torsdag 14 november 2019

En slags resumé och dagens fönster ...


Bilden: Utsikt över Halmstad från sal 10, säng 3. Klockan är då 7,45 på morgonen och jag har nog aldrig sett hamnen så klart.

Så här var det igår: knappt två timmars sömn under natten, därefter upp i ottan och ta sig an "inför-operation-duschen" och vid kvart i sju åkte vi iväg. Pv körde. Jag vet inte hur många gånger jag suckade under den färden in till sjukhuset.

Halv åtta var det sagt att jag skulle vara på plats, men jag var som vanligt för tidig - en städerska var på väg upp till avdelning 72 och öppnade dörren åt mig - och vid "disken" (med en stor whiteboard till höger på väggen och fullt med anteckningar) tog en sköterska emot mig och sa att "men å, så bra att du är tidig, då blir det ingen tidsbrist!"

Så kom en ung sjuksköterska (hade gjort sin utbildning i Östersund och längtade tillbaka) och en infart skulle sättas och det krånglade förstås och till slut hade jag ett rejält bandage runt högra handen. Med tusch markerades bröstet som skulle opereras.

Vid niotiden blev det skjuts ner till mammografin.
Nu skulle en tunn tråd liksom "skjutas in" och markera vad kirurgen skulle ta sikte på.
Julita tog emot och förberedde och sen kom en trygg madame (ursprungligen från Helsingborg) in (det var läkaren) och så efter en stund så tjopp! åkte tråden in och ett slags krokar (det såg ut precis en metkrok såg jag senare på datorskärmen) hakade tag i den lilla knölen.

Många kirurger föredrar ståltrådsindikering då de upplever att kirurgin blir mer precis eftersom man kan följa tråden från periferin mot bröstets centrum. 



Bild: ansiktsfärg innan besöket, nåt sånt här.

Julita, som jag vet kommer från Polen, skrattade gott åt mina polska språkkunskaper; ja, det är väl bara "reklamufka" som betyder bärkasse. Nu lärde hon såväl läkaren som mig några nyttiga fraser. Hej, tack och ja. Om man ska säga "ja" på polska, uttalar man det som "tack" på svenska.
Och det polska ordet för tack, det heter dzięki och alldeles enkelt att uttala var det inte, såväl läkaren som jag själv fick öva ett bra tag.
Jo, men det blev en trevlig stund där nere. Mycket skratt.
När jag k o m  till avdelningen på morgonen, var min ansiktsfärg helt normal, jag tog t.om en bild för att kunna jämföra. Ungefär så här, som bilden här ovanför


Bild: Efter besöket på mammografin - som var enbart trevligt - var jag illröd i ansiktet och jag tänkte att helvete, nu rusar blodtrycket i höjden! Ungefär så här, nej, ännu rödare var jag och jag tänkte att det är ju inte klokt, det  m å s t e  ju innebära att jag är orolig inombords och för min inre syn (där ser jag minsann en hel del!) såg jag trycket stiga till oanade höjder. Hu!!


Så upp på avdelningen igen för ny väntan.
I ett försök att slappna av och få ned trycket (men jag kände mig ju inte nervös) låg jag i sängen och testade nån slags meditation. Nu gällde det att hitta nånting som kunde verka lugnande .., ja, men när vi seglade till Bohuslän och jag halvsatt i sittbrunnen och allt var lugnt och fridfullt, DET kunde jag tänka på. Nej, då fick jag tankar på storm och bytte båt till en liten eka som jag kunde ligga i och som inte skulle flyta iväg. Då såg jag framför mig ett vattenfall, typ Niagara, nej, det gick inte heller!
Och jag kom ihåg när - jag tror det var en ung AP som för att somna skulle testda det här med att räkna får som hoppar över en hage och det blev bara kaos i fårskocken - ingen avslappninng alls, ja, ungefär så var det!
Då bytte jag helt taktik .., jag tänkte att jag låg på stranden i Särdal, ja, men nu blev det bättre!

Vid tiotiden kom den unga sköterskan E och hämtade mig, nu skulle det bära av till operation, men det visade sig (alltid visar det sig) att hon var utrustad med - om möjligt - än sämre lokalsinne än jag själv, så hon bad Mirja (född i Finland, kom till Sverige som nittonåring och kunde inte ett ord svenska, nu pratade hon helt flytande, det enda ordet jag tog finskan på var ordet "nitton" som gick ner i tonläge) att ta hand om transporten. Jaha, så blev det en stunds småprat i hissen ner och det löste sig galant alltsammans. Jag kom verkligen ner till operationsavdelningen, ja, förrummet, där det skulle fixas lite.

Där nere väntade två anestesiläkare redo att ta sig an den där madamen med annorlunda dialekt (jag räknade till totalt sju stycken som frågade var jag kom ifrån, så hädanefter har jag inga som helst bekymmer att själv ställa den frågan till någon annan), ja, då var det till att tänka på stranden igen ....

Nästan alla bloggvänner tycks ha läst på instagram och kommit med de allra vänligaste hälsingar - så jag gör en paus här och städar och går ut med harry - och återkommer senare. Det kanske finns nån enstaka människa som inte är på ig och så är ju det här min egen dagbok.
Så är det.

3 kommentarer:

Ulrika sa...

Kram!!

Och: du är så vacker!

Monet sa...

För oss som inte har instagram får du snart berätta vidare. Utgår från att det gått bra?!

Elisabet. sa...

Ulrika: kram till dig också .., du har ju inte haft det så trevligt dom här sista dagarna! Och tack för snällord som lägger sig runt hjärtat!

Monet: Det har gått jätte-jättebra! Och nu har jag skrivit.