minns, att i år ska mormor få x eller y i present/julklapp.
Kram på dig, allra finaste!
Dina tankar blir mina tankar nu när jag läser och jag får tårar i ögonen av saknaden av min mamma som gick bort för ett år sen strax före jul. Jag tror att det är som bettankax skriver, utan din mamma, inte Du. Ibland lägger jag mammas pläd om mig. Vi får vårda och utveckla den delen av oss.
Varma omtankar från Nicoline
Innan mamma dog så trodde jag kanske lite att jag på något sätt skulle kunna känna hennes närvaro, sen efteråt, när hon var död...
Näpp. Ingenting. Nada. Ingen kontakt.
Varma hälsningar!
Men tänk, jag har känt deras närvaro, både min mammas och pappas men det tog många år innan jag förstod att det var så.
Men de stunderna när någon av dem funnits nära är också stunder när jag varit som mest sårbar och skyddslös. :-/
Skicka en kommentar