söndag 6 december 2009

Förmiddag i ett gult hus ...


Sent på lördagkvällen återvänder pensionatsvärden till landet Halland.

Hans mamma ligger då på en vårdavdelning på Ljungby sjukhus.

Pensionatsvärden är trött och slut på .., först resan till Småland och hela dagen på akutavdelningen vid sin mammas sida .., därefter adventskonsert i en halländsk landsbygdskyrka .., hämtning av dottern Hilda och återresa till sjukhuset.

Och han berättar om samtalet med läkaren.

Ord som, dropp, vårdplan och annat boende, singlar i luften.

Den här natten och kanske ytterligare några, ska hon tillbringa på sjukhuset, men därefter måste det bli ett annat boende.

Sägs det.

Alldeles förfärligt trött är hon och delar sal med en annan kvinna.

Ett skynke emellan dem bara.

Pensionatsvärden mamma är mellan varven närapå stendöv, ja, telefonen hör hon nästan aldrig och det är klart att hörapparaten kanske inte kommer på som den ska .., men se ljudet från den snarkande salsgrannen .., det undgår inte den lilla madamen, berättar pensionatsvärden leende.

Det blir en annorlunda lördagkväll, det lilla som är kvar av den.

Mest sitter vi i soffan och gör ingenting.

Vi pratar om detta som har hänt .., undrar hur det ska gå.

Man tänker på hur skört livet är.

Och så blir det natt.

Pelle, som i flera månader har bott hos den rara Gunvor och blivit hennes allt, har fått göra pensionatsvärden sällskap från landet Småland och finner sig snart tillrätta igen.

Han sniiiirklar mellan våra ben .., spinner och har sig .., jamar vid ytterdörren och krafsar när han vill komma in.

Hela natten ligger han vid pensionatsvärdens rygg.

Vid fyratiden ringer telefonen.

Jag hör den som långt bortifrån och väcker mannen intill mig som rusar upp och springer nerför trappan och jag hör en dämpad röst.

"Är det slut?" frågar jag.

"Näää ...., men hon har blivit sämre ...", förklarar han.

Och vi pratar om detta med hur underligt livet är .., att i vårt land ligger säkert hundratals människor just den här natten och väntar på ett telefonsamtal ungefär som detta .., allt medan det vanliga livet pågår.

Det Vanliga Livet.

Pensionatsvärden suckar.

Från radions P4 pågår en tävling som handlar om samhället Krokom i Jämtland.

Förstapris är en hopfällbar tandborste - "perfekt att ha med på resan" - säger hallåkvinnan.

Och vi går ner till köket och dricker kaffe och te och gör oss mackor ..,. vi pratar och tänder ljus .., och nu har återigen pensionatsvärden givit sig av till landet Småland - till sin mamma - och sina två bröder ...,och kvar i det gula huset är en bloggmadame och hennes svartvita katt som heter pElle och den bärbara telefonen befinner sig aldrig mer än 2 dm bort; ja, likt en målstyrd missil som bara väntar på att avfyras, tycks den.

Ungefär så.

/Just när jag har skrivit klart, ringer telefonen. Det är pv:s underbara moster - Sonja - som hör av sig. Och Sonja berättar att i natt hade den sjuka lilla madamen vaknat och till sin förvåning upptäckt att där, vid hennes säng, satt två av sönerna och ena sonhustrun! "Men .., sitter ni här mitt i natten!!?" hade hon sagt. Åååå, lilla gulle-Gunvor!

13 kommentarer:

S o F sa...

"Plötsligt händer det" som man ser i Triss-reklamen, är väl precis som det är - Livet.
Åt båda håll - olyckor, ohälsa, död och sorg blandat med allt det roliga...
Upp och ner, och så lite alldeles lugnt vardagsliv däremellan.

Varma tankar och hälsningar till er!

Ellis sa...

Många kramar till fina Pv-mamman, Pv, dig och alla de andra.
Kramar i massor.

bettankax sa...

Å Elisabet, din text går rakt in i hjärtat! Varma tankar till er båda två. KRAMAR

Mian sa...

Varma stora kramar till Gunvor, dig, PV och pElle!

mellansystern sa...

Tänk så skört och oföutsettbart livet är. Jag minns en händelse för länge sedan då vi en fredagkväll fick ett telefonsamtal att min svärfar blivit sämre efter den stroke ha fått tidigare på dagen. På väg in till stan ser vi ett stort underbart vackert sken, och jag säger till maken att nu har det hänt. Farfar är borta. Väl framme för att möta upp min svåger så ringer telefonen och vi får veta min svärfars kamp är över. Det vackra skenet kommer jag aldrig att glömma.

Kram till en alla!

Evas blogg sa...

Men så fint du beskriver livet just nu. Det sköra livet. Det ovissa livet. En slags väntan. Ett ingenmansland fyllt av så många känslor. Jag tänker på er alla idag.

Annela sa...

Jag tänker på lilla Gunvor, som jag träffade i somras. En underbar kvinna, så lättpratad och vänlig och rolig. Skickar kramar till alla och hoppas att lilla Gunvor snart repar sig.

Anonym sa...

Tänker på dig/er. Massor.
Kram kram
Hemifrån-Kerstin

mossfolk sa...

Precis så där är det... att plötsligt händer något som själper upp och ner på vardagen, och undertiden fortgår "det vanliga" livet runt omkring. Jag vet att jag skrev för nu över två år sedan att jag nästan blev förvånad över den upptäckten, att det vanliga livet snurrade på just som vanligt.

Tänker massor på er och på Gunvor -den så härliga kvinnan som vi fick träffa i somras... och jag tänker på precis när hon anlände och nästan började med att dra historian om vildkaninen på Gotland...
Hoppas hoppas att hon snart blir piggare!
Kramar!

Anonym sa...

Hej E!
Nu har jag läst ifatt i din blogg
Men E, så det kan hända i livet.... Det är som min älskade mamma skulle ha sagt: Man ska aldrig räkna ut ngt, planera framåt för sig. Då händer det annat.Jag hoppas det går bra, livet tar sig framåt om ändå "haltande" hrmm.
söndagskramar till Er!!!!!!
/Mimmi

anna of sweden sa...

Jag tänker på er och hoppas att det går bra.
Många kramar!

Elisabet. sa...

till er alla: (förresten, vilken fin liten vinjettbild du har nu S o F!)

pv är fortfarande i landet småland, men ska komma hem ikväll.

Natten tar yngste brodern hand om.
I morgon åker pv dit igen, direkt efter jobbet och blir förmodligen kvar tills på tisdagmorgon, om inget oförutsett händer.

Det kan hända att jag åker med.

Lite-lite-lite piggare är madamen.
Men bara lite.
Allra mest är hon trött.

Monet sa...

Jag tänker på er också och hoppas förstås att det ska vända. Det är tur i Det Vanliga Livet att man faktiskt inte går omkring och är rädd för att tillvaron ska tippa över, då skulle man ju inte stå ut.

Men det tar när det händer, det vet jag ju själv nu. Tack och lov är min mamma omhändertagen och åtgärdad och det finns fem syskon i närheten som ser till det som behövs.
Klarar du dig själv med mat och allt när pv nu är i Småland?