... blir det, när arbetskamraten Lena kommer med en liten inköpslista och stoppar den i min bröstficka.
"Ja, här har du min .., Carina berättade att du samlar på såna ., fast inte förstår jag då varför ..?" säger den rara Lena och blinkar filurigt.
Då känns det nästan som om man har tagit ett kliv in i det som kallas för arbetsgemenskap.
Likadant är det när jag har fikarast och från snabbtelefonen hör Johannas röst säga: "Bettan, jag behöver hjälp i kassa två!"
Nu är jag inte längre Elisabet.
Då är det min tur att smajla.
2 kommentarer:
Härligt! :-)
Ulrika: just det ,-)
Skicka en kommentar