... på morgonen känner jag den där doften igen.
Den där som på några sekunder för mig baklänges i tiden.
Helt obegripligt är det!
Det doftar lagård och jag hör lagårdsdörren öppnas och där är mamma som har med sig mjölkhinken och tar fram pallen som hon sitter på och jag är kanske fem, sex år och känner mig alldeles trygg, för mamma är inte rädd för nånting, nej, inte ens tjuren som ibland tar sig loss - då tar hon bara dynggrepen och ropar att jag ska springa upp på loftet - men hon fixar det.
Pappa stannar oftast hemma när vi hälsar på hos mormor, men det förstås, han sköter om hundarna.
Allt det där - besöken hos mormor i Dikanäs och barndomskänslan som är så stark -, hinner jag tänka på dom där få sekunderna när jag passerar området som doftar precis så.
Men i morse stannade jag till .., vände blicken åt andra hållet .., såg grusvägen som går rakt ner mot havet .., och tänkte att jag ska fånga den där känslan på bild.
Så det gjorde jag.
2 kommentarer:
Så härligt att du kan fånga den!
Då finns den ju alltid.
Tänk då när det hände förstår man inte att detta kommer att stanna för alltid inuti kroppen.
Eva i Tyresö: ja, det är nästan magiskt ..., att man kan få känna den varje morgon. Så länge det nu varar ,-)
Skicka en kommentar