Om vikten av vänliga ord ...

Det var väl på juldagen som jag skulle ringa till min moster i Vilhelmina.

Nu visade det sig att jag hade slagit fel nummer och i stället för Vilhelmina, hamnade jag i Vännäs, utanför Umeå.

En äldre kvinna svarade och jag hörde genast att nu var det fel.

"Å, förlåt, jag har slagit fel nummer ...", sa jag urskuldande.

Då hörde jag kvinnan le genom luren och så sa hon stillsamt: "det gör ingenting, vet du, jag vill verkligen önska dig en riktigt god jul!"

Och jag önskade henne samma sak och sedan lade jag på luren.

Det var en vecka sedan det där hände.

Men vet ni .., det händer att jag ännu tänker på den där kvinnan och hur vänlig hon var.

Nyårsafton, tjugofem år senare ...

Då.

Det var då det .., hösten 1986, vi hade haft dop - Anders fick sina eleganta namn - dom som han mer än gärna hade undsluppit.

Nu är det en annan tid.

Nu är det nyårsafton 2011 och jag sitter inte längre i soffan hemma i Malå, utan i soffan Ektorp allt uti landet Halland.

Jag firar nyårsafton på ett för mig helt ljuvligt sätt ..., dvs, inga klackar i taket .., bara en massa lugn och ro och Roger Moore och gott vin och god mat.

Och jag har pratat med alla tre barnen och med deras pappa och hans fru och allt känns bra.

En av barnen har fest hemma hos sig .., en annan ringde från bilen, på väg till Bromma .., och ättapjötten ska hjälpa till med ordningen i Malmö.


Tidigare idag: AP är ute och rider med Taurus och tänk, visst är det otroligt, att han följer lilla plutt-Nelly i spåren, var hon än går!

Nelly före - Taurus efter.

Då är han alldeles trygg.

Och nu ska jag göra mig klar för en mörkerprommis med harry och pv (inte en endaste raket har vi hört eller sett ännu ..., här är tämligen lugnt och fridfullt) , allt medan Mr Bond charmar damer på löpande band.

Åååå, så spännande!!!

... med dragning i Uppmuntringslotteriet!

Ja, det tycker "Gösta" (jag har döpt honom själv, han - och husse och matte -vet ännu inte om att han heter så), Ulrika och Marcus nytillskott i familjen!

Hälsa honom så mycket Ulrika!

Ringenäs, nyårsafton ...

Den för mig okända Carina säger i en kommentar att detta nog är en ung Tordmule.
Så jag googlar och ser att ja, just det .., det är precis vad det är!!
Den var svart på ovansidan och jag har aldrig någonsin sett en sån fågel!
Till dig Carina: t a c k för att du berättade!

I akt och mening att plocka snäckor, tar jag med mig harry och åker till Ringenäs.
Någon mil söderut, alltså.

I Vilshärad passerar vi pv som åker rullskidor och jag tuuuutar lite och han vinkar med staven och tycks pigg och alert.

Det är bestämt att vi ska mötas på stranden och det är knappt att vi hinner promenera omkring lite - harry och jag själv - så kommer pv gående med rullskidorna i var sin hand.

Ungefär 20 km:s åkande blev det och han är nöjd.
(Ja, han tog några omvägar för att få en längre sträcka).

Harry är också nöjd .., han har hittat en död fågel som nu inspekteras efter konstens alla regler, ja, det nooooosas alltså .., och själv förundras jag över formen på fågelns näbb.


Snäckor finns det gott om!

Det k r a s a r under skorna för varje steg!

Och nu är vi hemma igen och har druckit kaffe och tagit var sin semla och just nu, i detta ögonblick, kämpar pv med att klippa klorna på harry och det verkar rätt ..., knepigt, om man säger så ..., man kanske skulle göra en insats?

And the winner is ...

Nästa gång ska det inte skakas så mycket!

Spridda skurar från året som gick ...

Den där auktionsklockan som jag föll pladask för, jo, det var i vintras.
Sen visar det sig att där finns ingen pendel, men två gånger per dygn går klockan rätt.
Klockan 18.00 och klockan 06.00.
Nå, må så vara.


Och vintern 2011 var inte att leka med.
Världen blev vit och tystnaden bredde ut sig.


Tänka sig, vid 56 års ålder erbjuds jag en tjänst i Hemköpsbutiken Ankaret i Haverdal.

Ett samfällt jubel utbryter vid samma tid hos handläggarna vid Handels A-kassa i Östersund.
Äntligen, äntligen .., slipper dom denna krångliga Elisabet Nilsson som har sådant sjå med att, via datorn, fylla i de rätta uppgifterna.
Och hon som har fått arbete, hon meddelar handläggaren att hon struntar i resterande ersättning, bara hon blir kvitt alla evinnerliga blanketter vilka kommer med posten i parti och minut.
Mest parti.


Vinsterstövlarna åkte fram ...


Och pv fixade krokarna i gästrummet!


På väg hem från Slöinge stannade jag till och småpratade med en prickig häst.


Och jag såg - vad jag trodde var - svältande rådjur ...


... och såg till att skaffa hem en ensillagebal och det blev en flera månader lång historia!
Balen kostade 350 kr, plus 50 kr för att få hem den.
Om rådjuren lät sig väl smaka?
Inte en endaste gång!


Förkylningarna stod som spön i backen!


Havet frös till is .., som blev till bråte vid stranden.
Det knakade och brakade.


Och efter en vecka på det nya jobbet, halkar jag utanför huset och får en spricka på båtbenet.
Halleluja!
Det var det bästa som kunde hända!
Nu lugnar jag ner mig .., låter hjärnan vila och när jag tre veckor senare återvänder till affären, känns allt så mycket bättre.


Kring fågelbordet samlades småfåglarna för frukost!


Och pv ägnar sig åt att rätta prov.
Ibland hörs han sucka bedrövat.


Första veckan i mars tillbringas i Sälen, tillsammans med alla tre barnen.
Några dagar är även Hilda och Patrik på besök.
Nu råder stor uppladdning inför stafettvasan på fredagen.
(Fast uppladdningen sker på lite olika sätt ...).


AP visar att hon är projektledare även privat, ja, hon är nämligen logistikansvarig.
Det blev många utropstecken och understrykningar .., här gällde det att vara lydig.


När allt är överståndet.
AP som nyss gått i mål (och som tävlat i längskidåkning i sin ungdom), vet minsann att man ska hålla upp skidorna just så här och pv tycks hysteriskt lycklig över det fina resultatet.

Fr.v. Maria, pv, AP, Micke och Anders.
Det visar sig bli en helt underbar historia, där alla kämpar på så bra!
Från Jämtland har vännen Gunnar dykt upp och hjälper till att heja vid målet!


Dr Böhlander som mest ägnat sig åt avkopplande dagar vid solväggen, får en varm, varm kram av pv.
"Det där gjorde du bra Maria!" säger han.
Och någon timme tidigare, när Maria (i sina eleganta solbrillor) skidar iväg från Oxberg, för att i Hökberg bli avlöst av lillasyster AP - som rödblommig och med våldsamma kämpatakter ska gå i mål i Mora -, då ringer jag till barnens pappa i Ystad och jag berättar om Micke och Anders som har åkt så bra och att nu är det döttrarnas tur .., och jag kan knappt hålla gråten stången och jag säger ..."tänk, om pappa hade fått leva och vara med om det här!"


Ibland, under det här året som gått, tänker jag på dom som inte längre finns.
Ja, så där som pappa och mamma.

Och jag tänker på Per-Erik från Adak som - helt plötsligt - somnade in för alltid en natt i början av januari .., och jag tänker också på pv:s kusin Ann som inte längre orkade leva.

Andra bloggvänner - såna i min egen ålder - blev föräldralösa, någon annan blev änka vid 53 års ålder.

Somliga förlorade sina fyrbenta vänner och alla som har djur, vet att dom blir som familjemedlemmar, jo, så är det verkligen.

Den här krabaten vilar nu under en syrén och här är en annan som inte längre är med.
Och Lurvig, som man nästan tyckte sig känna .., han som hade sånt besvär med klåda, finns inte heller längre.


Men livet går vidare.
Så banalt det låter - och ändå är det ju just så det är -.
Livet går verkligen vidare, men kanske på ett annat sätt.
Och helt ovetande om allt detta, vässar en katt som heter sigge nilsson klorna mot den lilla eken, den som för många år sedan planterades av pv och som troligen ska överleva oss alla.


Och fastän människor inte längre finns till, blir det vår igen.


På bloggen berättar några frivilliga om sin uppväxt och sina liv.
Ruta Ett - född i Malmö -är en av dem som så generöst delar med sig.
Det är hon som är på bilden och är så söt och go att man vill pussa henne rakt av!
På riktigt heter hon Ann och har, på "äldre dar" startat eget.


Och åkrarna dränks av smältvatten!


Någon ska ringa sin mamma och pappa.


I april köper jag en alldeles egen moped.
En e g e n m o p e d.
Det finns inte ord för den glädje som den här moppen skänker mig!
Frihet .., är bara förnamnet!
Och hela våren, sommaren och hösten ska jag köra till och från jobbet på min moped och jag ska känna doften av tång och hav och av bonden Stigs kor och av blommande syréner och schersmin och ibland möter jag kunder som handlar i affären och allt eftersom månaderna går vet dom vem det är som kommer körande på moppen och varje gång någon vinkar glatt till hälsning, blir mitt hjärta varmt.


Tulpaner på rumsbordet och jag är glad att vintern är förbi!


Vi eldar upp ensillageeländet ...


Och någon tappar sugen.
Ja, sugen att räfsa och räfsa och aldrig tar det slut.


En solig vårdag tar jag bilen och åker till Lilla B:s hemtrakter.


Till Vessige, några mil härifrån.
Jag promenerar omkring på kyrkogården och hör fågelkvitter och humlesurr.
En bit därifrån hörs porlet från Ätran
Det är en alldeles underbar vårdag!


I en söderrabatt växer blåsippor ...


Och hemma hittar jag snödroppar.


Överallt ligger upphittade inköpslistor.
Det är väl detta som kallas för ... mycket väsen för lite ull.


Vansbrosimningen går av stapeln i juli och pv har minsann skaffat sig en stilig våtdräkt.
Själva simningen går utmärkt och nu återstår bara Lidingöloppet i september, sen är Klassikern avklarad för denne hurtige 56-åring.


På jobbet går det allt bättre!
Första veckornas mardrömslika tillvaro då jag bara kände mig så d u m, förbyts i en enda stor glädje över att få köra till jobbet!
Till och med spel, - och postärenden känns upplyftande!


Nya listor hittas.


Och i slutet av augusti bor vi på hotell i Ystad och firar min storasysters 70-årsdag.
På hemvägen tittar vi in hos bloggvännen LindaLotta med familj.
Där är även bettankax.
Just innan vi åker, tas den här bilden - en bild som blir till en hjärtevärmarbild - för mig.


En annan dag tar jag bilen och susar iväg till Falkenberg.
Inte långt från parkeringen träffar jag några töser och jag frågar om jag får ta en bild av deras fötter?

Det får jag.

När jag efteråt tittar på bilden, då tänker jag att detta är väl - om något -, att gå i samlad tropp?


Nästan varje dag eller kväll, tar vi harry och går ner mot havet.
Islandshästarna gör oss sällskap och harry går mer än gärna omvägar förbi dem.


Lediga lördagmorgnar tar jag moppen och åker till Solhaga Bageri i Slöinge.
Blir glad inombords åt småtöserna som vinkar så glatt när jag ger mig av.


Och pv har köpt sig en liten segelbåt, en Askeladden, och med den åker han ut och fiskar.
Ibland gör jag honom sällskap.
Stekt spätta blir vardagsmat under sommaren.


Det är i mitten av juli som vännen Gunnar kommer på besök.
Ni vet .., han som bor på 63:e breddgraden.
Några helt underbara dagar blir det!


"Ja, jag tar emot tallrikarna!" säger Gunnar till pv.

Nu stundar stekt fisk - alldeles nyfångad dessutom -.


I samma veva ansluter även västgötarna Mian och Jan.
Åååå, sicken glädje!
Här sitter vi och löser korsord tillsammans.


Mian och Harry på gräsmattan.


Med harrys intåg i huset, får ordet "skohylla" en ny mening.
Eller ny plats.


Sommaren 2011 ... aldrig har jag sett så många blåklockor!


Ibland ligger vi på någon klipphäll ... badar och läser deckare, men inte samtidigt.
Harry intill oss.


Gothia Cup avslutas och en ny cup inleds i Helsingborg.
Stoooor lycka när Maria, Emma och Peter hälsar på i landet Halland.
Sista kvällen har vi räk/kräftfest nere vid stranden.


Och andra dagar, när ingen är här, sitter jag för mig själv ute på altanen.
Lyssnar till koltrast och till starens siiiiirlande.



Under hösten besöker vi återigen Ystad.
Bor på hotell och jag är sprickfärdig av lycka.
På natten är fönstret mot innergården öppet och i timmar kan jag lyssna till rödhakesång och till lurblåsaren och Mariakyrkans klockklang.


Efter moget övervägande säljer pv slutligen sin trogne följeslagare, den gamla Volvon, till Ernest Hemingway, nej, jag menar Erik.
Det var Erik som kramade på ett sånt .., ja, rejält sätt.

Om man säger så.


Bilen innan avfärd.


Lagom till Lidingöloppet hälsar vi på hos AP, Micke och Nelly ute på Ekerö.
Harry får gå på lydnadskurs (det får matte och husse också) och allt känns bra.


Mina barns farmor, Eva Eikedahl, går ur tiden på senhösten.
Om någon förknippas med Ordning & Reda, så är det hon.


Och harry har blivit stor och ryms knappt i fåtöljen längre.
Och så lyfter han på benet när han kissar.

Bara en sån sak.

Om barnens farmor hade varit i livet, skulle hon aldrig ha accepterat att han fått ligga i en fåtölj, nej, hon skulle ha utbrustit: "men gå på bädda!"

Till sist, till er som orkat ta er hit ner .., vill jag bara säga: tack för att ni finns .., tack för att ni tittar in då och då och tack till er som har bidragit med kommentarer och tack till er som inte vågar, men ändå är här!

Ett riktigt, riktigt gott nytt år önskar jag er från hela mitt hjärta!