Äntligen!
I nästan en veckas tid har harry - på pricken - stämt in på beskrivningen av en "osalig ande"!
Löptiken Alice på andra sidan kustvägen har väckt all hans längtan att få bli pappa. Mest hela dagarna har han ylat av åtrå och det här med mat .., det har han struntat blankt i (ack, att man kunnat bli så pilsk att man slutat att äta!).
Men se idag .., då vände det.
Inte ett yl .., han har ätit en rejäl portion med mat (visserligen med lite lockbete i, men även det har han helt negligerat tidigare) och nu ligger han och sover så gott på soffan Ektorp.
Ibland brukade mamma utropa "å, men halleluja!"
Nu säger jag precis samma sak.
Halleluja!
Friden har lagt sig över det gula huset!
4 kommentarer:
Åh vad skönt! Jag minns när jag bodde i Sigtuna och Lurvig ännu inte var kastrerad. Då bodde och jobbade jag ihop med en tjej som hade en tik och fy vad det var jobbigt när den löpte! Om han åt vet jag inte, men däremot sprang han runt och pep och flåsade mest dygnet runt. Tack och lov rymde han aldrig när någon tik på någon närliggande gård löpte -det gjorde däremot en av de andra hanhundarna många gånger.
mossfolk: och det gjorde vår cocker i Ystad, stack iväg och korsade livligt trafikerade E65:an för att ta sig till någon tjusig tik i Bjäresjö by!
Men skulle det inte vara kul med några små barnbarn ;-) Fyrfotade såna alltså ;-)
Turtlan: det finns inget roligare än att ha småvalpar, men den här gången avstår jag ,-)
Skicka en kommentar