Iprén ...
I ett par dagars tid har jag haft så ont i min höft.
Och ikväll i båda.
Det var rent hopplöst att hitta en bra ställning i kassan och jag kände att pratet tystnade allt eftersom tiden gick; energin gick liksom åt till att stå upprätt.
Iprén fick bli min räddning, då starkare piller var hemmavid.
Fattas nu bara att eländet från knäna drar sig uppåt.
Och mina barns pappa som i morse opererades och fick ny knäled, meddelade på familjechatten att han bara några få timmar senare ätit frukost och därefter lunch. Inte hade han ont heller,.
Jag tänkte på min egen resa, då, när jag kräktes från fyra på eftermiddagen till nio dagen därpå - det var efter operationen - och bara jag tittade på frukostbrickan kom allt upp.
Men barnens pappa, han kvittrade och lät så lycklig.
Och mätt och belåten var han också.
Senare ikväll var det annat ljud i skällan.
Nu hade han ont.
Rejält ont.
Jo, jag minns precis.
1 kommentar:
Igenkänning.
Tycker det är så tråkigt att smärta påverkar min personlighet, blir någon som jag inte tycker mig vara.
Livet.
Massa mjuka kramar från mig.
♥
Skicka en kommentar