Förmiddag i april ....

Ute på kustvägen möter vi nu på morgonen en man och hans hund.
En springer spaniel.
Det blir lite småprat - mest om vädret - och mannen berättar att han under promenadens gång har hört staren flöjta.

Dessutom visar det sig att mannen är uppvuxen i Lycksele.
"Jaha ja .., dig träffade jag i somras nere på stranden och sommaren dessförinnan också, nu kommer jag ihåg .., vi har gemensamma bekanta i Vormträsk!" säger jag.
Just så är det.

Och mannen, som i vanliga fall bor utanför Stockholm, berättar att han nu är här på besök.
Hunden, som är en stillsam herre, heter Castor och är tolv år.
"Ja, han är så fin, men du förstår, han har börjat skälla som en galning mitt i nätterna .., jag tror kanske att han börjar bli dement ...?" säger mannen och det blir lite småskratt .., jag tänker på mamma och hur absurd tillvaron kan bli; inte bara för människor, utan kanske också för hundar?
Sen säger vi hej och ha det så bra.
"Ja, vi lär nog ses fler gånger .., jaha, du bor där uppe på kullen där segelbåten står vid vägen ..?" säger mannen.

Efteråt .., tänker jag på vad detta med gemensam dialekt kan åstadkomma.
Allt blir så ..., enkelt.

Vid lagården alldeles nära det gula huset, flyger kajorna av och an.

Inte en stare så långt ögat når.

I alla år som jag bott här, har vi haft herr och fru Stare med småttingar boendes under en av tegelpannorna. 

Hoppas - hoppas ...! 

Och ödehuset ...., det ser ut som rekvisita till någon skräckfilm nästan.

Och ändå .., så vackert.