Avdelning 32 ....

Äntligen, fixar det sig med nålen!

Efter jobbet tar jag bilen och kör in till stan, i akt och mening att hälsa på A-L, som för en vecka sedan by-pass-opererades i Lund, men nu är återbördad till landet Halland och sjukhuset i Halmstad.
A-L är snart åttio och har varit omåttligt nervös för den här operationen, men det har gått bra, även om hon fortfarande känner sig lite skakig.

För ovanligheten skull hittar jag rätt på en gång .., målpunkt G, är det.
Hon ligger på enskild sal och blir så förvånad när jag tittar in .., och vi pratar om affären och hur det är där, men mest förstås om hur hon själv känner sig.

Och hon berättar om vad det betyder med vänlig sjukhuspersonal.

"I Lund, vet du Elisabet, där satt en sköterska och strök mig på handen och jag började nästan gråta, ja, det betydde så mycket!" säger A-L leende och med en röst som nästan inte håller.

Och helt eniga är vi om hur viktig den biten är .., att bli sedd som människa, inte bara som en sjukdom.

Sen kommer en sköterska in och ska sätta in en nål i A-L:s arm, men se det vill sig inte och efter en stund kommer ännu en sköterska för att se om hon lyckas.

"Men hej Elisabet.., är du här, nu känner jag igen dig, det är ju du som är på Hemköp!" säger sköterskan som är lång och så himla vacker.

Nej, det vill sig inte för henne heller .., så till sist kommer en sköterska från våningen under - från IVA - och det krånglar även för henne, men så hittar hon ett kärl på handens ovansida och så ordnar det sig.

Hela tiden - medan det letas efter ett kärl - ligger A-L raklång på sängen (som har så vackert påslakan, inte alls landstingsaktigt!) och drar djupa andetag.  På lilla bordet intill finns dags, - och veckotidningar .., där står en vit ranunkel i en grönprickig kruka och där är är också en liten lapp med sonens telefonnummer nedplitat.
"Utifall att ...", säger A-L, som häromnatten var övertygad om att hennes sista stund var kommen.

Just utanför A-L:s rum finns en patienttoalett och av och till ser vi patienter på väg till eller ifrån toaletten .., nästan alla går med hasande steg och har slangar kors och tvärs runt kroppen.

A-L berättar:
"Här var en sån vänlig man som också hade gjort en by-pass, han var mycket yngre, kanske i sextioårsåldern och vi pratade en hel del, han sa att jag måste träna och åter träna .., och gå mycket i korridoren och inte ge upp .., man måste hela tiden se framåt, sa mannen som nu har åkt hem."

Så tomt och tråkigt det blev, tycker hon.

I en timmes tid kanske blir jag där .., sen blir det tack och hej och en lång kram och jag känner hur len A-L:s hud är .., som sammet nästan!

Sen åker jag hemåt och tänker på hur skört livet är.