onsdag 14 februari 2018

Och hon hade dukat bordet .....


Kanske var det för någon vecka sedan som jag föreslog friherrinnan att vi skulle börja promenera lite .., lite mer regelbundet och ja, vi kunde ju till exempel stämma träff uppe på toppen vid Hulabäcks hage som ligger mellan Steninge och Stensjö. Det är dubbelt så långt från Stensjö, men okej då, tyckte jag.

Idag blev det av.
Harry blev så omåttligt bedrövad när jag sa att han fick stanna hemma, så jag ändrade mig - han såg sååå ledsen ut där han kröp ihop på soffan - och så traskade vi iväg. Först uppför backen här vid grannens hus .., så ännu lite uppför .., genade genom skogen där Tinas mamma bor .., nerför i skogen (fick hålla i mig i grenar och kvistar för att inte harry skulle dra omkull mig), så förbi mängder med sommarstugor och ut på kustvägen .., och så sista lååånga uppförsbacken till Hulabäcks Hage och där, långt i fjärran, skymtade jag ett vitt hår och förstod att friherrinnan redan var på plats.

Jodå, hon hade dukat bordet (förstås ..., där är det inget vanligt utefika inte) och tagit med sig hembakta sockerkakshjärtan (överdragna med choklad, fyllda med lemoncurd och dekorerade med små rosa hjärtan .., såna bjöd hon alltid oss arbetskamrater på när det var Alla Hjärtans Dag) och nybakade skorpor fanns också med.

Harry hade fullt upp med alla nya dofter .., Shejken tar det lite lugnare .., och efter kanske en halvtimme eller fyrtiofem minuters prat (solen rakt mot våra ansikten), gick vi åt var sitt håll.



Tog ungefär samma väg hem igen, kanske lite längre då jag snirklade mig genom skogen ovanför havet. Kom hem till det gula huset .., lade mig på soffan .., solen flödade in genom fönstret och harry somnade bums. Inte av utmattning, i alla fall inte fysiskt, men kanske detta med allt nosande och att hela tiden markera att han minsann varit på besök.



Igår var det arbetsdag - eftermiddag/kväll - och milda makter så delikatessflickorna fick jobba, ja, det var ju fettisdag och jysses, så många semlor dom hade gjort!
Är det några jag beundrar i livsmedelsbutiker, så är det arbetskamrater som kämpar på i charken/delikatessen. Det är rent fysiskt  t u n g t (ni skulle bara veta hur det ser ut när stora leveranser kommer med skinkor och annat!!)  och mycket städande och rengöring och en hel drös med dokumentation.
På bilden står Pernilla (ansvarig för delin) och fyller kylen med semlor.

Annat på jobbet?
En kund kom fram och frågade om det var sant som hon hört, att jag ska gå i pension?
Jo, det är det ju.
Så ville hon att vi skulle träffas någonstans, ja, hon hade ett förslag till mig .., ett extraknäck om jag förstod det rätt.
"Du förstår, du skulle vara som klippt och skuren för det", förklarade hon.

Ja, jag undrar jag vad det handlar om?
Måtte det inte vara Tupperware eller nån slags försäljning!
Och dessutom vet jag inte ens om jag  v i l l  arbeta extra, jag, som längtat så efter friherrinnelivet.
Nåja, vi får se tiden an.



Annat som gjorde mig glad?
(För jag blev ju glad av kvinnans förfrågan).

Den lilla burken med het chili - odlad i Västmanland hos Birgitta Palm - Andersson - föll i backen och snön färgades rödorange av all kryddan (vi hade varit i Skåne och jag hade med mig chili till maten som skulle tillagas där).
Kontaktade då chili-odlerskan (vars växthus sommartid liknar en tropisk djungel) och frågade om hon möjligtvis hade .., och det hade hon! Underbart! Snabb leverans var det också .., och fint paketerat i små, små, små plastpåsar. Nu måste jag bara köpa en pytteliten sån här burk, så det inte tar så stor plats. Börjar man använda chili, då blir det verkligen ett  b e h o v!
Ja, i alla fall för mig.


Och så har danske prins Henrik gått bort.
Eller dött.
Lite varm i hjärtat blir jag vid tanken på att han så gärna ville bli kung; han som var gift med drottningen. Hur många skulle våga säga det rent ut? Och när han inte fick bli kung, ja, då blev han lite putt (eller mycket) och ville inte vara prins heller.
Så mänskligt!

Inte för hur många miljoner eller miljarder som helst skulle jag vilja vara kunglig, eller kändis, nej hu, så hemskt att alltid bli betygsatt och kritiserad för hur man uppför sig eller inte uppför sig!
Men om man nu så gärna vill bli kung och inte får .., ja, då kanske det blir ledsamt.
Men nu är han död.

Inte bara prinsar dör.
En av profilerna hemma i Malå, Staffan Wikström, finns inte heller mera.
Han var född 1940 och jag minns ett fotografi från min systers realexamen, eller då, när dom klädde ut sig någon vecka innan, då vikarierade denne Staffan som lärare och fanns med på bilden.

Staffan blev så småningom optiker och var en glad skit .., en gång kom han in i affären där jag då arbetade och skulle skrämma mig lite ., så han langade den inslagna falukorven på bandet (Staffan stod en bit bort) och det ville sig inte bättre än att korvpaketet i stället kom rakt mot mitt ansikte, dunsade mot näsan och där satt jag och började blöda näsblod nåt hemskt!
Oj, så förskräckt och ångerfull han blev, men det var ju ingen fara.

För övrigt hette Staffans mamma Sally, hon körde sportbil (cabriolet) och hade knytscarf runt huvudet .., tala om annorlunda kvinna i dåtidens Malå! (Sextiotal).

Over and out!



Lite härlig musik får ni också.
Om ni vill.
Jag vill i alla fall.

7 kommentarer:

Evas blogg sa...

Men så mysigt med utomhusfika (utan snö). Och det blir spännande att höra vad det är för extrajobb hon ska erbjuda dig.

Steel City Anna sa...

Vilken mysig promenad och så gott ert fika lät!

Anonym sa...

Jag läste Staffans runa i Norran idag och tänkte att honom känner säkert Elisabet. ellem

Elisabet. sa...

Evas blogg och Steel City Anna: sommartid, eller höst och vår, ser man ofta människor med husbilar som parkerat just där uppe på krönet och så sitter dom och tar paus med utsikt över havet. Jättefint är det!

ellem: precis! Alla hemma vet nog vem Staffan Wikström är. Eller var.

Kattis sa...

Chili äger! (Som ungdomarna skulle ha sagt.)

Elisabet. sa...

Kattis: v e r k l i g e n!

Walkaboutsweden sa...

Kommer att tänka på:

För ca 10(?) år sedan gick jag hos en samtalsperson på min vårdcentral.
Hen hade alltid fullt upp och talade ofta om att det inte var långt kvar till pensioneringen - nedräkning.
65-årsdagen kom.

Sedan efter kanske knappt ett år så träffade jag på hen nere på stan.
Vet du vad: Jag har börjat jobba igen (på mina egna villkor)

Så du är klok som säger att "man ska aldrig säga aldrig".
Man vet aldrig hur saker och ting blir och kommer att kännas.