Hejsan, hejsan!
Det bästa i veckan var när jag höll strumpkurs i ateljén för dem med
hälskräck!
Glada kvinnor, som kunde sticka, men inte knäckt koden om hur man stickar
hälar.
Några hade inte stickat med 5 stickor förut, men det gick som smort.
Första gången handlade mest om hur man håller stickorna, lägger upp och stickar
resåren.
Jag delade ut beskrivningar på stora och små strumpor och garn och
stickor kunde köpas till självkostnadspris.
Det var en bra idé tyckte alla. Det är inte lätt att handla själv när man
aldrig stickat strumpor förr.
Jag hade gjort i ordning en egen stickkasse till var och en – en liten
kasse i halvlinne med samiskt motiv. Det är alltid kul med nåt lite extra när
man går på kurs.
Jag hoppas att det gått bra under veckorna – kursen går varannan vecka, så
att även de som jobbar lite oregelbundet kan vara med.
Men nästa gång kommer utmaningen; hälstickningen!!
//Elisabet säger: jag minns en liten rar kvinna på ett äldreboende där jag en gång praktiserade; hon var hur förvirrad som helst, men stickade hälsteg på hälsteg på hälsteg, det var flera meter av hälar som hängde ihop som en lång gardin och det var bara så underbart!
Mycket av hennes minne hade försvunnit, men att varje morgon ge den lilla uppstoppade killingen mjölk på ett fat .., och detta att sticka hälsteg, det fanns kvar i någon av minnets fack! Henne hade du kunnat ha med på kursen!
1 kommentar:
Hon hade helt klart kunnat vara kursledare och mjölkfat hade vi kunnat ordna.
Det är märkligt vad som stannar kvar när allt annat i minnet försvinner. Kanske är det muskelminnet som varar längst?
Skicka en kommentar