Resumé ....
Bilden visar min sänggranne, en så rar kvinna boendes i Lund och bilden togs när det var dags för utskrivning.
Kanske minns någon trogen läsare att pv då tog över tangentbordet.
Så här skrev han.
I åtta år skulle det knäet krångla och till slut stod jag helt enkelt inte ut längre.
Den glädje - och kanske mest av allt: lättnad - som jag kände när kirurgena sekreterare/sköterska Jessica lovade att hjälpa mig, dvs, att få ny protes, den visste inga gränser. Jag satt på en stol i undersökningsrummet och tårarna strömmade längs kinderna, så tacksam var jag.
Och lättad.
Och lättad.
Dagen har förflutit utan större mankemang.
Hade tänkt mig ett dopp i havet, men det var på gränsen till styv kuling, ja, vi har aldrig sett så högt vattenstånd i Skallkroken och den betongramp där jag brukar hasa mig ner till vattnet, den befann sig ungefär där pilen är och vattnet stod en bra bit över och jag var rädd att det skulle bli alldeles för halt och inget att hålla mig i.
Pv sa direkt att "glöm att jag badar i den här blåsten!"
Nej, det blev inget dopp.
Inte idag.
Men så vackert det ändå var!
Och kanske i morgon ...?
Harry vet precis vad det handlar om när vi stannar till i Skallkroken. Då sätter han iväg och springer raka spåret ut där vi brukar gå i, men idag blev det tvärstopp.
Ägnade morgonen åt tidningsläsande.
Minnesorden om Nadja Ambjörnsson gjorde mig varm l å n g t in i hjärteroten!
Allt som oftast handlar minnesrunorna om människor med aldrig så fina titlar,, vilka ordenssällskap de tillhört ..., ja, det blir ett enda långt uppräknande av deras insatser och det är ju inget fel i det, men inte träder direkt bilden av människans personlighet fram.
Det gjorde det däremot när jag läste om Nadja.
Och så underbart med ett foto till!
Och hur mycket det betyder med vårdpersonal som har hjärtat på rätta stället, det inser man när man läser dom här raderna - det handlar om en man -.
Så otroligt vänligt att komma ihåg dem!
Den prydde omslaget på DN:s kulturbilaga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar