Mitt i alltsammans, just som vi ska ha frågesport, dyker pv:s underbara mamma Gunvor upp.
Hon bor inte långt ifrån vandrarhemmet och nu har hon tagit en promenad och smajlar stort och säger att ..."ja, jag har inte någon blogg, men jag kan vara styrelseordförande i föreningen ...".
Och efter ytterligare en stund reser hon sig upp och säger att hon ska berätta en historia.
Ja, faktiskt .., en liten fräckis.
Och det är precis vad Gunvor gör.
Alldeles totalt ljuvlig är hon!
Och så ska man räcka upp handen ., men jag kommer knappt ihåg frågan?
Jo, det är alla som är endabarn eller storasyskon som ska hålla upp sin ena hand.
Endast tre småsyskon finns bland hela skaran; qi .., Gunnar i Vaplan och jag själv.
Pv är mellanbarn och kanske Per-Erik också?
(Nej, Per-Erik är endabarn och det är Anitha också).
Just som vi gjorde detta, kom en bil körande förbi.
"Halleluja!" ropade jag på skoj.
Kanske trodde bilisten att detta var en underlig sekt.
Och det är det ju.
Sen blev det middag.
Gunnar blir schangdobel bordskavaljer till Gunvor och det blir mycket skratt där nere i hörnan.
Bakom mig sitter Mossfolk och försöker få nån ordning på sångtexten.
Mossfolk .., så härligt fräknig!
Yngst i församlingen.
Och så söndagen, men den där härliga promenaden ner till havet.
Och den glade Gunnar som vågar sig fram till hästarna.
Det kom ett mail ikväll från just honom.
Så här skriver han och gissa, om hjärtat tar små glädjeskutt av sån läsning.
"Du ska bara veta det att den här helgen hos dig o PV och bloggträffen var banne mig det roligaste och trevligaste jag har varit med om på jätte, jätte, jättelänge.
Oj vad jag mådde gott hela tiden :-)
Gunnar."
(Ja, inte är det väl underligt att han trivdes .., nästan ensam tupp bland idel hönor ..-)
Gunnar har två bloggar.
Den här.
Och den här.
Och tusentals besökare per dag har han på sin sida!
8 kommentarer:
Ja jag håller med Gunnar helt och fullt.
Det är en konstig måndag här i Storskogen. Jag pysslar med allt möjligt, hoppar från en sak till en annan. Det vill sig inte riktigt med nånting.
Det är så tomt.
Jag saknar fnissen, gapskratten, buset, samvaron. Jag saknar havet och blåsten och evighetshimlen.
Det är likadant varje gång jag kommer hem efter en "bloggresa" - det tar flera dagar att ställa om sig.
För egentligen är det ju så att när jag far norrut, så far jag bort. Inte hem.
P-E är endabarn (och jag också kan man säga)
Jah håller på att smälta alla intryck fortfarande.
Så kul ni hade det :) Suveränt.
ellis och annela: precis så känns det.
Det var alldeles tomt inombords idag .., så många känslor som snurrade runt! Det märks att man inte är nån festprisse ..-))
Anitha: minnet är kort. Mitt, alltså .-)
Christina: ja, du förstår .., så lättsamt och härligt, bara.
Kul att få se lite mer!
Bloggblad: du skulle ha varit med! Det var bara jag som kunde texten till Ovan där ...-)
Ja, Ovan där kunde jag då rakt inte. Men 34:an däremot :)
Och annars säger jag som Annela, hela huvudet är överfullt av alla intryck!
Det var många superlativ som användes på vägen hem... och minst lika många idag när jag berättat gång på gång :)
Skicka en kommentar