Två fönster fångade när en dotter är hemma på sin pappas begravning.
Ty just så är det, att vi är många döttrar och söner i dryga 50-årsåldern som har varit på vår pappas eller mammas begravning.
Och en dag står man där, utan någon enda av dem.
Så var och är det för Barbro, och så är det för mig också.
När jag läser hennes rader, tänker jag att det är verkligen så det är - det jag kallar för hullerombullerlivet -.
En far dör.
Man får ett barnbarn.
Man förlorar sina föräldrar, men blir själv mormor.
Så här skriver Barbro, denna norrbottensmadame som bor Uppsala:
"Hej på dig!
Har varit uppe i Piteå och begravt min far som gick bort i början av april vid snart 84 års ålder.
Tog då lite bilder på Piteå Stads Kyrka genom fönstret på Piteå Stadshotell.
Det andra kortet är ett fönster på Stadshotellet
Kändes vemodigt att åka därifrån då inget finns kvar längre i barndomsstaden, men det är så det är i livet.
Hoppas allt är bra med dig.
Jag har ju blivit mormor, så nu blir det täta resor Uppsala -Oslo må du tro.
Firar 17 maj där iår ,ska bli kul.
Ha det så gott
Kram Barbro."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar