Möte med små myror ...

Det hände ibland att mina barns pappa ägnade sig åt djupa filosofiska funderingar, så där som .., "tänk om vi människor som tycker att vi är så viktiga, tänk om vi bara är några slags atomer som finns i huvudet på någon helt annan skapelse och vi tycker såklart att vi är kronan på verket, fast egentligen är vi kanske ...., rakt ingenting!"

Sånt.

Och det var precis vad jag kom att tänka på när jag för en stund sedan tog harry med mig på promenad.
Vi hade just passerat Eckes hus, då jag upptäckte en samling myror på vägen.

Och jag böjde mig ner och såg att där var som en liten hög med döda - kanske överkörda - myror och runt omkring kämpade ett antal med-myror för att .., ja, för att vad ..?

Å, som dom arbetade och jag undrade vad som var på gång .., var dom i färd med att hjälpa dom skadade myrorna eller hade dom planerat att ta hem dom inte längre var vid liv?

Ganska länge stod jag där med rumpan i vädret och följde vad som hände .., och från olika håll, men mest från  myrstacken, kom andra myror ilande och jag önskade att jag hade en varningsskylt att sätta ut på vägen, så där så inte ännu flera skulle möta döden.

Det hade jag förstås inte.

Så vi gick vidare, harry och jag  .., in i hästhagen och ner mot havet och jag kastade pinnar och tittade på klockan och upptäckte hamnkaptenen i sin vita bil och han vinkade glatt som alltid och vi mötte ett promenerande par i trettioårsåldern och jag sa "hej!" och kvinnan sa också "hej!" och sen var dom framme vid parkeringen och satte sig i sin lilla bil och kvinnan höll i en mobiltelefon och tittade i den, medan mannen körde ..., och efter en liten, liten stund  var vi tillbaka på lilla vägen och jag skyndade mig fram till stället där jag hade sett myrorna.

Nu var alla döda.

Tänk, det gjorde mig så ont!