Kolla fönstret.
Så stooort och vackert.
När bloggmadamen för åtta år sedan opererades och därefter sjukskrevs i fem vårliga veckor, då hade hon knappt haft en enda sjukdag under flera års tid.
Det blev brått att ändra inkomstuppgiften hos Försäkringskassan och fk-kvinnan häpnade över hur få sjukdagarna hade varit.
Nu är det minsann annorlunda.
Inom loppet av två år har jag mer sjukfrånvaro än jag har haft totalt under hela mitt yrkesverksamma liv och det är tämligen långt, i alla fall trettiofem år.
Det är som om hela systemet rasar ihop.
Och jag tänker att "åååå, jag måste ut och få frisk luft och gå på långa promenader!", men då svullnar knäet upp och ett rent elände blir det att ta sig hem igen.
En ond cirkel är vad det blir.
Och när man har just har återvänt hem från sju soliga dagar i Grekland, då vill man helst sjunka genom jorden när man, efter att länge ha suttit med telefonluren i ena handen och gruvat sig, ska ringa jobbet och meddela att "nä, jag blir hemma även i morgon".
Man skäms.
Man tänker på vad arbetskamraterna ska säga i fikarummet.
"Jaha, nu igen ...! Ja, det blev inte långvarigt det inte .., suck och pust."
Och då tänker man vidare på vänner som är drabbade av andra sjukdomar .., oftast kvinnor som har blivit svedda eller rejält brända och som går hemma under kanske ett år eller mera.
Vågar dom någonsin gå ut på stan och vara glada, utan att deras arbetskamrater tror att ..."jaha, ja, men hon ser ju oförskämt pigg ut, man kan undra varför hon alls är hemma ...?"
Vågar dom någonsin skriva på sin blogg att "idag känns det bra"?
Minst tre kvinnliga väninnor har nu varit hemma i en veckas tid eller mera från sina arbeten; vi är alla i samma ålder och bär alla på likadana tankar.
Skamkänlsetankarna.
Och jag tänker på när jag - när det nu blir - ska operera mitt knä och så stundar minst tre månaders sjukskrivning och man får inte köra bil på sex veckor och det kan jag väl klara, för jag har ju ingen bil .., och vad i hela fridens dagar ska man ta sig till under tre månader när man kanske känner sig ganska pigg, förutom det där med benet?
Ja, idag, en onsdag i början av oktober, sitter jag till exempel här på pensionatet, dundersnuvig och hostig, och bläddrar bland sidorna i Vilhelmina kommuns fotoarkiv.
Den är som en guldgruva.
Som en outtömlig skattkista.
På bilden syns ett antal tjusiga damer som står uppställda mot Kalixta Normans bagarstuguvägg i Risträsk.
Året är 1916.
Kalixta själv står, enligt bildtexten, längst nere till vänster.
Det är kanske sånt man får ägna sig åt, då, under den där Långa Tiden.
Åka baklänges i tiden.
Och framåt.
Och mellan varven stanna upp just här och nu.
Så är det nog.
15 kommentarer:
Jag tycker du ska sluta skämmas och istället tacka din lyckliga stjärna för att det fortfarande betalas ut sjukpenning i Sverige. Den har du väl ändå jobbat ihop under alla arbetsföra år? I Australien hade du kanske fått vara hemma en vecka eller två och sedan hade du med stor sannolikhet fått hoppa till jobbet och blivit sysselsatt med vad du nu kan göra sittandes. Så nä, ta det med ro och njut lite och se till att bli riktigt frisk i benet!
Jaa, detta är Ååke på Förs´äkringskassan i Tomelilla.
Skoulle inte ni ligga i sängen i stället för att vaåra ouppe å bloågga???
Ååke
En väninna till mig med mycket frekventa migränattacker har varit sjukskriven flera år. När hon mått bra mellan attackerna så har hon då precis fått skämmas för att hon kunnat ge sig ut bland folk och vara lite glad en stund.
Nu har hon blivit sjukpensionär och blivit lite lugnare med sig själv, men nu skäms hon för att berätta DET för andra människor.
Att ligga samhället "till last" är tydligen skamligt. Att man sen själv betalat in mängder av pengar i skatt för att bl a just kunna sjukskriva sig - det glöms lätt bort.
Matilda: det där med knäet, det gör mig ingenting, annat än att jag undrar hur man ska fördriva tiden .., för det är ju nånting helt SYNLIGT.
Man går med kryckor.
Men att vara himla hostig eller snorig, det är ju inte samma sak, tycker man.
Och alla som bär på osynliga handikapp ..., depressioner osv, jag säger bara en sak: arma människor!
Åke: haha .., jadu, den snuviga har i alla fall skalat potatis och morötter och lagt i kastrullen tills Åke kommer hem .-)
Love, literature and gard...: ja, det är sånt jag tänker på också. Och tänk, vad som förlorar med karensdagen! Och jag tror säkert att den utnyttjades felaktigt väldigt ofta .. men det hjälps ju inte .., många som verkligen är sjuka, blir hårt drabbade.
Jag håller med om att du inte ska skämmas över att du blir sjuk. Däremot tror jag att du är ovan vid att vara det och jag tycker mig märka att du ofta hoppar tillbaka till jobbet alldeles för snabbt och sen är det klippt igen.
Man ska göra som man gjorde förr: vårda sina förkylningar t.ex och inte gå igång för fort. Förr fick man ligga mellan lakan en FEBERFRI dag innan man fick gå till skola eller jobb. Så smittade man inte ner varandra på samma sätt då heller.
Att inte våga berätta att man är långtidssjukskriven är urtrist. Men det handlar nog också om att många, faktiskt, har överutnyttjat systemet. På våra skärgårdsöar fanns folk, i fullt jobb med vedklyvning och annat hantverkeri. Sjukskrivna i veckor för ryggont. Klart det blir prat då!
Men krya på dig och känn att du faktiskt har rätt att vara sjuk när du verkligen är det. Och jag hade INTE velat att en hostig och snorig kassörskemadame hade petat på mina matvaror!
Ja, det hör nog lite till vår generation det där "skämset". Själv har jag arbetat ofta när jag varit sjuk och det är egentligen idioti. Men otroligt lätt att falla tillbaka i det fast man tänker: nästa gång är jag hemma som alla andra. En gång avslutade jag ett viktigt arbete med 40 grader i temp, allt skulle med professorn himself till Tokyo så det var viktigare än livet. Han föreslog inte alls att jag skulle resa med fast jag gjort allt arbete som skulle presenteras. Samtidigt pågick någon slags korridorjulbord för flera kliniker tillsammans, jag satt en stund där
så jag hade "turen" att hamna på flera foton. Såg dem och tänkte: vem är det där?" Jag såg ut som min då 80-åriga mor ungefär, sa till mig själv: Skärpning!!! För inte ens ett tack fick jag för elegant och snyggt arbete. Så vem offrar man livet för? Nej, livet är så här, så ta vara på tiden och ta hand om dig. Själv prioriterar jag sömn och har fått ett mycket mera lugn och fräschör också, tränar även flera gånger i veckan. Du kan nog efter operationen komma igång med promenader m m och sen blir allt bättre. Och sov och vila under ledigheten (sjukskrivningen) och hitta på något uppiggande ibland.
Vi har också de högsta skatterna jämte Danmark i världen. Vi betalar i snitt 31.50 i kommunalskatt och upptill 12% i landstingsskatt på bruttolönen. Det är något att betänka!
Bara en liten rättelse till Annas mamma. Landstingsskatten ingår i de där 31,50.
Bara så ingen tror att vi betalar 43 kr per hundring till landsting och kommun.Annars håller jag med i allt, men den där Åke verkar vara en dryg typ.
PV
Känner igen...
Varma och BLÅSIGA Krya-på-dig-hälsningar!
Men sen PV har du massor med smygskatter, momsen på maten, resor, böcker, datorer och köper nån stackare vår sommarstuga ska han betala straffskatt på den också, för byte av ägare. M m, m m. Ja Åke verkar störig;-) hälsa Elisabeth nu och ta väl hand om henne! Idag har min man opererats kl 11.30 och de försöker fortfarande kasta ut honom från sjukhuset, snart 20.00, han sövdes med full narkos kl halvtolv och det finns inga sängar sägs det men någon komplikation har tillstött, men ändras den lite så ska han ut. Han kostar inget för han kan inget äta och ligger nu i en korridor. Och vården är obefintlig. Detta är ett Stockholmssjukhus kan jag tillägga, tillika ett universitetssjukhus. Ja, han har kan jag tala om betalat miljoner i skatt och det är första gången han är på ett sjukhus. Han har aldrig haft en sjukdag tidigare, sjuk har han varit men aldrig sjukskriven. Men vi har kanske tillgodo om något riktigt allvarligt händer, vi kan ju leva på hoppet;-)
Hej Annas mamma igen:
Jo visst har du rätt i att vi har en annan skatt också, kallad moms, på varor vi köper. Men att kalla den smygskatt vet jag inte, den är väl tämligen välkänd.
En skatt jag däremot saknar är skatt på flygbränsle, som såvit jag vet inte beskattas alls på samma sätt som t ex bensin.
Själv har jag inga större problem med att betala de cirka 53 % av lönen som jag gör i olika skatter, så länge jag får vård till en nästan gratis peng när det behövs eller när barnen får gå i skola gatis m m.
Men det finns säkert saker vi kunde minska på för att sänka skatterna några procent.
Det var ju lite intressant att läsa i en av bloggarna här hos E, Anna of Sweden tror jag den heter.
Hon berättade ju om sin knäoperation som visade sig kosta ett antal 10 000 kr, som hon dock slapp det mesta av eftersom makens företag betalade försäkringen. Nu vill ju Obama införa en generell försäkring i USA vilket jag verkligen stöttar. Men då måste säkert skatterna höjas för ingenting är ju i slutänden gratis.
Hoppas maken tillfrisknar och får ligga kvar om han behöver det. Fast när jag legat inne och fått mina elchocker på pumpen har jag alltid längtat hem.
PV igen
Annas mamma: ja, jag har mött min mamma i spegeln ibland också .., så där tidiga morgnar när man inte hunnit strama upp anletsdragen.
Och till alla andra: jag skäms inte för att jag inte är frisk, utan för vad det ställer till på jobb. Att man knappt är tillbaka, så är det dags igen.
Allra helst som man förut var så frisk och aldrig hemma.
Monet: jag känner en som blev sjukskriven lagom till bärplockningen varje sommar och höst och någon annan som absolut inte ville ha jobb sommartid, då passade det perfekt att ryggen pajade, för det kunde ju ingen kolla.
Självklart fuskas det, det är jag hundraprocentigt övertygad om och jag tror säkert att karensdagen avhåller många från måndags-bakis-eller-bara-trött ..,. det tror jag.
Men ändå .., många drabbas onödigt hårt också.
Lägg inte din energi på att skämmas och tycka det är jobbigt för att du sjukanmäler dig Bettan! Vi har gott om folk som kan hoppa in och som dessutom måste&vill ha pengarna. Hade varit värre om man vetat att ingen kan jobba för en, men fallet är inte så nu. Så lugn och fin Bettan :) vi fixar det! / emelie
Emelie: åååå, du är för rar! Pv ringde nyss och frågade om jag hade läst din kommentar och det hade jag inte.
Behöver jag säga att hjärtat blev varmt?
[Vågar dom någonsin gå ut på stan och vara glada, utan att deras arbetskamrater tror att ..."jaha, ja, men hon ser ju oförskämt pigg ut, man kan undra varför hon alls är hemma ...?"]
SVAR: Nej. Inte så ofta iaf. Man passar sig väldigt noga för att se alltför glad ut när man är ute, när man har en osynlig åkomma. (Man = läs "jag")
[Vågar dom någonsin skriva på sin blogg att "idag känns det bra"?]
SVAR: Skulle aldrig falla mig in. Fick ju så påpassligt höra i somras att det ju var rätt tid att bli sjukskriven iaf... Som om jag inte hellre hade mått bra, kunnat skratta sådär ärligt med hjärtat, och orkat fortsätta arbeta.
Några rader som kommit att ligga mig varmt om hjärtat i min depression är: "Mina ögon kan tindra, mina läppar kan le, men sorgen i mitt hjärta kan ingen se."
Hoppas du kryar på dig snart Bettan och tack för många underfundiga inlägg med visdomsord och filosofiska funderingar som trots allt kan locka fram ett leende hos mig.
KRAM
Skicka en kommentar